Hemliga Klubben har aldrig varit ett band som nöjer sig med att stå still och spela sina låtar. På Gröna Lunds Lilla Scen blev det ännu tydligare. Förstärkta med både trummor och bas på scenen fick trions redan energiska indiepunk ett extra tryck som lyfte låtarna ytterligare.
Det dröjde inte länge innan spelningen lämnade scenen. Vid flera tillfällen kastade sig Mattias Jonsson ut bland publiken och tillbringade mycket tid framför scenen. Snarare än traditionell publikkontakt handlade det om att sudda ut gränsen mellan band och publik helt och hållet. De som stod längst fram fick vara beredda på att plötsligt ha kvällens huvudperson studsande bredvid sig.
Det är svårt att tänka sig en bättre miljö för Hemliga Klubben än Gröna Lunds Lilla Scen. Den kompakta ytan gör att all energi stannar kvar i publikhavet, och den här kvällen fanns det gott om den varan. Publiken sjöng med, hoppade och dansade från första stund, och bandets smittande entusiasm gjorde det omöjligt att stå still.
Kvällens kanske mest talande ögonblick kom när publiken uppmanades att skapa en ”ring of death”. Någon regelrätt moshpit blev det dock aldrig. Istället utvecklades det hela till något betydligt mer svenskt och betydligt mer Hemliga Klubben: en gigantisk ringdans. Cirkeln växte tills den i princip omfattade hela området framför Lilla Scenen, med skrattande och springande konsertbesökare i alla åldrar. Det såg förmodligen inte ut som bandet hade tänkt sig – men det blev desto charmigare.
Hemliga Klubben har en sällsynt förmåga att få en spelning att kännas som en gemensam fest snarare än en konsert. De spelar sina låtar med samma frenetiska energi som om de stod på en liten klubbscen inför femtio personer, trots att publiken är betydligt större. Det är just den känslan som gör dem så lätta att tycka om.
Musikaliskt är Hemliga Klubben fortfarande mästare på att blanda euforisk indiepunk med texter som rör sig mellan hjärta och vardagskaos. Det finns spår av både Familjen och Den Svenska Björnstammen i uttrycket, men bandet har sedan länge hittat sin egen identitet där allsångsrefränger och dansgolvsenergi går hand i hand med en viss vemodig romantik.
Flera av de nyare låtarna fick gott om utrymme under kvällen. Mest fastnar ”Typ 100 år”, en ny singel som släpptes så sent som i början av juni och som redan känns som en självklar del av repertoaren. Låten fångar det som Hemliga Klubben gör bäst: en refräng som publiken snappar upp direkt, samtidigt som den bär på en längtan efter att få stanna kvar i ett ögonblick lite längre än vad livet egentligen tillåter. Publikens gensvar antydde att den kommer att leva kvar i setlistan under lång tid framöver. Gå rå och Jag vill inte vara din kompis är publikfavoriter, och vi fick höra båda dessa två gånger.
När konserten var över var det svårt att avgöra vem som hade haft roligast – bandet eller publiken. Tiden de orkar spela är bara strax över en timme, en setlist med 15 låtar och det blev en extra repis av Jag vill inte vara din kompis, innan bandet klev av. Kanske är det precis där Hemliga Klubben är som bäst: när skillnaden mellan de två inte längre går att se.