Materialists
Betyg 3
Visades under Way Out West, ordinarie biopremiär 15 augusti 2025
Regi Celine Song
Efter den väldigt nedtonade, känslosamma och nästintill spirituella ”Past Lives” som var en av 2023s absolut bästa filmer känns det väldigt tråkigt att manusförfattaren och regissören Celine Song återvänder med denna något mer lättsamma romantiska komedin som hade kunnat vara regisserad av nästan vem som helst. Känsligheten och stilsäkerheten från förra filmen är som bortblåst. Kvar finns en rätt bra samtidsspaning runt dejtingscenen och ett oanat mörker som ger filmen lite mer tyngd än väntat vilket räddar den från totalt haveri och ”en i mängden”-produktion.
Lucy, spelad av Dakota Johnsson, är en matchmaker på en firma i New York som vänder sig till främst övre medelklass och uppåt – alltså till människor med mer pengar än tid och en förödande känsla av att de kommer dö ensamma. Dejtingappar har de kanske prövat men aldrig kommit någon vart med. Det säger ändå någonting om vår samtid, hur isolerade vi blivit och ändå allt kräsnare. För att illustrera detta vidare inleder hon filmen med ett par personer från stenåldern där en man kommer med blommor och kvinnan gillar dem så de kysser varandra och sen är hon gravid. Var inte mycket svårare än så tydligen. Nu: ålder, höjd, jobb, hög inkomst – ja, mycket som ska klaffa för att vi ens ska överväga varandra. Att vara snäll, trevlig och intressant duger inte längre. Och detta är verkligen inte bara ett amerikanskt problem, sett till ensamhushåll är exempelvis vi i de nordiska länderna väldigt högt upp också. Liksom Tyskland och England.
Men genom formulär och intervjuer matchar Lucy, och hennes kollegor, ihop personer som tycks passa ihop och ibland blir det bara en dejt – men i flera fall också flertalet och vissa slutar ändå upp som gifta – vilket de såklart firar på kontoret då det inte bara ser bra ut för dem som tjänst utan också inger hopp för alla dem som vill signa upp i hopp om att möta någon förevigt. Men trots att det kan låta rätt allvarligt är filmen väldigt lättsam i sin ton och både skämten och de underfundigt roliga scenerna avlöser ändå varandra rätt frekvent. Kvinnors besatthet av höjd, att mannen måste vara högre än dem, är något jag själv skrattat och förundrats över länge och det görs flera goda poänger kring det genom filmen. Som när det pratas om ett ingrepp som i stort sett går ut på att bryta benet på patienten för att sedan låta läka och växa några centimeter.
Trots att Lucy hjälper andra att hitta kärleken har hon det själv svårt på området. Men som det sägs: coaches dosen’t play. Men på bröllopsfesten träffar hon Harry, spelad av Pedro Pascal, vilket ganska omgående börjar visa intresse för Lucy som först är tveksam till att ens ge honom en chans, de har inte tillräckligt lik bakgrund och ekonomiska förutsättningar tänker hon, men den enda som tävlar om hennes uppmärksamhet och känslor är John, spelad av Chris Evans, som är hennes ex som är raka motsatsen till Harry; ostadig ekonomi, jobbar som servitör i hopp om att kunna slå igenom som skådespelare (men är långt ifrån att lyckas) och bor trångt med flertalet inneboende i delad lägenhet till skillnad från Harrys lyxvåning där han bor själv. Vilket visserligen ger en bra poäng av hur ohållbar New Yorks boendesituation har blivit för låginkomsttagare där alldeles för höga hyror tvingat in alldeles för många i alldeles för trånga utrymmen. Och då är de ändå glada över att ha en toalett inne i lägenhet och inte längs någon extern korridor eller så.
Som om Lucys privata situation inte vore jobbig nog för henne bjuder även hennes jobb på oanade utmaning när en av hennes kunder först inte svarar på hennes kontakt (hon ringer alltid upp och följer upp efter hennes kunders dejter) och sedan visar sig ha blivit dåligt behandlad under hennes dejt (en underdrift men vill inte spoila för mycket) vilket hon anser är Lucys fel och beskyller henne för – ungefär som om hon skulle kunna vetat. Kanske är det svår att vara rationell när en är sviken och arg. Hursom vänder det allt eftersom och allt går till ljusare tider för dem alla. Och även om jag inte kan förstå hur någon skulle kunna tacka nej till någon som Pedro så landar det ändå i att hon tar sitt säkra kort och återgår till sitt ex igen. Så film nummer två miljoner femhundraåttio om kvinnor som väljer kärlek över pengar (ungefär som om båda inte kan samexistera) känns som sagt väldigt gjort och väntat på alla sätt – speciellt när vi fått se hur dåligt de fungerade förra gången de försökte. Men kanske är det lätt att glömma sådant och romantisera allt runtomkring för att säkrare kunna gå till ett beprövat koncept för ett enkelt liv. Men det blir ändå tråkigt och förutsägbart som vi redan sett denna filmen hundra gånger redan.