Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pedro Pascal

Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

by

Star Wars: The Mandalorian and Grogu

Star Wars: The Mandalorian and Grogu
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 maj 2026
Regi Jon Favreau

När Mandalorian nu får göra entré på bioduken är det storslaget och det går inte att slita sig, jag sitter som fängslad framför bioduken och bara suger in handlingen som av och till är typisk Star Wars-action men också med scener där vi får känna relationerna mellan framför allt Mandalorian och hans skyddsling Grogu men också en del annan vänskap som finns och fördjupas eller växer fram. En äventyrsfilm med både det som är spännande från Star Wars men också det mer mjuka och relationsbaserade som fängslar alla fans av Mandalorian.

På streaming finns säsonger av Mandalorian. Och att den gjort stor succé råder det ingen tvekan om. Likaså är det uppenbart att Star Wars är en av de mest älskade filmserierna. Serien av Star Wars-filmer har också fått både ett antal uppföljande filmer och ett antal spinoff-tv-serier. Av alla dessa uppföljare är nog Mandalorian den mest älskade. Mandalorian har på sätt och vis blivit ett eget varumärke och är på så sätt en äkta och mycket lyckad spinoff: Spin-off: Filmer som utspelar sig i samma universum men som inte är direkta fortsättningar på huvudberättelsen.

Denna film med Mandalorian och Grogu fungerar lika bra att se för den som sett alla tre säsongerna av tv-serien som för den som inte sett en enda avsnitt. Handlingen i filmen utspelar sig vid tiden efter att det onda Imperiet har fallit, men kejserliga krigsherrar är fortfarande utspridda över galaxen. Den nyfödda Nya Republiken arbetar för att skydda allt Rebellalliansen kämpade för och har tagit hjälp av den legendariska mandaloriska prisjägaren Din Djarin och hans lärling Grogu.

Det är slående hur väl filmen speglar vår tid, fast handlingen utspelas i en fantasivärld i rymden. Imperiet kämpar för att ta tillbaka makten och i filmens inledning för vi se en av dess ledande karaktärer tala inför några underlydande som står på Imperiets sida. Han påpekar att sedan Imperiet fallit har det blivit mycket rörigare i det stora universumet. En del varelser vill ha tillbaka Imperiet ordning och reda, menar han. Det är väl åsikter som vi kan höra idag också som anledning till att människor flockas kring såväl höger- som vänsterextremism. När en diktatur faller kan det öppna för giriga oligarker som det gjorde efter Sovjetunionens fall, till exempel.

Mandalorien, Din Djarin, spelas av Pedro Pascal, som gör sin roll perfekt. Den rollen gav Pedro Pascal skjuts ut i filmvärlden och hans syns numer i många andra stora roller. Sverige har en duktig representant i filmteamet i Ludwig Göransson som skapat musiken, som är en av de pelare som gör denna films storhet. Star Wars: The Mandalorian and Grogu kommer med stor säkerhet att locka en stor publik och både de Star Wars-fans som Mandalorians supportrar kommer att bli nöjda, liksom alla som älskar lilla Jedi-babyn Grogu. Det är underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm, som vi behöver ibland. Samtidigt finns det en underliggande mening som berättar något om mänskligheten utan att direkt skriva oss det på näsan.

Star Wars: The Mandalorian and Grogu

Filmrecension: Materialists – det blir ändå tråkigt och förutsägbart som vi redan sett denna filmen hundra gånger redan

by

Materialists
Betyg 3
Visades under Way Out West, ordinarie biopremiär 15 augusti 2025
Regi Celine Song

Efter den väldigt nedtonade, känslosamma och nästintill spirituella ”Past Lives” som var en av 2023s absolut bästa filmer känns det väldigt tråkigt att manusförfattaren och regissören Celine Song återvänder med denna något mer lättsamma romantiska komedin som hade kunnat vara regisserad av nästan vem som helst. Känsligheten och stilsäkerheten från förra filmen är som bortblåst. Kvar finns en rätt bra samtidsspaning runt dejtingscenen och ett oanat mörker som ger filmen lite mer tyngd än väntat vilket räddar den från totalt haveri och ”en i mängden”-produktion.

Lucy, spelad av Dakota Johnsson, är en matchmaker på en firma i New York som vänder sig till främst övre medelklass och uppåt – alltså till människor med mer pengar än tid och en förödande känsla av att de kommer dö ensamma. Dejtingappar har de kanske prövat men aldrig kommit någon vart med. Det säger ändå någonting om vår samtid, hur isolerade vi blivit och ändå allt kräsnare. För att illustrera detta vidare inleder hon filmen med ett par personer från stenåldern där en man kommer med blommor och kvinnan gillar dem så de kysser varandra och sen är hon gravid. Var inte mycket svårare än så tydligen. Nu: ålder, höjd, jobb, hög inkomst – ja, mycket som ska klaffa för att vi ens ska överväga varandra. Att vara snäll, trevlig och intressant duger inte längre. Och detta är verkligen inte bara ett amerikanskt problem, sett till ensamhushåll är exempelvis vi i de nordiska länderna väldigt högt upp också. Liksom Tyskland och England.

Men genom formulär och intervjuer matchar Lucy, och hennes kollegor, ihop personer som tycks passa ihop och ibland blir det bara en dejt – men i flera fall också flertalet och vissa slutar ändå upp som gifta – vilket de såklart firar på kontoret då det inte bara ser bra ut för dem som tjänst utan också inger hopp för alla dem som vill signa upp i hopp om att möta någon förevigt. Men trots att det kan låta rätt allvarligt är filmen väldigt lättsam i sin ton och både skämten och de underfundigt roliga scenerna avlöser ändå varandra rätt frekvent. Kvinnors besatthet av höjd, att mannen måste vara högre än dem, är något jag själv skrattat och förundrats över länge och det görs flera goda poänger kring det genom filmen. Som när det pratas om ett ingrepp som i stort sett går ut på att bryta benet på patienten för att sedan låta läka och växa några centimeter.

Trots att Lucy hjälper andra att hitta kärleken har hon det själv svårt på området. Men som det sägs: coaches dosen’t play. Men på bröllopsfesten träffar hon Harry, spelad av Pedro Pascal, vilket ganska omgående börjar visa intresse för Lucy som först är tveksam till att ens ge honom en chans, de har inte tillräckligt lik bakgrund och ekonomiska förutsättningar tänker hon, men den enda som tävlar om hennes uppmärksamhet och känslor är John, spelad av Chris Evans, som är hennes ex som är raka motsatsen till Harry; ostadig ekonomi, jobbar som servitör i hopp om att kunna slå igenom som skådespelare (men är långt ifrån att lyckas) och bor trångt med flertalet inneboende i delad lägenhet till skillnad från Harrys lyxvåning där han bor själv. Vilket visserligen ger en bra poäng av hur ohållbar New Yorks boendesituation har blivit för låginkomsttagare där alldeles för höga hyror tvingat in alldeles för många i alldeles för trånga utrymmen. Och då är de ändå glada över att ha en toalett inne i lägenhet och inte längs någon extern korridor eller så.

Som om Lucys privata situation inte vore jobbig nog för henne bjuder även hennes jobb på oanade utmaning när en av hennes kunder först inte svarar på hennes kontakt (hon ringer alltid upp och följer upp efter hennes kunders dejter) och sedan visar sig ha blivit dåligt behandlad under hennes dejt (en underdrift men vill inte spoila för mycket) vilket hon anser är Lucys fel och beskyller henne för – ungefär som om hon skulle kunna vetat. Kanske är det svår att vara rationell när en är sviken och arg. Hursom vänder det allt eftersom och allt går till ljusare tider för dem alla. Och även om jag inte kan förstå hur någon skulle kunna tacka nej till någon som Pedro så landar det ändå i att hon tar sitt säkra kort och återgår till sitt ex igen. Så film nummer två miljoner femhundraåttio om kvinnor som väljer kärlek över pengar (ungefär som om båda inte kan samexistera) känns som sagt väldigt gjort och väntat på alla sätt – speciellt när vi fått se hur dåligt de fungerade förra gången de försökte. Men kanske är det lätt att glömma sådant och romantisera allt runtomkring för att säkrare kunna gå till ett beprövat koncept för ett enkelt liv. Men det blir ändå tråkigt och förutsägbart som vi redan sett denna filmen hundra gånger redan.

Filmrecension: Eddington – en spretig satir med sporadiska höjdpunkter

by

Eddington
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Ari Aster

Efter vad som förlöpt i USA de senaste sju månaderna borde den enda – sunda, reaktionen från kreatörer och artister vara att – med vrede, passion och insikt, kommentera det livsfarliga läge som är en fascistoid statsmakt som ignorerar lagar och passar på att berika sig genom det presidentiella ämbetet. Men förutom ett fåtal modiga röster med bland andra Bruce Springsteen och Mark Ruffalo som vågat uttala sig om tillståndet i ’’världens bästa land’’, har andra valt att förbli tysta eller i värsta fall böja ned knäet.

Eddington lovar initialt att konfrontera det som alltför många inte vill acceptera, att vårt nuvarande samhälle värderar konspirationer lika högt som vetenskap och empiri. Regissören Ari Aster är också en filmskapare som vågat sticka ut hakan vad gäller att tänja på gränser vad gäller att demonstrera det sjukliga, motbjudande och rent bisarra i filmer som Hereditary och Midsommar. Det borde vara en vågad, självsäker och ytterst kompromisslös historia som med samma mod som Greta Gerwigs Barbie vågar konfrontera uppenbara samhällsproblem utan att vara det minsta osäker eller tveksam i sin inställning till dem.

Men Eddington väljer – tyvärr, en aningen feg och mjäkig position vad gäller att faktiskt konfrontera politik och samhälle. Precis som mycket annan media idag väljer Aster att försöka inta en naiv och genuint lat position – att båda sidor har fördelar och brister. Detta genom att mer eller mindre skapa en sorts bisarr ekvivalens mellan Black Lives Matter-demonstranter och demagoger som Joe Rogan. Det är ett både fegt och ointressant förhållningssätt som gör att satiren – som är av en extrem karaktär, mest känns som en fernissa menad att dölja bristen på genuint mod.

Utgångspunkten att placera filmen mitt under COVID-19 pandemin – som kan ses som starten för global förändring där ensamhet, desperation och rädsla kulminerade i ett samhällsklimat lika skräckinjagande som viruset självt, är som upplagt för att konfrontera djupa strukturella problem som kunde leda till förfall. Men eftersom Aster aldrig vågar ta ställning uteblir djupet och kraften. Även om det inte är att föredra att gå till sådana extrema övertydligheter som i Adam McKays Don’t Look Up kan det projektet i alla fall inte anklagas för att inte ha övertygelse och politiskt mod, attribut som Eddington helt saknar.

Men där själva satiren känns som en slöja är handlaget något helt annat. Där andra regissörer som nått kritiska framgångar och som omhuldas av kritiker vägrar att utvecklas och blir desperata att bibehålla ett signum – som Wes Anderson, visar Aster på en oerhörd bredd som regissör. Även om det finns ett multum av associationer och påminnelser från tidigare projekt är Eddington – tveklöst, Asters mest nyskapande projekt. Estetiken där Aster får miljöer och scenarion att lika något ur ett dockskåp är lika fascinerande som det är surrealistiskt obehagligt och det kyliga och kompromisslösa fotot är på sin plats. Men denna gång hittar vi ett betydligt mer utvecklat sinne för kolsvart komik än tidigare, för även om satiren inte innehar någon kirurgisk precision finns här stunder av genial cynisk komik. Det är också imponerade hur Aster lyckas att väva ihop olika genrer och kasta sig mellan kammarspel, hysteri och nervpirrande skräck. Framförallt finalen är gastkramande men samtidigt hysteriskt rolig något som gör den otroligt skakiga resan värd besväret.

Och efter den sega och hopplöst överspända Beau Is Afraid finns det en laddning i Asters regi som gör filmen båda tät och engagerande trots bristerna i manuskriptet och den politiska fegheten. Att Joaquin Phoenix äntligen gör en roll där han inte går i samma tradiga mumlande och bisarra hjulspår måste också ses som något av ett mirakel. För första gången på årtionden bjuder Phoenix på ett mer nyanserat och unikt skådespel där han inte grymtar och stöter ur sig bisarra läten. Han lyckas fånga enfalden, egoismen och hybrisen som genomsyrar stora delar av – inte bara, det amerikanska samhället utan att göra det löjeväckande. Övriga ensemblen – som på pappret, tycks ha mer stjärnor än hela vintergatan visar sig dock inte användas fullt ut. Pedro Pascal är solid men har ett ytterst skralt material att arbeta med. Att Emma Stones medverkan också är reducerad till en handfull tandlösa scener kan inte klassas som något annat än ett brott mot filmkonsten.

Eddington må ha ett ämne som skulle kunna vara potent som en krutdurk men en brist på mod och en vilja att förenkla leder till en spretig satir som endast har sporadiska höjdpunkter.

Filmrecension: The Fantastic Four: First Steps – en lekfull, engagerande, perfekt agerad och kärleksfull film

by

The Fantastic Four: First Steps
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 juli 2025
Regi Matt Shakman

Det fanns bara ett sätt att en gång för alla sudda bort oron att Marvels mest kända kvartett inte kunde göra sig på film. Detta genom att fullkomligt briljera och blända likt en supernova. Med hjälp av regissören Matt Shakman samt fyra geniala skådespelare uppnås ett himmelskt resultat som tydliggör kraften och styrkan i att skapa gränslöst välgjord underhållning.

Historien om Fantastic Four på film är lika fascinerande som den är deprimerande. Att gå igenom antalet kalkoner och platta fall är en artikel i sig, kort och gott har Marvels så kallade första familj inte att haft det vidare lätt på vita duken.
Allt det där är numera förändrat, för det som sker här och nu är inte bara återupprättelse, det är en ny vågad väg som modigt och självsäkert inte önskar vara en actionfilm, utan ett svepande äventyr där de fyra huvudrollsinnehavarna glänser med närmast perfekt kemi och ett än bättre skådespel.

Tanken att binda sin tematik till familjeband och vänskap är lika gammalt som det är klyschigt, framförallt efter Vin Diesel och dennes Fast & Furious-filmer där ordet familj spottas fram i samma takt som valfritt vrålåk från samma filmer. Shakman och filmens manusförfattare behöver inte ens påminna publiken om tematiken, istället arbetar de efter en metod där handling har större kraft än ord. Det finns goda anledningar till att filmen börjar lågmält och närmast underdånigt, allt för att sätta ljuset på kemin mellan Vanessa Kirby och Pedro Pascal.

För även om Marvel Studios filmer alltid innehållit underskattat agerande och karaktäriseringar, har få av deras filmer innehållit såhär makalös kemi mellan skådespelarna, i alla fall inte utan att det har getts tillfällen att agera sina roller i ett antal projekt. Pascal och Kirby är fullkomligt magiska att bevittna, Pascal agerar med varsamhet men också en neuros som manifesterar sig i ett extremt logiskt och därmed känslokallt tankesätt som är minst lika problematiskt som filmens intergalaktiska hot. Kirby är å andra sidan varm, emotionell men oerhört stark, hennes Sue Storm är en fröjd att se, detta genom fantastiska nyanser och karisma. Ebon Moss-Bachrach i rollen som den alltid pålitlige Ben Grimm lyckas minst lika bra med en karaktär som är omöjlig att inte älska. Joseph Quinn är den enda av de fyra som inte tilldelats ett lika solitt manus, hans Johnny Storm känns ofta som ett femte hjul men Quinn lyckas ändå demonstrera en perfekt mix mellan arrogans och omtanke. Scenerna som är helt befriade från explosioner och världens undergång är – makalöst nog, mer fängslande än då filmen vill demonstrera sin råstyrka. De tysta men hjärtevärmande momenten – mellan gruppens medlemmar, är oförglömliga och kan vara bland de finaste vi kan se i på en bioduk denna sommar.

Men det vore inte en sann Marvel-film utan action, och givetvis är det inte bara tal om relationer. I och med att Marvel Studios nu nått osannolika 36 filmer har vissa trender och inslag återkommit. Vissa mindre omtyckta, som det ständiga digitala ursinnet som alltid tycks släppas lös i filmens klimax samt evighetslånga koreograferade slagsmål som kan vara gastkramande, men som numera blivit vardagsmat efter filmer som exempelvis John Wick. I och med den magiska Thunderbolts valde studion en annan väg vad gällde sitt klimax genom ett av de mer överraskande sätten nämligen där filmen helt och hållet lade emfas på det emotionella. Riktigt så långt går inte First Steps, men istället för slagsmål vill Matt Shakman få oss att engageras och förundras av vyer, detta genom att låta äventyret och det okända spela en central roll.

Och det är här det snillrika beslutet att låta filmen utspela sig i ett alternativt 1960-tal verkligen får luft under vingarna. Förutom att ge filmen en unik visuell identitet bygger Shakman mycket av filmens energi på den framtidstro och hoppfullhet som var 1960-talets fascination för rymdresor och människans gränslöshet vad gäller teknologi. Detta gör att en raketuppskjutning blir en nagelbitare, där eufori och hopp står i centrum. Detsamma kan sägas om sekvenserna då rymden utforskas och filmen hyllar Ridley Scotts Alien eller Stanley Kubricks År 2001: Ett Rymdäventyr. Visuellt lyckas det gryniga fotot faktiskt addera till att separera filmen visuellt från andra MCU-filmer, och den estetiska anakronism som drabbade Captain America: The First Avenger är det inte tal om här. Scenografi och rekvisita är också av första klass där flera prylar och pinaler känns som hämtade ur ett projekt av den brittiska animationsstudion Aardman. Bildkompositionen är också värd en grandios eloge, där andra filmskapare och fotografer vill imponera vad gäller ljussättning och färgschema, vill filmens fotograf Jess Hall istället fokusera på att återskapa vinklar direkt från serietidningarna. Detta bidrar till att filmen känns lekfull vilket förstärker känslan av äventyrlighet.

Filmens final må inte vara lika imponerande eller kolossal som Marvel bästa stunder, istället är tanken att skapa en mer koncis och återhållsam ändpunkt och inte gå till överdrift vad gäller digitala specialeffekter och massförstörelse. Här är ambitionen mer imponerande än slutresultatet, för även om avslutet inte kan kategoriseras som misslyckat lovar filmen lite mer än det vi faktiskt får. Däremot lyckas Shakman bibehålla ett emotionellt grepp om publiken vilket gör att moment som kunde uppfattats som klichéer istället drabbar hårt på ett emotionellt plan, detta genom det helt utsökta skådespelet.

Detta snedsteg är dock irrelevant sett till övriga filmen som aldrig slutar bjuda på värme, makalös visuell komposition och skådespel i världsklass. Speltiden på två timmar flyger förbi och extrascenen som erbjuds i eftertexterna får det att vattnas i munnen. Fantastic Four First Steps är en lekfull, engagerande, perfekt agerad och kärleksfull film som tillsammans med James Gunns Superman visar varför sommarfilmer med superkrafter är oemotståndliga.