Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Disney

Filmrecension: Freakier Friday – en charmig bagatell

by

Freakier Friday
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Nisha Ganatra

Att se uppföljaren till den numera tjugotvå år gamla Freaky Friday är en enda lång påminnelse om att vissa saker aldrig förändras, detta på gott och ont. Frågan om det ens var nödvändigt att erbjuda en del två till en film – som bäst kan beskrivs som en charmig bagatell, kan ställas både en eller två gånger. Med tanke på att Freaky Friday filmatiserades redan 1976 – då med Jodie Foster i rollen som den upproriska dottern, har idén med ett kroppsbyte mellan två vitt skilda personer utforskats i otaliga berättelser.

Att se tillbaka, gräva fram saker ur det förflutna har varit en återkommande filmtrend i årtionden. De senaste åren har dock uppföljare eller rena nyversioner kunnat delats upp i två läger, framförallt de som Disney stått bakom. Antingen i det katastrofala och monstruösa, där inspiration och omtanke är obefintlig – se Marc Webbs Snövit från i år. Alternativ två är dock något mer imponerande och uppmuntrande, detta exemplifieras bäst genom monstersuccén Lilo Och Stitch, där regissören Dean Fleischer Camp tycktes ha studerat men också förälskat sig i originalfilmen till den graden att han hade modet och förståndet att förändra ett par nyckelelement och därmed skapa en film som överträffade sitt original.

Freakier Friday ligger – tack och lov, närmare Lilo Och Stitch vad gäller existensberättigande än Snövit, även om den inte når samma sprudlande toppar som Fleischer Camps kioskvältare. Nisha Ganatra som tar över regissörsstolen från Mark Waters visar sig vara rätt person för jobbet då det är uppenbart att det finns entusiasm och glädje för källmaterialet. Originalets glada och pillemariska attityd finner vi även här och mer eller mindre allt som var minnesvärt av sekvenser och karaktärer från 2003 återkommer.

Dock går det inte att undkomma det faktum att hela Freakier Friday också ger en seriös påminnelse kring problemet med favoriter i repris. För precis som med en akt som The Rolling Stones är det uppenbart att de bästa redan är långt bak i historien. Allt som presenteras här är snarare en trevlig påminnelse och inte en uppenbarelse om vad vi varit utan under två årtionden. Förväxlingskomiken är fortfarande lika kaotiskt härlig och hysterisk som då, även om den nu är aningen för rörig för sitt eget bästa, detta då två ytterligare karaktärer adderats. Detta är – för att fortsätta associationerna med gamla musikakter, som de gånger då nytt material ska presenteras för sakens skull och majoriteten av publiken bestämmer sig för att uppsöka toaletten. Andra ’’nya’’ tillägg är inte heller något som kommer att skriva in sig i filmhistorien. De karaktärsförändringar som skett är lika traditionella som de är klyschiga, där den tidigare rebelliska dottern Anna i vuxen ålder blivit alltmer lik sin mor vad gäller ett mer strikt och återhållsamt beteende. I mångt och mycket är det hela en kärleksfull men ofta – feg, upprepning.

Detta innebär dock att Jamie Lee Curtis – precis som då, är fullkomligt lyssnade. Ännu en gång är Curtis energi, hysteriska mimik och outtömliga karisma omöjlig att inte applådera. För det är i Curtis som repetitionen och förutsägbarheten tappar sina negativa attribut, just då är det precis lika komiskt lysande som för mer än två årtionden sedan. Men där Curtis inte har tappat ett enda steg är motspelaren Lindsay Lohan – om möjligt, än sämre än sist med ett skådespel lika stelt och pinsamt som hennes grundlöst pinsamma privata eskapader. Nytillskotten Sophia Hammons och Julia Butters är dock båda ytterst kompetenta och erbjuder båda ett skådespel som – i kontrast till Lohans, kan beskrivas som talangfullt.

Freakier Friday är farligt nära att vara menlöst nostalgisk men det oerhörda tidsrummet gör att repetitionen blir mer acceptabel. Originalets charmerande och varma kärna är svår att värja sig ifrån även om den inte har samma vitalitet som då. Och då Jamie Lee Curtis lever loss och bjuder på en snillrik fysisk komik som får desperata stå upp-komiker att framstå som totala fån, går det att ursäkta bristen på fantasi och någon egentlig kreativitet.

Filmrecension: The Fantastic Four: First Steps – en lekfull, engagerande, perfekt agerad och kärleksfull film

by

The Fantastic Four: First Steps
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 juli 2025
Regi Matt Shakman

Det fanns bara ett sätt att en gång för alla sudda bort oron att Marvels mest kända kvartett inte kunde göra sig på film. Detta genom att fullkomligt briljera och blända likt en supernova. Med hjälp av regissören Matt Shakman samt fyra geniala skådespelare uppnås ett himmelskt resultat som tydliggör kraften och styrkan i att skapa gränslöst välgjord underhållning.

Historien om Fantastic Four på film är lika fascinerande som den är deprimerande. Att gå igenom antalet kalkoner och platta fall är en artikel i sig, kort och gott har Marvels så kallade första familj inte att haft det vidare lätt på vita duken.
Allt det där är numera förändrat, för det som sker här och nu är inte bara återupprättelse, det är en ny vågad väg som modigt och självsäkert inte önskar vara en actionfilm, utan ett svepande äventyr där de fyra huvudrollsinnehavarna glänser med närmast perfekt kemi och ett än bättre skådespel.

Tanken att binda sin tematik till familjeband och vänskap är lika gammalt som det är klyschigt, framförallt efter Vin Diesel och dennes Fast & Furious-filmer där ordet familj spottas fram i samma takt som valfritt vrålåk från samma filmer. Shakman och filmens manusförfattare behöver inte ens påminna publiken om tematiken, istället arbetar de efter en metod där handling har större kraft än ord. Det finns goda anledningar till att filmen börjar lågmält och närmast underdånigt, allt för att sätta ljuset på kemin mellan Vanessa Kirby och Pedro Pascal.

För även om Marvel Studios filmer alltid innehållit underskattat agerande och karaktäriseringar, har få av deras filmer innehållit såhär makalös kemi mellan skådespelarna, i alla fall inte utan att det har getts tillfällen att agera sina roller i ett antal projekt. Pascal och Kirby är fullkomligt magiska att bevittna, Pascal agerar med varsamhet men också en neuros som manifesterar sig i ett extremt logiskt och därmed känslokallt tankesätt som är minst lika problematiskt som filmens intergalaktiska hot. Kirby är å andra sidan varm, emotionell men oerhört stark, hennes Sue Storm är en fröjd att se, detta genom fantastiska nyanser och karisma. Ebon Moss-Bachrach i rollen som den alltid pålitlige Ben Grimm lyckas minst lika bra med en karaktär som är omöjlig att inte älska. Joseph Quinn är den enda av de fyra som inte tilldelats ett lika solitt manus, hans Johnny Storm känns ofta som ett femte hjul men Quinn lyckas ändå demonstrera en perfekt mix mellan arrogans och omtanke. Scenerna som är helt befriade från explosioner och världens undergång är – makalöst nog, mer fängslande än då filmen vill demonstrera sin råstyrka. De tysta men hjärtevärmande momenten – mellan gruppens medlemmar, är oförglömliga och kan vara bland de finaste vi kan se i på en bioduk denna sommar.

Men det vore inte en sann Marvel-film utan action, och givetvis är det inte bara tal om relationer. I och med att Marvel Studios nu nått osannolika 36 filmer har vissa trender och inslag återkommit. Vissa mindre omtyckta, som det ständiga digitala ursinnet som alltid tycks släppas lös i filmens klimax samt evighetslånga koreograferade slagsmål som kan vara gastkramande, men som numera blivit vardagsmat efter filmer som exempelvis John Wick. I och med den magiska Thunderbolts valde studion en annan väg vad gällde sitt klimax genom ett av de mer överraskande sätten nämligen där filmen helt och hållet lade emfas på det emotionella. Riktigt så långt går inte First Steps, men istället för slagsmål vill Matt Shakman få oss att engageras och förundras av vyer, detta genom att låta äventyret och det okända spela en central roll.

Och det är här det snillrika beslutet att låta filmen utspela sig i ett alternativt 1960-tal verkligen får luft under vingarna. Förutom att ge filmen en unik visuell identitet bygger Shakman mycket av filmens energi på den framtidstro och hoppfullhet som var 1960-talets fascination för rymdresor och människans gränslöshet vad gäller teknologi. Detta gör att en raketuppskjutning blir en nagelbitare, där eufori och hopp står i centrum. Detsamma kan sägas om sekvenserna då rymden utforskas och filmen hyllar Ridley Scotts Alien eller Stanley Kubricks År 2001: Ett Rymdäventyr. Visuellt lyckas det gryniga fotot faktiskt addera till att separera filmen visuellt från andra MCU-filmer, och den estetiska anakronism som drabbade Captain America: The First Avenger är det inte tal om här. Scenografi och rekvisita är också av första klass där flera prylar och pinaler känns som hämtade ur ett projekt av den brittiska animationsstudion Aardman. Bildkompositionen är också värd en grandios eloge, där andra filmskapare och fotografer vill imponera vad gäller ljussättning och färgschema, vill filmens fotograf Jess Hall istället fokusera på att återskapa vinklar direkt från serietidningarna. Detta bidrar till att filmen känns lekfull vilket förstärker känslan av äventyrlighet.

Filmens final må inte vara lika imponerande eller kolossal som Marvel bästa stunder, istället är tanken att skapa en mer koncis och återhållsam ändpunkt och inte gå till överdrift vad gäller digitala specialeffekter och massförstörelse. Här är ambitionen mer imponerande än slutresultatet, för även om avslutet inte kan kategoriseras som misslyckat lovar filmen lite mer än det vi faktiskt får. Däremot lyckas Shakman bibehålla ett emotionellt grepp om publiken vilket gör att moment som kunde uppfattats som klichéer istället drabbar hårt på ett emotionellt plan, detta genom det helt utsökta skådespelet.

Detta snedsteg är dock irrelevant sett till övriga filmen som aldrig slutar bjuda på värme, makalös visuell komposition och skådespel i världsklass. Speltiden på två timmar flyger förbi och extrascenen som erbjuds i eftertexterna får det att vattnas i munnen. Fantastic Four First Steps är en lekfull, engagerande, perfekt agerad och kärleksfull film som tillsammans med James Gunns Superman visar varför sommarfilmer med superkrafter är oemotståndliga.

Filmrecension: Mufasa: Lejonkungen

by

Mufasa: Lejonkungen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2024
Regi Barry Jenkins

Det har höjts en hel del ögonbryn över att Barry Jenkins, regissören bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Frågetecknen var än fler då det gällde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen från 2019, en film – som av många, anses representera det sämsta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde något att för differentiera sig från den animerade superklassikern från 1994.

Jenkins har rakryggat försvarat beslutet och menat att detta är en originell film som inte alls är del av något själlöst maskineri. Mufasa är måhända inte lika omvälvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men är en avsevärt mer vågad film än sin föregångare, även om den är långtifrån fläckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet går det inte att undkomma den jättelika skugga som vilar över allt som associeras med Lejonkungen. Det är en film som är kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hjärtan jorden runt. Och inte ens en så finkänslig och självsäker regissör som Jenkins kan helt kringgå att framstå marginaliserad då han försöker placera sin film bredvid detta jättelika monument. Introduktionen som kärleksfullt vill iscensätta den episka öppningen med den afrikanska solnedgången känns mest trevande och skygg.

Jenkins vill också rama in sin berättelse med oväntat mycket metareferenser och komik, något som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar åt alltför många håll, det är teatral dramatik som trängs med enkla skämt om kroppsodörer och postmodern ironi kring den oerhörda kommersialism som Lejonkungen fått representera genom otaliga uppföljare och scenproduktioner. Och ännu kvarstår problemet med den fotorealistiska presentationen. Där ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik är det nästan omöjligt att göra detsamma för ett vanligt lejon, något som gör att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa då karaktärerna inte har tillräckligt med kapacitet att uttrycka sig.

Filmen skiftar också mellan en rad olika skepnader, i ena läget barnslig, i andra oerhört vuxen, med ett inte alltför subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanhållning. De otaliga tillfällen då filmen vill leka musikal är inte heller någon större succé. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, står för flera av sångnumren är de som bäst anonyma och i värsta fall plågsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer är flera sekvenser forcerade vad gäller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och förklaring. De många kostymbytena gör att filmen många gånger känns ojämn och spretig. Men denna berg- och dalbana har också fantastiska stunder. Då Jenkins bestämmer sig för att göra en mer renodlad äventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik är det omöjligt att inte underhållas. Porträtteringen samt personregin, eller rättare sagt lejonregin, vad gäller Mufasa själv är strålande, här skapar Jenkins en av årets mest sympatiska och magnetiska karaktärer.

Sedan går det inte att undkomma – trots problemen med möjligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa är en av de tekniskt mest imponerande filmerna som skådats. Detaljrikedomen och miljonerna är bortom det spektakulära. Färgsättning och allmän presentation är av sådan hög kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista tillåter filmskapare att tänja på gränserna vad gäller det filmtekniska är ingen nyhet, men Mufasa går utöver det vanliga vad gäller att visa upp digitalteknik i sin bästa form.

Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en hårresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens bästa kvalitéer, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden är det mesta ursäktat då ögonen vattnas och gåshuden är total, då är Mufasa en av årets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog är resan dit rejält skakig.

Filmrecension: Haunted Mansion – inkonsekvent och forcerat

by

Haunted Mansion
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Justin Simien

Olyckligtvis anländer Disneys senaste familjefilm Haunted Mansion aningen sent, recensionerna från andra sidan Atlanten har redan publicerats och responsen har varit isande kall. Det är aldrig en god idé att recensera en film i ett redan etablerat klimat, oavsett vilka metoder som finns tillhands för att förbli objektiv är det omöjligt att inte fläckas av en redan existerande diskurs.

Dock var det svårt att vara alltför upphetsad inför prospektet att ytterligare en Disneyland attraktion skulle bli film. Förvisso har Pirates Of The Caribbean spelar in cirka 4,5 miljarder dollar, ett minst sagt imponerande åstadkommande och kanske det enda anmärkningsvärda – eller minnesvärda, gällande den filmserien, som förvisso förblir älskad men som förblir ett personligt frågetecken. Haunted Mansion har dessutom blivit filmatiserad tidigare, då med Eddie Murphy i huvudrollen, i en film som inte direkt anlände till några rungande applåder.

Uppförsbacken är därför oroväckande brant, Haunted Mansion må inte vara någon triumf men inte heller ett fatalt magplask. Det huvudsakliga problemet är att hela projektet känns inkonsekvent och många gånger forcerat vad gäller en unison kreativ vision. Innan projektet sjösattes med Justin Simien som regissör visade Guillermo Del Toro stort intresse för projektet, delvis genom att skapa en rad skisser för Hatbox Ghost, en av attraktionens mest ikoniska figurer. Och i ett par minimala ögonblick förekommer lite av det DNA som gjort Del Toros filmer visuellt oförglömliga, där rekvisita och
monsterdesign är lika viktigt som berättelsen.

Men mestadels är Haunted Mansion ett lapptäcke som aldrig känns bekvämt.
Justin Simien hamlar i en alltför återkommande och beklämmande sits för regissörer som inte har vana med mastodontprojekt. Delvis finns det en vilja att expandera sitt filmskapande genom de hutlösa resurser som nu finns tillhands, men det finns också en önskan att inkludera – för regissören, bekant tematik och implementera den i denna mer storslagna kontext. För vissa fungerar övergången från smått till stort lysande, Ryan Coogler med Black Panther exempelvis, för andra blir det en kraschlandning – som Justin Kurzels förkastliga Assassin’s Creed. Simien, som nått störst framgångar med Dear White People, kämpar med att hitta ett konsekvent angreppssätt för att kombinera de olika elementen han vill inkludera. Det skall finnas komik, observationer kring samhällets problem och en sorts charmant nonchalans där ingenting är på särskilt stort allvar. Men initialt känns filmen bakfull. Introduktionen är en snårig och genuint tråkig historia som innehåller förvånansvärt livlöst skådespel från både Rosario Dawson och LaKeith Stanfield, något som förbluffar med tanke på deras vanligtvis solida och karismatiska agerande. Humorn som förekommer är minst lika träig. Även om det finns ett antal skämt med potential förtas det då allt levereras utan inlevelse.

Men då denna hopplösa startbana är avklarad framträder det ljuspunkter som inte kan klassas som något annat än oerhört underhållande. Sättet Simien väljer att presentera skräck på måste också berömmas. Skräckfilmer lockar barn och ungdomar men kan oftast inte upplevas förrän i något äldre ålder i och med det extrema innehållet. Haunted Mansion hittar en bra mellanväg, skräckelementen och filmens antagonist är skrämmande men inte till den grad att det orsakar psykologiskt trauma. Denna vänliga form av skräck är sällsynt och genomförs här med bravur. Och när filmen introducerar en rad färgstarka biroller, som spelas av veteraner som Danny DeVito och Jamie Lee Curtis, börjar filmen visa upp en charmant lekfullhet som får flera scener att bli underhållande och komiska. Plötsligt går det från tröttsamma skämt till kaosartad humor
där skådespelarna kastas omkring som löv i en virvelvind.

Tyvärr lyckas Simien inte stanna i denna zon särskilt länge, DeVito och kompani får ställas åt sidan för Dawson och Stanfield som oengagerat försöker få till någon sorts kemi utan att lyckas. Dessutom görs ett skrattretande försöka att inkludera emotionellt tuggmotstånd genom en ren sockerchock som skapar omedelbart illamående. Det är tragiskt att den kaotiska humorn och den entusiatiska delen av ensemblen aldrig får stå i rampljuset. Filmen kränger istället mellan kaos, kväljande sentimentalitet och en helt poänglös berättarstruktur som inte kan få den rudimentära berättelsen att vara greppbar då det ödslas tid på en rad sidospår som har absolut noll relevans. Haunted Mansion känns därför okokt, här finns en ganska duglig familjefilm med ett par oerhört roliga sekvenser, men dessa trängs med ett hopplöst berättande, oengagerade skådespelare i huvudrollerna och en allmän osäkerhet.

Om Simien skulle få chansen till en uppföljare är det lätt att se hur dessa problem skulle kunna avhjälpas. Men med tanke på det usla mottagandet och de minst lika dåliga siffrorna vad gäller intäkter för filmen, är möjligheten till uppföljare närmast obefintlig.

Filmrecension: Ant-Man And The Wasp: Quantumania – en storslagen rymdopera

by

Ant-Man And The Wasp: Quantumania
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 februari 2023
Regi Peyton Reed

Disney och Marvel Studios har tillgång till den senaste och mest banbrytande tekniken med Ant-Man And The Wasp: Quantumania. Det har också figurerat flera löften om att detta är avsett som den sanna språngbrädan för de kommande faserna som ska kulminera i två Avengers-filmer om ett par år. Men trots att framtiden kan tyckas vara det enda målet med filmen är Quantumania oväntat tillbakablickande och gammalmodig i sin berättelse och visuella design. Det finns en idé att Marvel stryper sina regissörer med strikta krav. Att de endast tillåts vara kuggar i ett massivt maskineri, att de i en krissituation skulle kunna bytas ut mot ansiktslösa tjänstemän. Den senaste fasen i den långa MCU-sagan har dock motbevisat detta. Doctor Strange: In The Multiverse Of Madness, Thor: Love and Thunder och Black Panther: Wakanda Forever har motbevisat det genom sina tydliga signum från regissörer som Sam Raimi, Taika Waititi och Ryan Coogler.

Peyton Reed har sina rötter i en rad komedier, med varierande kvalitet ska tilläggas. Men inom Marvels ramverk kunde han finslipa sin komik och sin personregi. Ant-Man-filmerna har alltid varit studions mest humoristiska, konceptet med krympande karaktärer lämpar sig också för en mer komisk touch.

Och med den charmante Paul Rudd i huvudrollen har Ant-Man alltid varit ett nöje att se. Den här gången har dock Reed fått ett större ansvar och en större berättelse. Nu är det inte fråga om ett litet – ursäkta ordvitsen, äventyr i San Francisco som involverar gangsters utan en storslagen rymdopera som tar inspiration från Star Wars, Flash Gordon och Total Recall.

Flera regissörer har stött på patrull då skalan och miljön förändras alltför mycket. Sam Mendes kändes rejält klämd då han tvingades anamma mer action och spektakel i Spectre än i den mer fokuserade Skyfall. Reed lyckas dock navigera dessa förändringar relativt väl, även om en stor del av introduktionen känns ofokuserad och inte lika självsäker som de två tidigare filmerna. Detta är aningen förvånande då dessa sekvenser är av den mer bekanta sorten för Reed. Det är lättsam familjedramatik, tonvis med humor och en Paul Rudd i högform. Men samtliga sekvenser i San Francisco känns pliktskyldiga och rastlösa. De bästa actionfilmer lyckas alltid förankra sina explosioner och högljudda volym i värme, goda karaktärer och gärna en god mytologi. Dessa element är länge vilande i Quantumania och det tar ett bra tag innan Reed finner sig.

Först när resan inleds mot det fantasifulla kvantum-universumet mjukas lederna upp. Då förvandlas filmen till ett härligt matinéäventyr som släpper loss sin fantasi. Allting känns som en enda lång hyllning till de mest klassiska science-fiction berättelserna av Jules Verne eller H.G Wells. Allting utspelas mot en oerhört fantasifull bakgrund där färger och hysterisk design möts. Det vilar något lekfullt och ytterst avslappnat över hela äventyret trots att världen står på spel. Reed förstår att det enda sättet att hantera de absurda koncepten med tidsresor genom multipla universum är att ständigt luta sig mot en god dos humor. Där komiken känns aningen pliktskyldig i filmens början blir den till slut dess största tillgång. Precis som Marvel-kollegan James Gunn har Reed inga problem att skratta åt sig själv. Där Wakanda Forever var ett mörkt, sammanbitet och snillrikt drama är detta en härlig hink med popcorn som dränkts i smör. Actionscenerna är lika bombastiska som ett nyårsfyrverkeri. Det känns som en enda lång – men sympatisk, pojkdröm, där rymdskepp, rymdvarelser och laserstrålar kolliderar i ett konfettiregn i regnbågens färger.

Även om de lättsamma elementen är en tillgång finns det flera segment som hade mått bra av att processas längre. Då Stan Lee skapade sina tidiga och mest älskade hjältefigurer aspirerade han att skapa ett fiktivt universum som inte bara ämnade att berätta äventyrssagor. Genom åren har Marvel – både i serietidningar och i sina bästa filmer, innehållit en tydlig observation av vårt verkliga samhälle, där allegorier och paralleller alltid varit närvarande. Quantumania har en rad av dessa inslag, dessutom med god potential att skänka filmen sant intellektuellt djup. Men tyvärr är dessa delar ytterst underutvecklade. Denna förlorade potential drabbar också Jonathan Majors som den hänsynslösa Kang. Majors bär med sig en starkt auktoritet och en skrämmande övertygelse som påminner om nutidens mest brutala diktatorer och demagoger. Men även här väljer Reed att inte skapa ett fiktivt scenario som speglar den auktoritära våg som sveper över vår egen planet. För hur underhållande det än är med storslagna scener och dånande action hade lite svärta kunnat skänka ett annat djup och berikat underhållningsvärdet än mer. Peyton Reed väljer också att understryka ett ganska platt och ointressant patos som känns aningen forcerat. En rad repliker ter sig också aningen krystade och övertydliga då tematiken gällande behovet av kärlek och tillit är solklar.

Men Quantumania är trots sin brist på filosofiskt djup och sitt uttjatade patos ett strålande äventyr som understryker behovet av att behålla barnasinnet även i vuxenålder.