Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Disney

Filmrecension: Encanto

by

Encanto
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021

Om att duga som man är, om att ingen är perfekt och att alla måste få ha både starka och svaga sidor. Att acceptera varandra som man är och samtidigt en skildring av hur immigranter kan tyngas av krav på att vara extra duktiga för att bli accepterade. Disneys nya animerade storfilm Encanto talar mer till de vuxna än barnen, tror jag. I sällskap med vuxen är den tillåten för barn i alla åldrar, utan vuxen är åldersgränsen sju år. Jag är tveksam till att de mindre barnen förstår filmens budskap. Den är inte skrämmande och vi slipper trista slutkamper mellan onda och goda – så på det sättet är den barnvänlig.

Jag tycker det är så befriande med en film som från den amerikanska filmindustrin som inte nödvändigtvis delar in människor i onda och goda. I Encanto är människor precis som människor är, med positiva och negativa sidor och vad som är gott eller inte beror på sammanhanget.

Handlingen kretsar kring flickan Mirabel. Hon bor i en by högt upp i bergen i Colombia. Mirakel bor i ett magiskt hus med sin storfamilj Madrigal som styrs av hennes mormor. De bor flera generationer tillsammans och alla familjens medlemmar har magiska förmågor, utom just Mirabel. När hon genomgick ceremonin där hennes magiska förmåga skulle uppenbaras visade det sig att hon inte hade någon magisk förmåga. Hon är trots det stolt över att tillhöra familjen Madrigal.

Mirabels mormor kom till denna by med sina tre bebisar då hon och hennes man var på flykt. Mannen dödades av förföljare. Mormodern fick i samband med de tragiska händelserna ett magiskt ljus som aldrig kunde slockna och när hon bosatt sig i huset visade det sig att huset var magiskt och alla hennes barn och barnbarn hade fantastiska förmågor som gjorde familjen oerhört uppskattad i bygden. En av dem har förmågan att hela och läka människor, en annan är jättestark, en kan tala med djur, en kan göra allt vackert.

Men allt fantastiskt har en baksida och en dag börjar huset att sakta med säkert rasa. Magin är på väg att försvinna. Mirabel försöker hitta lösningen.

Filmen är till stor del en musikal med massor av fin musik med sydamerikansk touch.

Jag vet inte om filmen blir samma succé som många andra av de legendariska Disneyfilmerna men för mig är denna högsta grad sevärd – jag gillar verkligen att den inte delar in människor i onda och goda utan ser att vi alla är mer komplicerade än så.

Några av de svenska rösterna:
Sandra Kassman, Mirabel
Astrid Assefa, Abuela Alma
Camilo Ge Bresky, Félix
Tousin ”Tusse” Chiza, Camilo

Filmrecension: Frost 2 – betyg 5

by

Frost 2
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 december 2019
Filmen visas i 3D, 2D, dubbad till svenska, dubbad till svenska med svensk text, dubbad till nordsamiska med svensk text samt i den engelska originalversionen med svensk text.

På juldagen kommer den av många efterlängtade uppföljaren till Disneys succéfilm Frost. Nu får vi följa systarna Elsa och Anna när det försöker hitta ursprunget till Annas magiska krafter. Ett uppdrag som visar sig vara farligare än de först trott.

Under sin resa upptäcker de sanningar om det förflutna och de lär sig att allt inte är som det verkar. De hittar också orsaken till varför en ogenomträngliga dimman ligger över skogen.
De inser att de måste hitta sanningen om varför Arendal och Tundra-folket började kriga. Endast genom att hitta denna sanning kan de rädda både Arendalen och Tundrafolket.

Filmen riktar sig mot de äldre barnen och är ganska mörk i sin berättelse jämfört med den första filmen, men den är riktigt bra och spännande. Det är en film som både vuxna och barn kommer att uppskatta.

Filmen är delvis som en musikal, det är mycket musik och många låtar i filmen.

Min favoritkaraktär är snögubben Olaf. Han fungerar som en bra brytning mot de intensiva delarna i filmen. Också renen Sven och Kristoffer hjälper till med att lyfta stämningen.

Det är fascinerande att se hur långt Pixar har kommit under de senaste åren med sin grafik. Detaljerna är otroligt skickligt utförda.

Filmrecension: Star Wars: The Rise of Skywalker – tja, emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat

by

Star Wars: The Rise of Skywalker
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2019
Längd 2 timmar och 21 minuter lång
Tillåten från 11 år

Är världen enkel att uppdela i svart och vitt, i onda och goda? Och om man tillhör den goda sidan är det vackert och fint att döda medan de som tillhör den onda sidan är onda för att de dödar? Jag har väldigt svårt för budskapet att det är fint att döda och utföra våld i det godas namn. Disneys filmproduktion står nästan alltid för det budskapet, denna indelning av världen i goda och onda och en tydlig linje mellan dem.

Star Wars: The Rise of Skywalker är ytterligare en filmproduktion som står för detta Hollywood-budskap.

Kanske är det så att äventyrsfilmer som Star Wars måste vara så förenklade i sin dramaturgi. Det måste vara så uppenbart att de svartklädda som står för raka led och ordning och reda är de onda medan de enkla karaktärerna med mångkulturell utstrålning är de goda. Jag har bara så extremt svårt att tro på att människor skulle ställa upp utan att blinka på ledare som är så nattsvart onda som de onda figurerna i Star Wars. Fast det är väl inte meningen att vi ska tro på berättelsen, den ska väl inte ha något att säga oss om hur det är att leva. Den är väl bara till för att vara en stunds underhållning med en hel massa skjutande och exploderande.

Men är människor verkligen så dumma att de inte klarar av en berättelse med djup och klarar de inte av skildringar av karaktärer som har både gott och ont i sig? Och vad är gott och vad är ont? Ja i Star Wars är det glasklart vad som är gott eller ont, förstås. Jag är rätt trött på filmer som bygger på den principen.

Vi för följa fortsättningen på förra filmen och visst är det intressant och kul att den största hjälten i en äventyrsfilm idag kan vara en kvinna. Rey (spelas av Daisy Ridley),som vi fick möta i förra filmen är tillbaka med sina vänner Poe (Oscar Isaac), Finn (John Boyega) och på andra sidan har vi Kylo Ren (Adam Driver). Det är den yngre generationen som står i centrum.

Vi känner igen det mesta, där är den klassiska musiken och ljuden från Star Wars och där är rymdskeppet, Stormtroopers, oändliga rymdscener, gulliga förmänskligade robotar och fantasifulla existenser från olika världar – plus mer magi än det brukar vara och ännu mer skjutande, det märks att tv-spel-dramaturgin påverkar filmindustrin.

Det som stör mig är bland annat att filmskaparna så uppenbart trycker på precis de knappar som de förväntar sig att publiken vill ha. Att allt är som det alltid har varit i dessa filmer: det goda mot det onda, det svarta mot det vita, lite gulligt emellanåt och stora ord om vänskap och rymden, rymden, rymden.

Jag är nästan lite tveksam till om mitt betyg är för högt. Kanske är jag lite för mycket Star Wars-fan och har svårt att sätta lägre betyg. Men av och till är filmen engagerande och emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat.

Filmbolaget bad oss filmkritiker att inte avslöja för mycket ur intrigen, för det kan förstöra filmupplevelsen. Jag har valt att lyssna på denna uppmaning, men jag gissar att en hel del skribenter kommer att strunta i det och kommer att avslöja vem Rey är och en hel del annat. Min sammanfattning av filmen är att den är, givetvis, nödvändig att se för alla Star Wars-fan, om inte för att diskutera vissa saker. Och betygsmässigt: tja, emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat men annars in i minsta detalj skapad efter den garanterade mallen för kommersiell framgång,

Filmrecension: Lejonkungen – allt igenom perfekt, den har allt ett drama ska ha

by

Lejonkungen
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juli 2019

Det finns inget annat än sätta högsta betyg för den här versionen av Lejonkungen. Räkna med flera Oscarsnomineringar och minst ett pris för de visuella effekterna.

Berättelsen känner vi redan till från Disneys tecknade version som kom 1994. Det är en klassisk berättelse om den unge Simba som är son till Kung Mufasa som dödas av sin bror, Scar. Ja det är lite av Hamlet i den berättelsen fast med en lyckligare slut och med lite humor och roliga karaktärer som Timon och Pumba. Fast de roliga karaktärerna är ett arv från Shakespeare som i många av sina pjäser hade just det, någon eller några narrar, några karaktärer som lockade till skratt.

Berättelsen är stark och tas till vara på ett gediget sätt. Handlingen utspelar sig på Afrikas savanner och djur och natur är skapade med CGI-teknik som skapar bilder som ger ett verklighetstroget intryck. Som tittare upplever jag det som att jag är där, mitt på savannen, mitt bland lejonen och alla djuren. I Lejonkungen är denna teknik in i minsta detalj välgjord.

Lejonkungen har allt det som en klassisk berättelse ska ha: förräderi, tragedi och drama och en udda vänskap.

Tekniken kallas otecknad fast det är lite tvetydigt, egentligen. Filmens bakgrund har skapats i en dator och skådespelarna är iklädda dräkter där de har sensorer som förvandlar deras rörelser och mimik till tredimensionella punkter som datoranimatörerna skapar djuren av. Djuren byggs upp men program som gör att de ser extremt verklighetstroget ut.

Att Disney kallt kalkylerar med att de som såg den tecknade versionen när de var små nu återkommer med sina barn eller barnbarn det är uppenbart. Det är samma taktik som upprepas med alla klassiska Disneyfilmer. Men den här gången med ett fantastiskt resultat. Filmen är vacker, snygg, genomarbetad.

Alla mindre barn kommer dock inte att kunna se den på bio på grund av åldersgränsen på elva år, vilket betyder att den som fyllt sju år kommer in i sällskap med en vuxen. Statens censur har bedömt att filmen har en starkt hotfull stämning. Jag förmodar att barnen kommer att kunna se den när den släpps på dvd/bluray och på streaming-tjänster. Man kan tycka vad man vill om filmcensur men det ligger nog en del i att scener som upplevs verklighetsnära kan vara med skrämmande än uppenbart tecknade scener.

Donald Glover gör rösten till Simba, som Nala hör vi Beyoncé Knowles-Carter, James Earl Jones är Mufasa och som Scar hör vi Chiwetel Ejiofor. Seth Rogen och Billy Eichner har lånat sina röster till Pumba och Timon.

Svenska röster: John Lundvik, Molly Hammar, Björn Gustafsson, Linus Eklund Adolphson, Svante Thuresson, Johan Schinkler, Fred Johanson, Sharon Dyall, Livia Millhagen mfl. Den nya versionen av ”En värld full av liv” sjungs av Laila Adele.

Filmrecension: Aladdin

by

Aladdin
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2019
Regi Guy Ritchie
I rollerna: Mena Massoud, Naomi Scott, Will Smith m.fl

Aladdin är en söt, vacker, välgjord och av och till spännande spelfilmsversion av den klassiska berättelsen om Aladdin och den magiska lampan med anden som kan uppfylla tre önskningar. Mycket sång och musik, en spelfilmsmusikal-version med Will Smith som en lyckad ande.

Will Smith äger filmen. Han är helt suverän som anden i den berömda sagan om Aladdin och den magiska lampan. Det är Will Smiths roll som gör att filmen är så bra. Aladdin spelas av gulliga Mena Massoud och prinsessan Jasmin av Naomi Scott och den onda vesiren Jafar av Marwan Kenzari och visst, de är alla bra, men det är så förutsägbara roller. Det är inte deras fel förstås. Det är bara Anden som får spela ut ordentligt och det gör Will Smith. Han är rolig, har ett stort hjärta och han kan både sjunga, dansa och agera. Han gör det så bra att filmen blir riktigt, riktigt underhållande.

Disneys tecknade version av Aladdin hade premiär 1992. De som då såg den som småbarn är givetvis en av de stora målgrupperna för att nu ta med sig sina småbarn på Aladdin. De kommer säkert inte att bli besvikna. Det är samma berättelse men berättar på ett lite annorlunda sett. De som aldrig sett den första filmen får ett filmäventyr som är både gulligt och spännande och ska jag vara ärlig upplevde jag några scener rätt spännande fast jag egentligen visste hur det skulle sluta.

Disney slår till med en välgjord musikal-spelfilm, välgjord på så många plan: med musik, sång, duktiga skådespelare och en berättelse som lyfter fram flickors rättigheter.

Filmdistributörens sammanfattning av handlingen:
I denna spelfilmsversion av den animerade klassikern möter vi Anden, som har kraften att ge tre önskningar till den som har den magiska lampan. Aladdin är den gatsmarte småtjuven som förälskar sig i sultanens vackra dotter Jasmin. Jasmin vill kunna påverka sitt liv, men hennes far vill allra helst hitta en äkta man till henne. Under tiden smider den onde trollkarlen Jafar planer på att avsätta Sultanen för att själv få styra Agrabah.