Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Disney

Filmrecension: Mufasa: Lejonkungen

by

Mufasa: Lejonkungen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2024
Regi Barry Jenkins

Det har höjts en hel del ögonbryn över att Barry Jenkins, regissören bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Frågetecknen var än fler då det gällde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen från 2019, en film – som av många, anses representera det sämsta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde något att för differentiera sig från den animerade superklassikern från 1994.

Jenkins har rakryggat försvarat beslutet och menat att detta är en originell film som inte alls är del av något själlöst maskineri. Mufasa är måhända inte lika omvälvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men är en avsevärt mer vågad film än sin föregångare, även om den är långtifrån fläckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet går det inte att undkomma den jättelika skugga som vilar över allt som associeras med Lejonkungen. Det är en film som är kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hjärtan jorden runt. Och inte ens en så finkänslig och självsäker regissör som Jenkins kan helt kringgå att framstå marginaliserad då han försöker placera sin film bredvid detta jättelika monument. Introduktionen som kärleksfullt vill iscensätta den episka öppningen med den afrikanska solnedgången känns mest trevande och skygg.

Jenkins vill också rama in sin berättelse med oväntat mycket metareferenser och komik, något som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar åt alltför många håll, det är teatral dramatik som trängs med enkla skämt om kroppsodörer och postmodern ironi kring den oerhörda kommersialism som Lejonkungen fått representera genom otaliga uppföljare och scenproduktioner. Och ännu kvarstår problemet med den fotorealistiska presentationen. Där ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik är det nästan omöjligt att göra detsamma för ett vanligt lejon, något som gör att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa då karaktärerna inte har tillräckligt med kapacitet att uttrycka sig.

Filmen skiftar också mellan en rad olika skepnader, i ena läget barnslig, i andra oerhört vuxen, med ett inte alltför subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanhållning. De otaliga tillfällen då filmen vill leka musikal är inte heller någon större succé. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, står för flera av sångnumren är de som bäst anonyma och i värsta fall plågsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer är flera sekvenser forcerade vad gäller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och förklaring. De många kostymbytena gör att filmen många gånger känns ojämn och spretig. Men denna berg- och dalbana har också fantastiska stunder. Då Jenkins bestämmer sig för att göra en mer renodlad äventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik är det omöjligt att inte underhållas. Porträtteringen samt personregin, eller rättare sagt lejonregin, vad gäller Mufasa själv är strålande, här skapar Jenkins en av årets mest sympatiska och magnetiska karaktärer.

Sedan går det inte att undkomma – trots problemen med möjligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa är en av de tekniskt mest imponerande filmerna som skådats. Detaljrikedomen och miljonerna är bortom det spektakulära. Färgsättning och allmän presentation är av sådan hög kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista tillåter filmskapare att tänja på gränserna vad gäller det filmtekniska är ingen nyhet, men Mufasa går utöver det vanliga vad gäller att visa upp digitalteknik i sin bästa form.

Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en hårresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens bästa kvalitéer, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden är det mesta ursäktat då ögonen vattnas och gåshuden är total, då är Mufasa en av årets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog är resan dit rejält skakig.

Filmrecension: Haunted Mansion – inkonsekvent och forcerat

by

Haunted Mansion
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Justin Simien

Olyckligtvis anländer Disneys senaste familjefilm Haunted Mansion aningen sent, recensionerna från andra sidan Atlanten har redan publicerats och responsen har varit isande kall. Det är aldrig en god idé att recensera en film i ett redan etablerat klimat, oavsett vilka metoder som finns tillhands för att förbli objektiv är det omöjligt att inte fläckas av en redan existerande diskurs.

Dock var det svårt att vara alltför upphetsad inför prospektet att ytterligare en Disneyland attraktion skulle bli film. Förvisso har Pirates Of The Caribbean spelar in cirka 4,5 miljarder dollar, ett minst sagt imponerande åstadkommande och kanske det enda anmärkningsvärda – eller minnesvärda, gällande den filmserien, som förvisso förblir älskad men som förblir ett personligt frågetecken. Haunted Mansion har dessutom blivit filmatiserad tidigare, då med Eddie Murphy i huvudrollen, i en film som inte direkt anlände till några rungande applåder.

Uppförsbacken är därför oroväckande brant, Haunted Mansion må inte vara någon triumf men inte heller ett fatalt magplask. Det huvudsakliga problemet är att hela projektet känns inkonsekvent och många gånger forcerat vad gäller en unison kreativ vision. Innan projektet sjösattes med Justin Simien som regissör visade Guillermo Del Toro stort intresse för projektet, delvis genom att skapa en rad skisser för Hatbox Ghost, en av attraktionens mest ikoniska figurer. Och i ett par minimala ögonblick förekommer lite av det DNA som gjort Del Toros filmer visuellt oförglömliga, där rekvisita och
monsterdesign är lika viktigt som berättelsen.

Men mestadels är Haunted Mansion ett lapptäcke som aldrig känns bekvämt.
Justin Simien hamlar i en alltför återkommande och beklämmande sits för regissörer som inte har vana med mastodontprojekt. Delvis finns det en vilja att expandera sitt filmskapande genom de hutlösa resurser som nu finns tillhands, men det finns också en önskan att inkludera – för regissören, bekant tematik och implementera den i denna mer storslagna kontext. För vissa fungerar övergången från smått till stort lysande, Ryan Coogler med Black Panther exempelvis, för andra blir det en kraschlandning – som Justin Kurzels förkastliga Assassin’s Creed. Simien, som nått störst framgångar med Dear White People, kämpar med att hitta ett konsekvent angreppssätt för att kombinera de olika elementen han vill inkludera. Det skall finnas komik, observationer kring samhällets problem och en sorts charmant nonchalans där ingenting är på särskilt stort allvar. Men initialt känns filmen bakfull. Introduktionen är en snårig och genuint tråkig historia som innehåller förvånansvärt livlöst skådespel från både Rosario Dawson och LaKeith Stanfield, något som förbluffar med tanke på deras vanligtvis solida och karismatiska agerande. Humorn som förekommer är minst lika träig. Även om det finns ett antal skämt med potential förtas det då allt levereras utan inlevelse.

Men då denna hopplösa startbana är avklarad framträder det ljuspunkter som inte kan klassas som något annat än oerhört underhållande. Sättet Simien väljer att presentera skräck på måste också berömmas. Skräckfilmer lockar barn och ungdomar men kan oftast inte upplevas förrän i något äldre ålder i och med det extrema innehållet. Haunted Mansion hittar en bra mellanväg, skräckelementen och filmens antagonist är skrämmande men inte till den grad att det orsakar psykologiskt trauma. Denna vänliga form av skräck är sällsynt och genomförs här med bravur. Och när filmen introducerar en rad färgstarka biroller, som spelas av veteraner som Danny DeVito och Jamie Lee Curtis, börjar filmen visa upp en charmant lekfullhet som får flera scener att bli underhållande och komiska. Plötsligt går det från tröttsamma skämt till kaosartad humor
där skådespelarna kastas omkring som löv i en virvelvind.

Tyvärr lyckas Simien inte stanna i denna zon särskilt länge, DeVito och kompani får ställas åt sidan för Dawson och Stanfield som oengagerat försöker få till någon sorts kemi utan att lyckas. Dessutom görs ett skrattretande försöka att inkludera emotionellt tuggmotstånd genom en ren sockerchock som skapar omedelbart illamående. Det är tragiskt att den kaotiska humorn och den entusiatiska delen av ensemblen aldrig får stå i rampljuset. Filmen kränger istället mellan kaos, kväljande sentimentalitet och en helt poänglös berättarstruktur som inte kan få den rudimentära berättelsen att vara greppbar då det ödslas tid på en rad sidospår som har absolut noll relevans. Haunted Mansion känns därför okokt, här finns en ganska duglig familjefilm med ett par oerhört roliga sekvenser, men dessa trängs med ett hopplöst berättande, oengagerade skådespelare i huvudrollerna och en allmän osäkerhet.

Om Simien skulle få chansen till en uppföljare är det lätt att se hur dessa problem skulle kunna avhjälpas. Men med tanke på det usla mottagandet och de minst lika dåliga siffrorna vad gäller intäkter för filmen, är möjligheten till uppföljare närmast obefintlig.

Filmrecension: Ant-Man And The Wasp: Quantumania – en storslagen rymdopera

by

Ant-Man And The Wasp: Quantumania
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 februari 2023
Regi Peyton Reed

Disney och Marvel Studios har tillgång till den senaste och mest banbrytande tekniken med Ant-Man And The Wasp: Quantumania. Det har också figurerat flera löften om att detta är avsett som den sanna språngbrädan för de kommande faserna som ska kulminera i två Avengers-filmer om ett par år. Men trots att framtiden kan tyckas vara det enda målet med filmen är Quantumania oväntat tillbakablickande och gammalmodig i sin berättelse och visuella design. Det finns en idé att Marvel stryper sina regissörer med strikta krav. Att de endast tillåts vara kuggar i ett massivt maskineri, att de i en krissituation skulle kunna bytas ut mot ansiktslösa tjänstemän. Den senaste fasen i den långa MCU-sagan har dock motbevisat detta. Doctor Strange: In The Multiverse Of Madness, Thor: Love and Thunder och Black Panther: Wakanda Forever har motbevisat det genom sina tydliga signum från regissörer som Sam Raimi, Taika Waititi och Ryan Coogler.

Peyton Reed har sina rötter i en rad komedier, med varierande kvalitet ska tilläggas. Men inom Marvels ramverk kunde han finslipa sin komik och sin personregi. Ant-Man-filmerna har alltid varit studions mest humoristiska, konceptet med krympande karaktärer lämpar sig också för en mer komisk touch.

Och med den charmante Paul Rudd i huvudrollen har Ant-Man alltid varit ett nöje att se. Den här gången har dock Reed fått ett större ansvar och en större berättelse. Nu är det inte fråga om ett litet – ursäkta ordvitsen, äventyr i San Francisco som involverar gangsters utan en storslagen rymdopera som tar inspiration från Star Wars, Flash Gordon och Total Recall.

Flera regissörer har stött på patrull då skalan och miljön förändras alltför mycket. Sam Mendes kändes rejält klämd då han tvingades anamma mer action och spektakel i Spectre än i den mer fokuserade Skyfall. Reed lyckas dock navigera dessa förändringar relativt väl, även om en stor del av introduktionen känns ofokuserad och inte lika självsäker som de två tidigare filmerna. Detta är aningen förvånande då dessa sekvenser är av den mer bekanta sorten för Reed. Det är lättsam familjedramatik, tonvis med humor och en Paul Rudd i högform. Men samtliga sekvenser i San Francisco känns pliktskyldiga och rastlösa. De bästa actionfilmer lyckas alltid förankra sina explosioner och högljudda volym i värme, goda karaktärer och gärna en god mytologi. Dessa element är länge vilande i Quantumania och det tar ett bra tag innan Reed finner sig.

Först när resan inleds mot det fantasifulla kvantum-universumet mjukas lederna upp. Då förvandlas filmen till ett härligt matinéäventyr som släpper loss sin fantasi. Allting känns som en enda lång hyllning till de mest klassiska science-fiction berättelserna av Jules Verne eller H.G Wells. Allting utspelas mot en oerhört fantasifull bakgrund där färger och hysterisk design möts. Det vilar något lekfullt och ytterst avslappnat över hela äventyret trots att världen står på spel. Reed förstår att det enda sättet att hantera de absurda koncepten med tidsresor genom multipla universum är att ständigt luta sig mot en god dos humor. Där komiken känns aningen pliktskyldig i filmens början blir den till slut dess största tillgång. Precis som Marvel-kollegan James Gunn har Reed inga problem att skratta åt sig själv. Där Wakanda Forever var ett mörkt, sammanbitet och snillrikt drama är detta en härlig hink med popcorn som dränkts i smör. Actionscenerna är lika bombastiska som ett nyårsfyrverkeri. Det känns som en enda lång – men sympatisk, pojkdröm, där rymdskepp, rymdvarelser och laserstrålar kolliderar i ett konfettiregn i regnbågens färger.

Även om de lättsamma elementen är en tillgång finns det flera segment som hade mått bra av att processas längre. Då Stan Lee skapade sina tidiga och mest älskade hjältefigurer aspirerade han att skapa ett fiktivt universum som inte bara ämnade att berätta äventyrssagor. Genom åren har Marvel – både i serietidningar och i sina bästa filmer, innehållit en tydlig observation av vårt verkliga samhälle, där allegorier och paralleller alltid varit närvarande. Quantumania har en rad av dessa inslag, dessutom med god potential att skänka filmen sant intellektuellt djup. Men tyvärr är dessa delar ytterst underutvecklade. Denna förlorade potential drabbar också Jonathan Majors som den hänsynslösa Kang. Majors bär med sig en starkt auktoritet och en skrämmande övertygelse som påminner om nutidens mest brutala diktatorer och demagoger. Men även här väljer Reed att inte skapa ett fiktivt scenario som speglar den auktoritära våg som sveper över vår egen planet. För hur underhållande det än är med storslagna scener och dånande action hade lite svärta kunnat skänka ett annat djup och berikat underhållningsvärdet än mer. Peyton Reed väljer också att understryka ett ganska platt och ointressant patos som känns aningen forcerat. En rad repliker ter sig också aningen krystade och övertydliga då tematiken gällande behovet av kärlek och tillit är solklar.

Men Quantumania är trots sin brist på filosofiskt djup och sitt uttjatade patos ett strålande äventyr som understryker behovet av att behålla barnasinnet även i vuxenålder.

Filmrecension: Encanto

by

Encanto
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021

Om att duga som man är, om att ingen är perfekt och att alla måste få ha både starka och svaga sidor. Att acceptera varandra som man är och samtidigt en skildring av hur immigranter kan tyngas av krav på att vara extra duktiga för att bli accepterade. Disneys nya animerade storfilm Encanto talar mer till de vuxna än barnen, tror jag. I sällskap med vuxen är den tillåten för barn i alla åldrar, utan vuxen är åldersgränsen sju år. Jag är tveksam till att de mindre barnen förstår filmens budskap. Den är inte skrämmande och vi slipper trista slutkamper mellan onda och goda – så på det sättet är den barnvänlig.

Jag tycker det är så befriande med en film som från den amerikanska filmindustrin som inte nödvändigtvis delar in människor i onda och goda. I Encanto är människor precis som människor är, med positiva och negativa sidor och vad som är gott eller inte beror på sammanhanget.

Handlingen kretsar kring flickan Mirabel. Hon bor i en by högt upp i bergen i Colombia. Mirakel bor i ett magiskt hus med sin storfamilj Madrigal som styrs av hennes mormor. De bor flera generationer tillsammans och alla familjens medlemmar har magiska förmågor, utom just Mirabel. När hon genomgick ceremonin där hennes magiska förmåga skulle uppenbaras visade det sig att hon inte hade någon magisk förmåga. Hon är trots det stolt över att tillhöra familjen Madrigal.

Mirabels mormor kom till denna by med sina tre bebisar då hon och hennes man var på flykt. Mannen dödades av förföljare. Mormodern fick i samband med de tragiska händelserna ett magiskt ljus som aldrig kunde slockna och när hon bosatt sig i huset visade det sig att huset var magiskt och alla hennes barn och barnbarn hade fantastiska förmågor som gjorde familjen oerhört uppskattad i bygden. En av dem har förmågan att hela och läka människor, en annan är jättestark, en kan tala med djur, en kan göra allt vackert.

Men allt fantastiskt har en baksida och en dag börjar huset att sakta med säkert rasa. Magin är på väg att försvinna. Mirabel försöker hitta lösningen.

Filmen är till stor del en musikal med massor av fin musik med sydamerikansk touch.

Jag vet inte om filmen blir samma succé som många andra av de legendariska Disneyfilmerna men för mig är denna högsta grad sevärd – jag gillar verkligen att den inte delar in människor i onda och goda utan ser att vi alla är mer komplicerade än så.

Några av de svenska rösterna:
Sandra Kassman, Mirabel
Astrid Assefa, Abuela Alma
Camilo Ge Bresky, Félix
Tousin ”Tusse” Chiza, Camilo

Filmrecension: Frost 2 – betyg 5

by

Frost 2
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 december 2019
Filmen visas i 3D, 2D, dubbad till svenska, dubbad till svenska med svensk text, dubbad till nordsamiska med svensk text samt i den engelska originalversionen med svensk text.

På juldagen kommer den av många efterlängtade uppföljaren till Disneys succéfilm Frost. Nu får vi följa systarna Elsa och Anna när det försöker hitta ursprunget till Annas magiska krafter. Ett uppdrag som visar sig vara farligare än de först trott.

Under sin resa upptäcker de sanningar om det förflutna och de lär sig att allt inte är som det verkar. De hittar också orsaken till varför en ogenomträngliga dimman ligger över skogen.
De inser att de måste hitta sanningen om varför Arendal och Tundra-folket började kriga. Endast genom att hitta denna sanning kan de rädda både Arendalen och Tundrafolket.

Filmen riktar sig mot de äldre barnen och är ganska mörk i sin berättelse jämfört med den första filmen, men den är riktigt bra och spännande. Det är en film som både vuxna och barn kommer att uppskatta.

Filmen är delvis som en musikal, det är mycket musik och många låtar i filmen.

Min favoritkaraktär är snögubben Olaf. Han fungerar som en bra brytning mot de intensiva delarna i filmen. Också renen Sven och Kristoffer hjälper till med att lyfta stämningen.

Det är fascinerande att se hur långt Pixar har kommit under de senaste åren med sin grafik. Detaljerna är otroligt skickligt utförda.