Toxic Avenger
Betyg 3
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 26 September 2025
Regi Macon Blair
När Lloyd Kaufman (som även varit med och skrivit detta manus) och Michael Herz etablerade Troma Entertainment i början av 1970-talet var det med målet att göra billiga skräckkomedier med fantastiska praktiska effekter med politiska poänger – och göra det på sina egna villkor i egenproducerade verk. Resultatet blev framförallt ett väldigt framgångsrikt och färgstarkt 1980-tal när de släppte ifrån sig filmer som ”Class of Nuke ’Em High”, ”Tromeo and Juliet” och innan dess The Toxic Avanger-filmerna (som numera finns restaurerade och släppta på såväl blu-ray som 4k UHD via deras hemsida) som ofta bar på antikorporativa budskap som anti-utsläpp och kritik mot atomenergi. Billiga, enkla och resurssnåla blev de ett framgångsrikt koncept som resulterat i det längst levande och verksamma indie-label för film i världshistorien. Och nu är de alltså åter aktuella med en ny film, inte en direkt remake av The Toxic Avanger (trots sin titel) men mer en respektfull omstart av franchisen som både bjuder på igenkänning, humor men också en del nytt.
Med skådespelare som Peter Dinklage, Kevin Bacon och Elijah Wood (som ironiskt nog ser ut som en nedgången Gollum i heavy metal-skrud) och även Julia Davis samt självaste Lloyd Kaufman himself är det en riktigt stor satsning som lever lika mycket på sitt kultiga arv som nya tiders modernisering. Resultatet är ett humoristiskt upplyftande actionkomedi som visserligen hittar sin ton och format men tappar bort sig lite i det moderniserade. Från b-films-estetik till lite väl överproducerat och väl tillrättalagt känns det som mycket av seriens och bolagets själ och stil går förlorad och kvar finns mest ett komiskt skal av väletablerad samhällskritik vi hört mycket om de senaste 51 åren sedan bolaget grundades. Dock är det i många länder och delar av världen fortfarande ett problem, så absolut fortfarande värt att ta upp, men när det estetiska blir alltför tillsnoffsad och uppstyrd går inte bara själen förlorad utan även många av de scener som ska verka slafsiga och komiskt billiga. De ser för bra ut för att kännas som b-film-komedi-skräck vilket gör att många scener skaver i mig. Det känns lite som när de gjorde remake på I Spit on Your Grave, som från början var en billig men sensualistisk skräckfilm, och de filmade den alldeles för snyggt, fint och tillrättalagt för att bibehålla grundfilmens karaktär och estetik. Däri går mycket av upplevelsen och poängen förlorad, precis som här och nu. Tyvärr. Dock fungerar det på sina håll, speciellt när något år ur fokus och svårt att riktigt se, då kommer de ändå undan med det faktiskt.
Sin vana trogen har de ändå antikapitalistisk och integrerad samhällskritik i sina filmer. Som nu, när Dinklage karaktär Winston städar på ett företag och blir sjuk, men företagets sjukförsäkring inte täcker hans sjukhuskostnader. När han letar upp sin chef på en middag, Kevin Bacons karaktär Bob Garbinger, blir han lovad att de ska ta hand om kostnaderna och allting. Tacksam luras han ut från evenemanget av Kissy, Bobs assistent (Julia Davis karaktär) och hela poängen med arbetande amerikaner som måste förlita sig på företagens sjukförsäkringar då många riskerar bli utfattiga och grovt skuldsatta utan dem och ändå täcker de inte många av de sjukdomar och fysiska problem som kan uppstå. Och cheferna sopar det under mattan för att kunna ta ut högre vinster och löner själva. Och sen har vi såklart problemen med utsläpp som Winston också blir lidande utav – eller kanske frälst? Gängvåld och köpt våldskapital ristas också in i filmens karaktär och ger den både spänning och underhållning därefter. Dramat blir aldrig så personligt och drabbande som skaparna tycks önska, men det är i sådan liten dos att det heller inte spelar någon riktig roll. Speciellt inte som det är i humorn och samhällskritiken den stora behållningen ligger.