Spel

Spelrecension: Astro Bot – årets bästa spel

18 december, 2024 by Linou Gertz

Astro Bot
Betyg 5
Utvecklare Team Asobi
Release September 6 2024
Format Playstation 5

I år firar Playstation 30 år som varumärke och som innovatör inom spelindustrin. Från den tidigare 3D-grafiken, spel lagrade på CD-skivor istället för kassetter (varpå konsolen även kunde spela upp musik från CD-album och därmed blev första konsolen att ha multimedia-funktionalitet) och minneskortens intåg på spelarenan slog den kommunalgråa konsolen ned som en bomb i spelvärlden när den lanserades 3e december 1994 i Japan. Sedan dess har flera generationer följt, med allehanda tillbehör och dessutom två handhållna konsoler – PSP och Playstation Vita – och inte minst har flertalet spelserier kommit och gått under åren.

Sprunget ur teknikdemonstrationen The Playroom for Playstation 4, och senare Playstation VR-spelet Astro Bot Rescue Mission till samma konsol, lanserades Playstation 5 med gratisspelet Astro’s Playroom som likt Nintendo Wii och Wii Sports användes för att smidigt och underhållande visa spelaren hur kontrollen och konsolen bäst kunde användas. Faktum är att det var ett så roligt och fantasifullt demo att det mycket väl hade kunnat vara ett fullt spel i sig. Men som underhållande demonstration av DualSense (Playstation 5:s medföljande handkontroll) där det visades på vilka kreativa och fantastiska sätt den kan användas på i olika situationer, var det helt klart en av de bästa teknikdemonstrationerna sedan just Wii Sports som Nintendo använde för att sälja in kontroll-viftande bowling och tennis-spelande i vardagsrummen. Faktum är att flera tekniker som användes på Wii-moten, som högtalare i kontrollen och möjligheten att blåsa i den för att påverkade spelupplevelsen, även har återanvänts i Sonys nya kontroll. Både då och nu.

I år kom då tillslut en fullfjädrad spelupplevelse som tar vara på tidigare spelens potential och kreativitet, men levererar någonting mer – någonting större – än tidigare demonstrationer. Och faktum är att det inte hade kunnat lanseras lägligare, då det i sig självt är ett stort firande av Playstation och dess historia, både sett till hårdvara men också spelen. Flertalet spelserier finns representerade här både sett till karaktärer och miljöer. Spelserier som Ape Escpar, God of War, Uncharted, LocoRoco och Horizon (Zero Dawn och Forbidden West) representerar spelserier från olika konsolgenerationer i olika temaplaneter du kan besöka under din speltid. Du reser nämligen runt i olika galaxer med olika planeter i sig som fungerar som egna plattformsäventyr i sig. Där används förmågor som både återanvänds från tidigare nämnda teknikdemo men också med nya variationer och möjligheter du inte stött på tidigare. Team Asobis kreativitet och lekfullhet kommer här till sin spets vilket resulterar i ett barnsligt roligt – men stundvis riktigt utmanande äventyr som för tankarna lika mycket till Sonys egna spelarv som det Nintendo lämnat efter sig i plattformsgenren i spelserier som Super Mario Bros och Donkey Kong Country – vilket spelet känns lika mycket en hyllning till, ett kärleksbrev till hela spelkulturen, och i den nya förmågan att bli en metallboll förs tankarna även till sci-fi-serien Metroid där hjältinnan Samus Aran kan förvandla sig till en morph-boll. Varje galax avslutas med en bosstrid som följs av de tidigare nämnda temaplaneterna där delar av Playstation 5:an i spelet som måste lagas räddas. På varje planet finns bots du måste leta reda på för att komma vidare, samt pusselbitar som används för att bygga upp nedslagsplatsen – en plats som används som bas där botsen du räddar samlas och pusselbitarna du hittar bygger upp saker som en klädbutik där du kan byta om till olika spelkaraktärer eller en spelautomat där föremål från olika spel kan vinnas och placeras ut på hemplaneten. Nedslagsplatsen har också olika områden där du kan använda dina funna bots till att besöka och låsa upp olika föremål runtom. Som ett minispel i spelet för extra nöje.

Spelet, fullt av spelglädje och fullständig kärlek, vann titeln årets spel – Game of the Year (GOTY) – på The Game Awards som firade tio år när det hölls i förra veckan och kan ses som spelindustrins motsvarighet till Oscars-galan – där prisutdelningar i olika kategorier varvas med utannonseringar och trailers av kommande spel – och förutom den tyngsta titeln vann den också Best action/adventure game samt Best family game. Det har även vunnit flertalet andra tunga spelpriser såhär när spelåret ska sammanfattas och jag kan bara hålla med – det är absolut ett av årets bästa spel. Om inte det bästa i år. Punkt! Den barnsliga glädjen och alla glimtningar till både egna och andras spel och den vackra avslutet på storyn med självuppoffringen och det fina i att gemensamt hjälpa och lyfta varandra bildar tillsammans en helhet som absolut förtjänar att applåderas och prisas.

Spel är som oftast simpel underhållning styrd av försäljningssiffror

9 augusti, 2012 by Redaktionen

I somras gick årets upplaga av spelmässan E3 (Electronic Entertainment Expo) av stapeln i Los Angeles Convention Center och såväl spelare som kritiker tycks vara eniga om att det var ett år då uppföljare och säkra kort avlöste varandra. Men reaktionerna blev ändå starkast kring det spelvåld som fick störst fokus på mässan, och med tanke på att det är våldsglorifierande krigsspel och andra blodiga skildringar utan moraliska gråzoner som sålt bäst är det inte konstigt att utvecklingen lett oss hit.

Spelen, den yngsta av de nuvarande kulturformerna, är som oftast simpel underhållning styrd av försäljningssiffror och Metacritics-sammanställningar istället för konstnärliga intentioner och samhälleliga ifrågasättanden. För där filmer som Doctor Strangelove (eller den liknande Fail Safe, som är av samma karaktär men mer allvarlig i sin ton) och En liten film om konsten att döda (kan fungera som diskussionsunderlag och moraliska ifrågasättanden kring användandet utav kärnvapen och dödsstraff, eller egentligen dödande överlag, går spelen nu som då ut på att döda för dödandets skull. Precis som krigsspelen mer handlar om att enkelt döda tyskar, araber eller vadsom nu råkar hota Amerika; de goda världspoliserna, och ”underhållande” flerspelarlägen där den som dödar flest över nätet vinner, istället för att påvisa krigets smutsighet och konsekvenser som i till exempel Saving Private Ryan . Det blir simpel underhållning utan någon som helst mening.

Om detta skriver speljournalisten Thomas Wiborgh bra, men på en punkt håller jag inte med honom: det Naughty Dog-utvecklade Last of Us framstår knappast som en konstnärlig isbrytare. Deras tidigare Uncharted-trilogi (som släppts till Playstation 3) anses mästerliga, men är egentligen ganska simpla matinéäventyr med mycket skjutande och en hel del scriptade sekvenser. Det är, likt Indiana Jones och nya Tintin-filmen, helt ok underhållning. Deras nya spel, vars miljöer och fiender verkar lite för kopierade från studions tidigare titlar för sitt egna bästa, verkar inte mycket bättre. Zombie-apokalypser och världar på gränsen till undergång är ett populistiskt tema inom film och tv-spel och lär ha valts på grund av sin lättillgänglighet (enkelt att sälja in) och tacksamma översättarvänlighet från Uncharted till den nya titeln snarare än konstnärliga drömmar om att få skildra vare sig mänskliga avigsidor eller psykologiskt nedbrytande.

Med tanke på att spelets huvudperson, som även han verkar som hämtad från Uncharted-spelen, reser runt med sin dotter och mer eller mindre tvingas till de mest våldsamma av handlingar för att överleva skulle en kunna misstänka att spelet faktiskt vill mer än att underhålla. Dessvärre finns det inte mycket som pekar på det. Dels är valet att antingen smyga eller skjuta sig fram ingenting nytt (se Metal Gear Solid och Deus Ex-serierna för exempel), och handlar mest om att ge spelarna så kallat omspelningsvärde eller tvingar in dem i situationer där de måste vänta utan att valen leder till någonting mer än att några ettor och nollor projicerar en död mer eller mindre, dels verkar varken fadern eller dottern kunna projicera några som helst känslor eller kvalångest inför sitt makabra dödande. En effekt som faller platt istället för att fylla i en eventuell stark karaktärsbeskrivning.

Samme skribent, TW, har även publicerat en text (om utvecklingen inom spelutveckling; där utökandet utav användandet av skådespelare inom spelbranschen. Han tar bland annat upp fjolårets stora snackis L.A Noire, som med sina ansiktsanimationer ansågs lyfta känslor i spel avsevärt. Sanningen är dessvärre inte så spännande, eftersom det mest användes i förhörsrum som ledtrådar om en som förhörsledare var på rätt spår i utfrågningen eller inte. Visserligen imponerade Team Bondi med sin teknik, men nyttjade den inte för att till exempel projicera rädsla för att bli skjuten/dödad i vissa situationer.

Inom spelkulturen i allmänhet, och spelpressen i synnerhet, är tårar det mest eftersträvvärda av allt. Allt ska få oss att gråta. Men att känna med spelkaraktärer kan vara så mycket mer än fuktande ögon, det kan vara skräck av att bli jagad av någon eller glädje av att möta den stora kärleken. Därför håller jag med om att utvecklingen med skådespelare som får stå modeller för nya ”spelhjältar” är av godo, men bara om det används till mer än en tjej som inte reagerar över huvud taget när hennes egna pappa bryter ut i våldsamt slagsmål bara en meter från henne själv. Det måste öppna upp för reaktioner och känsloregister som tidigare inte nyttjats för att få riktig vinning. Sen, när tekniken väl är på plats, kanske spelen kan försöka sig på moral och etik i högre utsträckning också …

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om spel, spelvåld, debatt

Loreen storfavorit i Baku, enligt spelbolagen

25 maj, 2012 by Redaktionen

Efter torsdagens semifinal är de flesta experter överens, Loreen är storfavorit till slutsegern i Baku, i finalen lördag 26 maj i Eurovision Song Contest.

”Det stämmer, efter semifinalen har vi mottagit mycket spel och sänkt oddset från 2.75 till 2.00”, säger Andreas Fyrlund hos Ladbrokes.

Aktuella odds:

Slutvinnare

Sverige 2.25

Ryssland 6.00

Serbien 8.00

Italien 10.00

Irland 15.00

Storbritannien 17.00

Bästa Nordiska Land

Sverige 1.25

Danmark 6.00

Island 6.50

Norge 8.00

Läs även andra bloggares åsikter om Loreen, spel, odds, Eurovision Song Contest, ESC12

Battleship – en orgie i explosioner och VM i klichéer

11 april, 2012 by Rosemari Södergren

Battleship
Betyg 1
Premiär 11 april 2012

Att göra film av ett storsäljande spel är säkert ett kommersiellt bra trix men konstnärligt är det inte särskilt lyckat. Inte när det handlar om ett pangpangspel som går ut på att få iväg så många granater som möjligt och att skjuta motståndarens farkoster i luften. För explosioner och granater är vad filmen ”Battleship” bygger på. Det kan roa den som roas av det slags spel, men som koncept för ett filmmanus är det inte särskilt hållbart. Att spela på högsta volym, att klicka på max tangenter hela tiden gör tittaren uttröttad. En bra film behöver variationer och viloperioder. Det finns det inte mycket av i den här filmen som mest ger intrycket av att ha hamnat mitt i ett spel.

Jag undrar om ens den mest inbitna Battkeshipsfan roas av att sitta och se explosion på explosion. Är det inte roligare att spela själv i så fall? När regissören Peter Berg nu fått en jättebudget och får besätta rollerna med världsskådespelare och har tillgång till duktiga effekt-makare: varför inte också anstränga sig för att få till ett manus som inte är helt fullspäckat med klichéer och förutsägbar handling?

Handlingen består av två delar: Alex Hopper (fantasilöst spelad av Taylor Kitsch) är en riktig looser, en dumskalle som inte kan göra något rätt och dessutom är stöddig blir förälskad i en hög marinofficers dotter, en tjej som han inte borde ha något gemensamt med och inte borde ha någon chans hos alls. Alex bror Stone (spelad av Alexander Skarsgård) är däremot en välartad ung man som tar hand om sin idiotiske bror och ser till att Alex tar värvning tillsammans med honom i flottan.
Att Alex under filmens gång ska genomgå en förändring och bli en riktig hjälte, det är liksom hela konceptet och helt enligt mallen. Vi har sett det förut. Om vi köper berättelsen beror mer på hur bra detta skildras.
Den andra handlingen är utomjordingarna som anfaller jorden och som vår planet (tja egentligen amerikanska flottar, armen och flyget) slåss mot för allas vår överlevnad.

Vad är det med världen och den amerikanska filmindustrin som släpper den ena krigshyllande och våldsförhärligande filmen efter den andra? Förra veckan kom Wrath of the Titans och de har varit en hel del vålds- och arméhyllande filmer i år. Är biopubliken så puckad att den betalar för denna smörja?

Det började så bra, de första tjugo minuterna. Jordens vetenskapsmän har hittat en planet i rymden som har
liknande förutsättningar för liv som jorden, med samma avstånd till sin sol. Under stor mediabevakning invigs utrustning för att sända kommunikation till denna planet. Under inledningen fick vi också lära känna huvudrollsinnehavaren Alex Hopper och hans bror Stone Hopper.
Att sedan huvudrollen är en ovanligt puckad ung man som alltid sabbat allt för sig själv och sina närmaste, det skulle ju kunna vara roligt, fast det är något med Taylor Kitsch som spelar Alex som gör att jag inte känner något engagemang för karaktären. Han är för jobbig för det.
Men ändå: det är bra filmat och spänningen trappas upp och det är humor och värme. Det kunde blivit bra. Men sedan kommer det: Kliche på kliche och en orgie i explosioner.

Finns det människor som på allvar idag står för dessa ålderdomliga ideal? Friar unga män i USa genom att anhålla om kvinnans hand hos hennes far? Den dag utomjordingar kommer till jorden, är armén det enda vi har att möta dem med? Är krig människans enda hopp?

Liam Neeson är en bra skådespelare, men som Amiral Shane är han en löjlig figur, fast det tror jag inte är avsiktligt. Huvudrollsinnehavaren är nästa som inte heller imponerar, Taylor Kitsch springer omkring med samma uttryck av förvånan hela tiden . Alexander Skarsgård får dock godkänt för sin roll Stone Hopper och Rihanna fungerar, fast hon verkar mest vara ett alibi för att någon kvinnoroll ska finnas med överhuvudtaget förutom Alex flickvän.

Läs även andra bloggares åsikter om Battleship, Alexander Skarsgård, Rihanna, film, spel, filmrecension

Spel

Footer

Om oss