Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Alexander Skarsgård

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

by

Wicker

Wicker
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 november 2026
Regi Alex Huston Fischer och Eleanor Wilson

Om inte Wicker får åtminstone en Oscarsnominering är juryn helt knäpp. En glasklar Oscarsnominering bör gå till Olivia Colman som har huvudrollen som fiskarkvinnan som blir kär i och har ett förhållande med en man är helt byggd av korg av rotting som flätats och på något magiskt sätt fått liv (spelas av Alexander Skarsgård). Olivia Colman visar än en gång vilken fantastisk skådespelare hon är. Hon har hunnit få en lång rad av filmpriset, bland annat fick hon en Oscar för sin insats som Anna av Storbritannien i Yorgos Lanthimos film The Favourite 2018. Hon fick dessutom en Golden Globe och en BAFTA för bästa kvinnliga huvudroll för den rollen.

Wicker är en vacker saga om en medelålders fiskarkvinna som får utstå en hel del spe och förakt från de flesta av de boende i en fattig fiskarby i en tid för länge sedan. Människorna driver med henne då hon varken är vacker eller har någon fästman eller make. Dessutom tycker de flesta att hon luktar ill – det är vad de säger i alla fall. I sin förtvivlan vänder hon sig till byns korgmakare (underbart gestaltad av duktiga och charmiga Peter Dinklage) som har magiska krafter.

Korgmannen kan dock uppföra sig som en gentleman, vilket retar människorna i byn, såväl män som kvinnor. Alexander Skarsgård är rätt rolig som mannen gjord av korg. På så sätt blir berättelsen en berättelse om mänskligheten och dess dragning till avundsjuka och missunnsamhet.

Alexander Skarsgård är inte den enda svenska skådespelaren i Wicker. Gustav Lindh som har stora roller i både Bränn alla mina brev och Trolösa har en av de större birollerna här. Ska bli intressant att se Gustav Lindh mer framöver i internationella sammanhang. Gustav Lindh kommer att föreans med Olivia Colman och Alexander Skarsgård på en visning under Stockholms filmfestival.

Wicker är ett komiskt och romantiskt drama och en av de absolut bästa filmerna jag sett på länge. En film som fyllde mig av positiv energi och jag liksom studsade på vägen hem av lycka över en sådan komisk och samtidigt magisk film.

Filmrecension: The Moment – absurd, rolig, träffsäker drift av musikindustrin

by

The Moment

The Moment
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 mars 2026
Regi Aidan Zamiri
I rollerna: Charli XCX, Alexander Skarsgård, Rosanna Arquette, Kylie Jenner, Rachel Sennott, Kate Berlant, Jamie Demetriou, Arielle Dombasle, mfl.

En absurd, rolig och bitvis mycket träffande skildring av hur musikindustrin fungerar och hur subkultur som lyckas slå igenom sugs in i de makthavande kommersiella krafterna. Filmen bygger på Charli XCX och hennes erfarenheter, speciellt i samband med succén kring Brat-albumet. Fast det är ingen dokumentär utan ett drama, en förvrängd och dramatiserad skildring, en mockumentär.

I The Moment får vi följa Charli, en popstjärna som förbereder sin första stora arenaturné. Charli har precis haft en jättesuccé med albumet Brat. Ja, den som känner till Charli XCX inser att berättelsen bitvis spirat upp ur verkligheten. Fast med en rejäl skruv i handlingen. Vi får se hur stora kommersiella kulturföretag som Amazon tar över. Charli har fått ett avtal med Amazon som ska filma hennes arenaturné och visa den på Amazons streamingtjänst och därigenom kommer hon att nå ut till hela världen och många olika målgrupper. Hon kommer att ta klivet till att bli världsstjärna. Men vad innebär det för hennes kreativitet? Hon slog igenom som en popstjärna långt från välanpassad mainstream. Hon får nu en filmregissör på halsen som lägger sig i hennes planer för turnén och spelningarna. Filmregissören spelas av Alexander Skarsgård och oj, vad jag skrattade emellanåt. Skarsgårds filmregissör är en löjeväckande, skrattretande figur men samtidigt en karaktär som vi kan känna igen. Många har säkert mött denna typ av kommersiell aktör inom olika kulturbranscher.,

Filmen är rolig men väcker också sorg. Det är ledsamt att inse hur många subkulturer som vågar gå utanför det medelmåttiga sugs in och förändras och mister sin udd, mister sin gadd, när det kommersiella storaktörerna tar tag i dem och utnyttjar dem för att krama ut stora vinster. Någonstans under denna process försvinner ofta det äkta.

The Moment är rolig men ger en hel del att fundera på. Jag är glad att jag inte satsat mitt liv och karriär inom musikindustrin.

The Moment hade premiär på Sundance Film Festival den 23 januari 2026. Den är regisserad av Aidan Zamiri som skrivit manus tillsammans med Bertie Brandes och Charli XCX.

Filmrecension: Legenden om Tarzan

by

legendenomtarzan

Legenden om Tarzan
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 juli 2016

I slutet av 1800-talet delade västvärlden in det afrikanska landet Kongo i tre delar och en del var Kongostaten, Kongofristaten eller Fristaten Kongo som under åren 1885-1908 i princip ägdes personligt av den belgiska kunden Leopold II. Kolonin tillhörde kungen som förvandlade ett helt land till sin privata egendom och framför allt genom slavhandel och diamanter genererades rikedomar som det belgiska kungahuset tros sitta på än i dag.

legendenomtarzan
Det är bakgrunden till den miljö och den handling där sommarens stora äventyrsfilm ”Legenden om Tarzan” utspelar sig med Alexander Skarsgård i huvudrollen som Tarzan.

Handlingen börjar åtta år efter att lord John Greystoke återvänt till sitt hemland, England. Som baby hamnade han i Afrikas djungler tillsammans med sina föräldrar som båda dog. En gorillahona tog honom som sitt eget barn och han växte upp med gorillor och blev den legendariska Tarzan. Filmen är därför en uppföljare och inte en remake, omgörning, av originalberättelsen.

Filmen är svår att betygsätta. Den marknadsförs som sommarens stora äventyrsfilm. Som sådan håller den hög kvalitet med enormt fascinerade bilder från Afrika och skickliga skådespelare som Christoph Waltz, Jim Broadbent och Samuel L. Jackson i rollistan tillsammans med Alexander Skarsgård (som egentligen med sitt rätt enahanda ansiktsuttryck är den som imponerar minst). Ljudmässigt och musiken är förstås perfekt.

För att vara en äventyrsfilm har den mer allvar och samhällskritik än sådana filmer brukar ha. Den är en skrämmande skildring av de vita männens förtryck av Afrikas befolkning och den girighet som styrt de vita. Fast att såväl England som USA framställs som goda kämpar mot slavhandeln är en förstås en något lögnaktig vinkling av den historiska sanningen.

legendenomtarzan2Som äventyrsfilm får denna nya Tarzanfilm betyg 4 men om jag skulle betygsatt den i kategorin samhällstillvända filmer skulle betyget sjunka till 3. Karaktären är för ytliga och utan djup. De som är goda är goda och de som är onda är enbart onda – sådan är verkligheten inte. Jo det finns viss fördjupning av karaktärsskildringar men långt ifrån vad som krävs för filmer i den mer seriösa genren.

Jag kan vänder mig också emot att de stora avgörande slagen oftast avgörs av våld i filmen. Fast å andra sidan är det en bild av verkligheten. De mäktiga (oftast vita män) som anser sig ha rätt att lägga beslag på världens tillgångar försvarar och upprätthåller sin makt och rikedom just med våld, med stora arméer.

Det finns en del intressanta symboler i filmen också – speciellt i slutscenerna där djuren och naturen äntligen säger ifrån. Jag skulle önska att det kunde ske i verkligheten också. Men som äventyrsfilm håller Legenden om Tarzan måttet – och det finns sämre sätt att spendera två timmar i biomörkret på.

Battleship – en orgie i explosioner och VM i klichéer

by

Battleship
Betyg 1
Premiär 11 april 2012

Att göra film av ett storsäljande spel är säkert ett kommersiellt bra trix men konstnärligt är det inte särskilt lyckat. Inte när det handlar om ett pangpangspel som går ut på att få iväg så många granater som möjligt och att skjuta motståndarens farkoster i luften. För explosioner och granater är vad filmen ”Battleship” bygger på. Det kan roa den som roas av det slags spel, men som koncept för ett filmmanus är det inte särskilt hållbart. Att spela på högsta volym, att klicka på max tangenter hela tiden gör tittaren uttröttad. En bra film behöver variationer och viloperioder. Det finns det inte mycket av i den här filmen som mest ger intrycket av att ha hamnat mitt i ett spel.

Jag undrar om ens den mest inbitna Battkeshipsfan roas av att sitta och se explosion på explosion. Är det inte roligare att spela själv i så fall? När regissören Peter Berg nu fått en jättebudget och får besätta rollerna med världsskådespelare och har tillgång till duktiga effekt-makare: varför inte också anstränga sig för att få till ett manus som inte är helt fullspäckat med klichéer och förutsägbar handling?

Handlingen består av två delar: Alex Hopper (fantasilöst spelad av Taylor Kitsch) är en riktig looser, en dumskalle som inte kan göra något rätt och dessutom är stöddig blir förälskad i en hög marinofficers dotter, en tjej som han inte borde ha något gemensamt med och inte borde ha någon chans hos alls. Alex bror Stone (spelad av Alexander Skarsgård) är däremot en välartad ung man som tar hand om sin idiotiske bror och ser till att Alex tar värvning tillsammans med honom i flottan.
Att Alex under filmens gång ska genomgå en förändring och bli en riktig hjälte, det är liksom hela konceptet och helt enligt mallen. Vi har sett det förut. Om vi köper berättelsen beror mer på hur bra detta skildras.
Den andra handlingen är utomjordingarna som anfaller jorden och som vår planet (tja egentligen amerikanska flottar, armen och flyget) slåss mot för allas vår överlevnad.

Vad är det med världen och den amerikanska filmindustrin som släpper den ena krigshyllande och våldsförhärligande filmen efter den andra? Förra veckan kom Wrath of the Titans och de har varit en hel del vålds- och arméhyllande filmer i år. Är biopubliken så puckad att den betalar för denna smörja?

Det började så bra, de första tjugo minuterna. Jordens vetenskapsmän har hittat en planet i rymden som har
liknande förutsättningar för liv som jorden, med samma avstånd till sin sol. Under stor mediabevakning invigs utrustning för att sända kommunikation till denna planet. Under inledningen fick vi också lära känna huvudrollsinnehavaren Alex Hopper och hans bror Stone Hopper.
Att sedan huvudrollen är en ovanligt puckad ung man som alltid sabbat allt för sig själv och sina närmaste, det skulle ju kunna vara roligt, fast det är något med Taylor Kitsch som spelar Alex som gör att jag inte känner något engagemang för karaktären. Han är för jobbig för det.
Men ändå: det är bra filmat och spänningen trappas upp och det är humor och värme. Det kunde blivit bra. Men sedan kommer det: Kliche på kliche och en orgie i explosioner.

Finns det människor som på allvar idag står för dessa ålderdomliga ideal? Friar unga män i USa genom att anhålla om kvinnans hand hos hennes far? Den dag utomjordingar kommer till jorden, är armén det enda vi har att möta dem med? Är krig människans enda hopp?

Liam Neeson är en bra skådespelare, men som Amiral Shane är han en löjlig figur, fast det tror jag inte är avsiktligt. Huvudrollsinnehavaren är nästa som inte heller imponerar, Taylor Kitsch springer omkring med samma uttryck av förvånan hela tiden . Alexander Skarsgård får dock godkänt för sin roll Stone Hopper och Rihanna fungerar, fast hon verkar mest vara ett alibi för att någon kvinnoroll ska finnas med överhuvudtaget förutom Alex flickvän.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,