Battleship
Betyg 1
Premiär 11 april 2012
Att göra film av ett storsäljande spel är säkert ett kommersiellt bra trix men konstnärligt är det inte särskilt lyckat. Inte när det handlar om ett pangpangspel som går ut på att få iväg så många granater som möjligt och att skjuta motståndarens farkoster i luften. För explosioner och granater är vad filmen ”Battleship” bygger på. Det kan roa den som roas av det slags spel, men som koncept för ett filmmanus är det inte särskilt hållbart. Att spela på högsta volym, att klicka på max tangenter hela tiden gör tittaren uttröttad. En bra film behöver variationer och viloperioder. Det finns det inte mycket av i den här filmen som mest ger intrycket av att ha hamnat mitt i ett spel.
Jag undrar om ens den mest inbitna Battkeshipsfan roas av att sitta och se explosion på explosion. Är det inte roligare att spela själv i så fall? När regissören Peter Berg nu fått en jättebudget och får besätta rollerna med världsskådespelare och har tillgång till duktiga effekt-makare: varför inte också anstränga sig för att få till ett manus som inte är helt fullspäckat med klichéer och förutsägbar handling?
Handlingen består av två delar: Alex Hopper (fantasilöst spelad av Taylor Kitsch) är en riktig looser, en dumskalle som inte kan göra något rätt och dessutom är stöddig blir förälskad i en hög marinofficers dotter, en tjej som han inte borde ha något gemensamt med och inte borde ha någon chans hos alls. Alex bror Stone (spelad av Alexander Skarsgård) är däremot en välartad ung man som tar hand om sin idiotiske bror och ser till att Alex tar värvning tillsammans med honom i flottan.
Att Alex under filmens gång ska genomgå en förändring och bli en riktig hjälte, det är liksom hela konceptet och helt enligt mallen. Vi har sett det förut. Om vi köper berättelsen beror mer på hur bra detta skildras.
Den andra handlingen är utomjordingarna som anfaller jorden och som vår planet (tja egentligen amerikanska flottar, armen och flyget) slåss mot för allas vår överlevnad.
Vad är det med världen och den amerikanska filmindustrin som släpper den ena krigshyllande och våldsförhärligande filmen efter den andra? Förra veckan kom Wrath of the Titans och de har varit en hel del vålds- och arméhyllande filmer i år. Är biopubliken så puckad att den betalar för denna smörja?
Det började så bra, de första tjugo minuterna. Jordens vetenskapsmän har hittat en planet i rymden som har
liknande förutsättningar för liv som jorden, med samma avstånd till sin sol. Under stor mediabevakning invigs utrustning för att sända kommunikation till denna planet. Under inledningen fick vi också lära känna huvudrollsinnehavaren Alex Hopper och hans bror Stone Hopper.
Att sedan huvudrollen är en ovanligt puckad ung man som alltid sabbat allt för sig själv och sina närmaste, det skulle ju kunna vara roligt, fast det är något med Taylor Kitsch som spelar Alex som gör att jag inte känner något engagemang för karaktären. Han är för jobbig för det.
Men ändå: det är bra filmat och spänningen trappas upp och det är humor och värme. Det kunde blivit bra. Men sedan kommer det: Kliche på kliche och en orgie i explosioner.
Finns det människor som på allvar idag står för dessa ålderdomliga ideal? Friar unga män i USa genom att anhålla om kvinnans hand hos hennes far? Den dag utomjordingar kommer till jorden, är armén det enda vi har att möta dem med? Är krig människans enda hopp?
Liam Neeson är en bra skådespelare, men som Amiral Shane är han en löjlig figur, fast det tror jag inte är avsiktligt. Huvudrollsinnehavaren är nästa som inte heller imponerar, Taylor Kitsch springer omkring med samma uttryck av förvånan hela tiden . Alexander Skarsgård får dock godkänt för sin roll Stone Hopper och Rihanna fungerar, fast hon verkar mest vara ett alibi för att någon kvinnoroll ska finnas med överhuvudtaget förutom Alex flickvän.
Läs även andra bloggares åsikter om Battleship, Alexander Skarsgård, Rihanna, film, spel, filmrecension