Legenden om Tarzan
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 juli 2016
I slutet av 1800-talet delade västvärlden in det afrikanska landet Kongo i tre delar och en del var Kongostaten, Kongofristaten eller Fristaten Kongo som under åren 1885-1908 i princip ägdes personligt av den belgiska kunden Leopold II. Kolonin tillhörde kungen som förvandlade ett helt land till sin privata egendom och framför allt genom slavhandel och diamanter genererades rikedomar som det belgiska kungahuset tros sitta på än i dag.
Det är bakgrunden till den miljö och den handling där sommarens stora äventyrsfilm ”Legenden om Tarzan” utspelar sig med Alexander Skarsgård i huvudrollen som Tarzan.
Handlingen börjar åtta år efter att lord John Greystoke återvänt till sitt hemland, England. Som baby hamnade han i Afrikas djungler tillsammans med sina föräldrar som båda dog. En gorillahona tog honom som sitt eget barn och han växte upp med gorillor och blev den legendariska Tarzan. Filmen är därför en uppföljare och inte en remake, omgörning, av originalberättelsen.
Filmen är svår att betygsätta. Den marknadsförs som sommarens stora äventyrsfilm. Som sådan håller den hög kvalitet med enormt fascinerade bilder från Afrika och skickliga skådespelare som Christoph Waltz, Jim Broadbent och Samuel L. Jackson i rollistan tillsammans med Alexander Skarsgård (som egentligen med sitt rätt enahanda ansiktsuttryck är den som imponerar minst). Ljudmässigt och musiken är förstås perfekt.
För att vara en äventyrsfilm har den mer allvar och samhällskritik än sådana filmer brukar ha. Den är en skrämmande skildring av de vita männens förtryck av Afrikas befolkning och den girighet som styrt de vita. Fast att såväl England som USA framställs som goda kämpar mot slavhandeln är en förstås en något lögnaktig vinkling av den historiska sanningen.
Som äventyrsfilm får denna nya Tarzanfilm betyg 4 men om jag skulle betygsatt den i kategorin samhällstillvända filmer skulle betyget sjunka till 3. Karaktären är för ytliga och utan djup. De som är goda är goda och de som är onda är enbart onda – sådan är verkligheten inte. Jo det finns viss fördjupning av karaktärsskildringar men långt ifrån vad som krävs för filmer i den mer seriösa genren.
Jag kan vänder mig också emot att de stora avgörande slagen oftast avgörs av våld i filmen. Fast å andra sidan är det en bild av verkligheten. De mäktiga (oftast vita män) som anser sig ha rätt att lägga beslag på världens tillgångar försvarar och upprätthåller sin makt och rikedom just med våld, med stora arméer.
Det finns en del intressanta symboler i filmen också – speciellt i slutscenerna där djuren och naturen äntligen säger ifrån. Jag skulle önska att det kunde ske i verkligheten också. Men som äventyrsfilm håller Legenden om Tarzan måttet – och det finns sämre sätt att spendera två timmar i biomörkret på.