Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

debatt

#Vimåsteprata – till försvar för demokratin: ett viktigt initiativ men vad innebär yttrandefrihet?

by

Demokratin måste försvaras. Det menar en lång rad kända kulturpersonligheter och politiker som tillsammans startat projektet #Vimåsteprata.

I ett pressmeddelande berättar de som ligger initiativet mer:
#ViMåstePrata är ett initiativ till demokratins försvar. För att bemöta de anti-demokratiska krafterna som just nu sprider sig i vårt land har ett hundratal opinionsbildare och kulturprofiler med Hédi Fried och Sverker Sörlin i spetsen slagit sig samman med hela folkbildningsrörelsen.

Det handlar om allt från DN:s kulturchef Björn Wiman till författaren Po Tidholm, från politikern Nyamko Sabuni till näringslivsprofilen Daniel Sachs i kombination med kulturprofiler som Lena Endre och låtskrivarna Shy Martin & Shy Nodi.

Tillsammans och över hela landet kommer vi att samtala om utmaningar och visioner för vårt samhälle. Parallellt fördjupar vi dialogen på nätet och fortsätter samtalet om demokratin. Vi måste våga ta de svåra samtalen. Nu.

Inom kampanjen kommer det att hållas demokrati-tal över hela landet och många olika digitala projekt. En bok kommer att släppas genom projektet.

Projektet startade med en debattartikel i Svenska Dagbladet, underskriven av bland andra biskop Eva Brunne, Dilsa Demirbag-Sten, generalsekreterare Berättarministeriet, författaren Hédi Fried, Gerhard Holmgren, organisationschef Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, journalisten och författaren Ola Larsmo, artisten och producenten Maxida Märak, Thomas Nilsson, ordförande Offentligägda folkhögskolors intresseorganisation, riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson, regissören Stina Oscarson, professorn Sverker Sörlin, författaren Po Tidholm, journalist och författare, och Elisabeth Åsbrink, journalist, författare och ordförande Svenska Pen.

I debattartikeln skriver de:
Under detta valår kommer de politiska partierna att driva sina kampanjer. Demokratins framtid är en fråga som på samma gång går bortom och skär tvärs igenom alla valkampanjer.

Det kan vara jobbigt att ta samtalen. Det gäller mellan människor och det gäller i hela samhället. Spänningar är nyttiga, åsiktsskillnader oundvikliga. Men tonens råhet, föraktet för svaghet, hånet mot det som inte passar har gått för långt. Dialog är nödvändigt om vi ska nå fram till varandra. Annars tar polariseringen över, filterbubblorna bara bekräftar våra olika verkligheter och förstärker misstron.

Efter hundra år är det dags att aktivt värna vårt öppna, fria och demokratiska samhälle.

Finns det någon som ens tycker annorlunda? Det svåra är inte att hålla med om att värna demokratin. Den svåra frågan gäller yttrandefriheten. De som inte tror på demokratin, de som vill ha en diktatur: hur långt sträcker sig deras yttrandefrihet?
Hur är det med de som vill ha skillnad på kvinnors och mäns situation, de som på fullt allvar tror att deras gud har bestämt att kvinnor har andra uppgifter i livet, familjen och samhället än män? De som vill skära ned på sina flickors frihet?
Hur långt sträcker sig deras yttrandefrihet?
Det är väldigt svåra frågor.

Vad betyder det öppna samhället?

Dagens Nyheter berättar:
Initiativet till #ViMåstePrata togs formellt hemma hos Hédi Fried med Sverker Sörlin, Kristina Persson och Elisabeth Åsbrink runt bordet. De talade om demokratifrågor. Om sådant som civilsamhällets betydelse för demokratin.

Grattis – Karl Marx & Friedrich Engels – idag fyller Kommunistiska manifestet 170 år

by

Kommunistiska manifestet hör till de politiska pamfletternas mästerverk. Karl Marx och Friedrich Engels förutsåg historiska händelser, såsom mekaniserad massproduktion. När manifestet skrevs 1847 talade de med självklarhet utifrån denna beskrivna utveckling – med en alldeles magnifik retorik.

Ingen politisk text har engagerat och inspirerat så många, så länge, som Kommunistiska manifestet.

Idag, den 21 februari 2018, fyller verket jämnt, 170 år. Då gör vi det åter tillgängligt på svenska, berättar ett pressmeddelande från förlaget Modernista.

»Förändringskraften i Kommunistiska manifestet har bara överträffats av Bibeln. Som litteratur är det ett mästerverk.« | The Guardian

KARL MARX [1818–1883], född i Trier, Preussen, var en tysk sociolog, nationalekonom, filosof och historiker. Marx räknas till grundarna av sociologin och är arbetarrörelsens mest inflytelserike tänkare. Upphovsman till den ekonomiska och revolutionära teori som kom att kallas marxism.

FRIEDRICH ENGELS [1820–1895], född i Barmen, Preussen, var en tysk affärsman, sociolog, filosof och journalist. Som politisk tänkare, tillsammans med Karl Marx, grundare av den revolutionära teori som kom att kallas marxism.

Ang. finansiering av public service: Vad är det för modernt med skatt?

by

Dags för en ny och modern finansiering av public service, skriver Folkpartiet i ett pressmeddelande där de kommenterar det nya förslaget på skatt istället för tv- och radiolicensen.

Utredarna till nytt system för finansiering av public service vill att avgiften blir en skatt som blir högre för den med högre inkomst. På DN Debatt skriver de:
Den gamla tv-licensen försvinner och alla över 18 år ska ­betala tv-skatt efter inkomst. Det betyder ökade kostnader för många hushåll, medan andra­ får en lägre avgift eller ingen avgift alls. Den nya modellen är mer rättvis eftersom avgiftsskolket försvinner, skriver utredarna i public servicekommittén.

Många är kritiska, exempelvis Sveriges Radios avgående vd, Mats Svegfors, och företagets tillträdande vd, Cecilia Benkö, underkänner omedelbart utredarnas skatteförslag. Aftonbladet:
”Budgetfinansiering vore ett hårt slag mot vårt oberoende, d v s det som oftast kallas ’armlängds avstånd’ mellan public service och politiken”, skriver Benkö och Svegfors i ett pressmeddelande i natt.

Folkpartiet är, som väntat, positiva och skriver:

– Public service- utredningen landar i stort rätt i de frågor den tar upp. Det är mycket bra att man föreslår en ny modern finansiering. Jag vill dock inte binda mig exakt till hur den nya avgiften ska beräknas.

Det säger Christer Nylander, vice ordförande (FP) i riksdagens kulturutskott, med anledning av att public service- kommittén idag, tisdag, presenterar betänkandet ”Nya villkor för public service”.

– Betänkandet ger ett bra underlag för den politiska process som nu tar vid och jag tror att förutsättningarna för breda överenskommelser är goda, säger Christer Nylander.

Jag måste säga att jag reagerar över uttrycket ”ny, modern”. Vad är det för modernt med skatter som beräknas efter inkomst?
Jag tror inte det förslaget blir lyckat.

Det nuvarande systemet är dock inte heller så bra. Dess historia med tv-pejlare som letar fuskare är inte något att vara stolt över.
En public service som är fri från staten och som inte behöver leva på kommersiella villkor – det behöver ett demokratiskt samhälle. Vi ska värna om public service och dess oberoende.

Hur finansierar vi då det? Det är frågan. Att avgiften dras i samband med när skatt dras, det tycker jag är bra. Det är bättre än nuvarande system. Men jag är tveksam till att den ska utformas som en skatt och att den ska anpassas efter inkomsten.

Varför ska då alla betala den? Jag tycker det är OK att alla delar på den avgiften, eftersom det är oerhört viktigt att det finns en oberoende medieservice. Kanske vi inte tycker det under lugna tider, men vid krissituationer är det oerhört viktigt.

Public service måste dock vara fri från statens påverkan – den måste kunna granska makthavare och staten.
Hur det då ska finansieras, det är ingen lätt fråga. Blir public service mer bunden till staten om finansieringen sker i form av skatt? Jag tror det – och jag är inte ensam om den bedömningen, men om licensavgiften sker i samband med skatteinbetalning, det borde inte vara samma sak.

Relaterat:
Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Spel är som oftast simpel underhållning styrd av försäljningssiffror

by

I somras gick årets upplaga av spelmässan E3 (Electronic Entertainment Expo) av stapeln i Los Angeles Convention Center och såväl spelare som kritiker tycks vara eniga om att det var ett år då uppföljare och säkra kort avlöste varandra. Men reaktionerna blev ändå starkast kring det spelvåld som fick störst fokus på mässan, och med tanke på att det är våldsglorifierande krigsspel och andra blodiga skildringar utan moraliska gråzoner som sålt bäst är det inte konstigt att utvecklingen lett oss hit.

Spelen, den yngsta av de nuvarande kulturformerna, är som oftast simpel underhållning styrd av försäljningssiffror och Metacritics-sammanställningar istället för konstnärliga intentioner och samhälleliga ifrågasättanden. För där filmer som Doctor Strangelove (eller den liknande Fail Safe, som är av samma karaktär men mer allvarlig i sin ton) och En liten film om konsten att döda (kan fungera som diskussionsunderlag och moraliska ifrågasättanden kring användandet utav kärnvapen och dödsstraff, eller egentligen dödande överlag, går spelen nu som då ut på att döda för dödandets skull. Precis som krigsspelen mer handlar om att enkelt döda tyskar, araber eller vadsom nu råkar hota Amerika; de goda världspoliserna, och ”underhållande” flerspelarlägen där den som dödar flest över nätet vinner, istället för att påvisa krigets smutsighet och konsekvenser som i till exempel Saving Private Ryan . Det blir simpel underhållning utan någon som helst mening.

Om detta skriver speljournalisten Thomas Wiborgh bra, men på en punkt håller jag inte med honom: det Naughty Dog-utvecklade Last of Us framstår knappast som en konstnärlig isbrytare. Deras tidigare Uncharted-trilogi (som släppts till Playstation 3) anses mästerliga, men är egentligen ganska simpla matinéäventyr med mycket skjutande och en hel del scriptade sekvenser. Det är, likt Indiana Jones och nya Tintin-filmen, helt ok underhållning. Deras nya spel, vars miljöer och fiender verkar lite för kopierade från studions tidigare titlar för sitt egna bästa, verkar inte mycket bättre. Zombie-apokalypser och världar på gränsen till undergång är ett populistiskt tema inom film och tv-spel och lär ha valts på grund av sin lättillgänglighet (enkelt att sälja in) och tacksamma översättarvänlighet från Uncharted till den nya titeln snarare än konstnärliga drömmar om att få skildra vare sig mänskliga avigsidor eller psykologiskt nedbrytande.

Med tanke på att spelets huvudperson, som även han verkar som hämtad från Uncharted-spelen, reser runt med sin dotter och mer eller mindre tvingas till de mest våldsamma av handlingar för att överleva skulle en kunna misstänka att spelet faktiskt vill mer än att underhålla. Dessvärre finns det inte mycket som pekar på det. Dels är valet att antingen smyga eller skjuta sig fram ingenting nytt (se Metal Gear Solid och Deus Ex-serierna för exempel), och handlar mest om att ge spelarna så kallat omspelningsvärde eller tvingar in dem i situationer där de måste vänta utan att valen leder till någonting mer än att några ettor och nollor projicerar en död mer eller mindre, dels verkar varken fadern eller dottern kunna projicera några som helst känslor eller kvalångest inför sitt makabra dödande. En effekt som faller platt istället för att fylla i en eventuell stark karaktärsbeskrivning.

Samme skribent, TW, har även publicerat en text (om utvecklingen inom spelutveckling; där utökandet utav användandet av skådespelare inom spelbranschen. Han tar bland annat upp fjolårets stora snackis L.A Noire, som med sina ansiktsanimationer ansågs lyfta känslor i spel avsevärt. Sanningen är dessvärre inte så spännande, eftersom det mest användes i förhörsrum som ledtrådar om en som förhörsledare var på rätt spår i utfrågningen eller inte. Visserligen imponerade Team Bondi med sin teknik, men nyttjade den inte för att till exempel projicera rädsla för att bli skjuten/dödad i vissa situationer.

Inom spelkulturen i allmänhet, och spelpressen i synnerhet, är tårar det mest eftersträvvärda av allt. Allt ska få oss att gråta. Men att känna med spelkaraktärer kan vara så mycket mer än fuktande ögon, det kan vara skräck av att bli jagad av någon eller glädje av att möta den stora kärleken. Därför håller jag med om att utvecklingen med skådespelare som får stå modeller för nya ”spelhjältar” är av godo, men bara om det används till mer än en tjej som inte reagerar över huvud taget när hennes egna pappa bryter ut i våldsamt slagsmål bara en meter från henne själv. Det måste öppna upp för reaktioner och känsloregister som tidigare inte nyttjats för att få riktig vinning. Sen, när tekniken väl är på plats, kanske spelen kan försöka sig på moral och etik i högre utsträckning också …

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Nu har dansarna fått nog och kräver att få betalt för sitt arbete

by

Dansare och koreografer som arbetar för låga priser och produktionsbolag anlitar systematiskt danselever som uppträder gratis istället för att anlita proffs, berättar SVT Kulturnyheterna.

En grupp dansare på trettio yrkesdansare har fått nog nu och har bjudit in till stormöte i slutet av augusti för att diskutera arbetsvillkor och vad som borde vara rimliga miniminivåer.

Mathias Singh, dansare och koreograf och en av personerna bakom initiativet, säger till Kulturnyheterna:
– Varje gång Teaterförbundet pratar med oss hänvisar de till kollektivavtalet. Det är jättebra men det funkar inte med den verklighet vi har. Dans är så mycket glädje. Jag vill att alla ska bli mer företagsamma istället. Jag vill lyfta fram dansen som ett yrke. Det är väldigt mycket ”hej hopp” med allt det här. Man blir så glad över att få dansa att man skiter i att ta betalt.

Kulturnyheterna berättar att produktionsbolag inte är beredda att betala för den tid det tar att göra koreografier och repetera in dem och där facket ligger hopplöst efter.

En del i problemet är att många dansskolor skickar sina elever att delta i föreställningar gratis. Dagens Nyheter har rapporterat hur skolelever dumpar lönerna för professionella dansare. Tv-program som ”Idol” spar in på kostnaderna genom att använda amatörer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,