Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Martin Moberg

Recension: Julkalendern “Mirakel” – magisk berättelse mellan julen 1920 och 2020

by

Mirakel
Betyg: 4
Start 1 December 2020 i SVT

Manus: Peter Arrhenius, Sara Young och Fredrik Agetoft. 

Regi: Calle Åstrand. 

Medverkande skådespelare: Sarah Rhodin, Bibi Lenhoff, Johan Glans, Annika Andersson, Joel Adolphson, Babben Larsson, Maja Rung, Andreas Rothlin Svensson, Emanuel Kielin, Dragomir Mrsic, Emil Brulin, Ossian Nordh, Therése Lindgren m fl.

Berättarröst: Sten Ljunggren

(Skärmdump: SVT Play, 5 december 2020, Martin Moberg, Kulturbloggen)

Årets julkalender i SVT som är den sextionde i ordningen, har titeln “Mirakel” en finurlig titel visar det sig. Då bl a de två huvudpersonerna heter Mira (Sarah Rhodin) och Rakel (Bibi Lenhoff), men också det faktum att julkalendern detta på många sätt mycket speciella år, kretsar kring framställa energi på ett icke tidigare skådat och helt klimatvänligt sätt det med hjälp av ett konstgjort litet svart hål (!).

Ja, det är sannerligen ett mirakel i sig att ens kunna skapa ett sådant kosmiskt ytterst kraftfullt fenomen i ett helt vanligt laboratorium och därefter kunna kontrollera utan att det spårar ur. Men det är just vad det gör, det händer ett tekniskt missöde för forskarna Vilgot (Johan Glans) och Anna-Carin (Annika Andersson). För det lilla maskhålet sliter sig för att sedan snabbt dra iväg och där tar årets julkalender sin spännande början.

Året allt detta speciella händer är det år som vi kallar nutid år 2020, det förlupna maskhålet försvinner snart till vindsvåningen på en gammal herrgård, som numera är ett HVB-hem, där flickan Mira bor sedan hennes föräldrar omkom i en bilolycka. Och så öppnas portalen genom maskhålet mellan år 1920 och år 2020.

Mira, som väntar på att bli adopterad, tar sig upp på vindsvåningen och då händer det hennes innersta personlighet faller genom maskhålet, och förflyttas till samma herrgård 100 år tidigare, år 1920. Samtidigt sker samma förflyttning exakt samma tidpunkt 100 år tidigare, när flickan Rakel, som bor i samma herrgård med sin familj, på andra sidan vidrör maskhålet och hennes personlighet förflyttas till Miras kropp i HVB-hemmet år 2020.

Ett klassiskt sätt att skifta själ eller personlighet, som har provats förut i filmhistorien framför allt i Hollywood-filmer att vips försättas i situationer i en helt annan kropp i interaktion med andra som är vana vid att man är och beter sig på ett specifikt sätt. Men så är man inte på det förväntade sättet, vilket leder till roliga förvecklingar och det sker i “Mirakel” också.

Men det alldeles nya här är sättet detta oväntade skifte sker på genom ett litet konstgjort maskhål på en vindsvåning på en gammal svensk herrgård. Och att det sker i en brytningstid för både Mira och Rakel, båda vill att det ska hända något speciellt nu i juletid. Och det får de verkligen vara med om, sannerligen. Men kommer de att komma hem var och en till “sin” tid?

Den lilla osäkerheten är bra att den finns där, en sorts cliffhanger som gör att man oberoende ålder faktiskt vill titta på vart avsnitt fram till julafton. Jag kan konstatera att den bärande berättelsen i årets julkalender den håller måttet. Detta då den bl a knyter an på ett bra sätt till en av vår tids största globala utmaningar – klimatförändringarna.

Det får manusförfattarna till genom att helt enkelt t ex att låta julmånaden december 1920 vara mycket kall och snöfylld, medan det år 2020 runt samma herrgård istället råder barmark och det är sydsvenskt vintergrått. Men också själva antitesen mellan 1920 och 2020 lyfts fram bra i årets julkalender, det har ändå gått 100 år, det utan att på något sätt skriva år 1920 på näsan.

Ta t ex synen på energi och hur man producerar den, och tillgängliggör densamma – nu 2020 är inte kol så klockrent att bygga samhällets samlade energibehov på även om en liten “tur-kolbit” vackert lagd på en sammetskudde på den gamla herrgården år 1920 ger sken av det motsatta. Tycker att “Mirakel” är en både bra och sevärd julkalender, som sänds på SVT 1 resp SVT Barn och på nätet (SVT Play) fram till den spännande upplösningen den 24 december.

Mello! – publiksuccé!

by

(Hela ensemblen sjunger, till stående ovationer från publiken, ABBA:s “Waterloo” som vann ESC i Brighton, 1974 – foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Denna lördagkväll är det final i den svenska Melodifestivalen, och senare i mitten på maj är det tänkt att Eurovision Song Contest (ESC) ska hållas i Rotterdam, Nederländerna. Men man behöver nödvändigtvis inte bege sig vare till Stockholm eller Rotterdam för att få uppleva musikalisk glädje i sann melloanda och det med liveband som numera fattas i mellosammanhang.

Det räcker faktiskt att som undertecknad gjorde idag på eftermiddagen, tillsammans med ett drygt 100-tal andra sätta sig till rätta i Ronneby folkteater och där få se och lyssna till elever som går på Ronneby Kulturskola. För de bjöd med bravur, ackompanjerat av en orkester på scen, på det bästa och värsta från Melodifestivalen och Eurovision.

Det var både hits och floppar svenska och andra länders bidrag från både då och nu vi fick se och höra. Det framfördes musikaliska nummer på såväl spanska (Eres tú) som portugisiska och så vi fick se finska monstermasker på scen till de mycket välbekanta tonerna av Lordis ESC-bidrag från 2006. Kulturskolans hyllning till melodifestivalen har redan blivit en publiksuccé.

Gårdagens föreställning blev slutsåld, fick jag veta av Ronneby Kulturskola, eftermiddagens nästintill bara enstaka platser var lediga och kvällens är också den slutsåld. Och när man sitter där, taktfast med hela publiken applåderande till refrängerna i “Satellit“, “Guld och gröna skogar”, “Håll om mig”, “Hard Rock Hallelujah” och sist men inte minst “Waterloo” så förstår jag varför. SVT borde ta kontakt med Ronneby Kulturskola för så här ska Mello vara.

Mediernas frihet och oberoende – viktigt att värna

by

(I takt med stigande väljarstöd, vågar SD släppa mycket kontroversiella och problematiska förslag likt detta – skärmdump: SVT Text)

Vi skriver idag 29 februari 2020 i almanackan, och under de två månader som gått till dags dato, har det hänt en del i svensk inrikespolitik som påverkar grunderna för vårt grundlagsskyddade demokratiska styrelseskick. För Sverigedemokraterna har lagt två ytterst kontroversiella och problematiska förslag som berör mediernas frihet och oberoende. Bara att det läggs sådana förslag, är faktiskt allvarligt. Det ena som Aron Emilsson, SD:s kulturpolitiska talesperson ville få riksdagens kulturutskotts bifall till (förslaget avslogs tack och lov) handlar om att företrädare för SVT, UR och SR skulle kallas in till utskottet för att där stå till svars för program och avsändare misshagliga för SD. Bara detta förslaget i sig vittnar om ett tydligt antidemokratiskt synsätt, som fått genomslag i spåren på SD:s framgång i opinionsmätningarna under senare år.

Men det skulle snart komma ett etter värre förslag, som jag ser det. Linus Bylund, SD:s representant i SVT:s och SR:s ägarstiftelse tyckte att det var på sin plats att driva igenom idėn om att skrota presstöd och filmstöd, slå ihop och banta public servicebolagen och straffa partiska journalister. Ja, du läste rätt att enskilda journalister anställda i de berörda public servicebolagen ska kunna få sparken om de befinns vara partiska eller antidemokratiska (!!). Och det ska komma från Bylund som representerar ett parti med tydligt högerextrema värderingar. Man skulle gå ännu längre än så och säga att SD har de ideologiska rötterna i svensk nazism och fascism och ha fog för det.

Förslagen som Emilsson och Bylund lagt, är alltså ämnade att omkullkasta två vitala förutsättningar i en demokrati. Mediernas möjligheter att fritt kunna arbeta och granska bl a den politiska makten. Uppenbart stör detta med pressfrihet och yttrandefrihet SD så pass att man vill strama åt möjligheterna för det fria demokratiska samtalet, och det är samtidigt tydligt vilken politik på medieområdet som SD vill föra om man får chansen efter valet 2022. Precis som redan har skett i Polen och Ungern. Två länder vars auktoritära och konservativa regimer är förebilder för SD, så särdeles förvånande att de vill göra likadant i Sverige är det inte. Att det är viktigt att stå upp för de grundläggande demokratiska värderingarna, går inte att blunda för längre. Det är dags att sluta normalisera det SD står för och så otvetydigt vill uppnå.

Kanske är det den essentiella insikten som nu lett fram till att Ulf Kristersson, partiledare för Moderaterna, publicerat sitt ställningstagande i ett inlägg på Facebook. Där tar Kristersson ställning mot SD:s förslag, och det är bra att han gör det. Med tanke på att det talas om ett konservativt block i riksdagen bestående av SD, M och KD så kanske man kan se Kristerssons reaktion som början på slutet för ett regeringsalternativ som vi idag ser de bisarra konsekvenserna av i bl a Hörby och Sölvesborg där SD leder politiska styret. Står man upp för de grundläggande demokratiska värderingarna, så betyder det i detta fallet att mediernas frihet och oberoende där public service ingår inte kan naggas i kanten. Inte ens “bara lite lite grann”…

10-års jubileum “Gräddfil” nyårsrevy med extra allt

by

Gruppbildsproblematik uppstår när tre klasskamrater möts igen i Ronneby efter 30 år. Mia Österhof, Carina Ringtun och Malin Holm. (Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Nyårsrevy: “Gräddfil”

Spelas 31 december, 4 januari, 5 januari och alla fredagar och lördagar i januari.

Revyskådespelare: Mia Österhof, Carina Ringtun, Noura Alchaer, Malin Holm, Efraim Laksman, Håkan Robertsson, Kseniya Ani, Sandra Penzo.

Revyorkestern: Henrik Ström, kapellmästare (klaviatur), Lena Dolgova (violin), Stefan Nordmark (gitarr), Peter Nordmark (bas), Pär Johnsson (slagverk)

Manusförfattare: Pia Redin, Urban Jönsson, Håkan Robertsson, Efraim Laksman, Vilgot Axelsson, Mikael Kahl m fl

Regissör/Exekutiv producent: Håkan Robertsson

Under tio års tid har Ronneby folkteater satt upp nyårsrevyer på Gamla teatern i Ronneby med föregående års nyhetshändelser med mera som inspiration, alltifrån det som har hänt i Ronneby till det som varit högaktuellt nationellt och internationellt.

Detta gjort med underfundiga och klockrena texter, kombinerat med musik och dans av revyskådespelarna på scen som gör att munnen har fått le brett flera gånger ja den har fått skratta flera gånger också. Så hur skulle det bli i år, tio års jubileum dessutom och det efter ett år med en hel del händelser som satt avtryck i nyhetsflödet.

Jodå, vi skulle inte bli besvikna ty manusförfattarna gjorde det igen när de tog sig an både de lokala och globala ämnen som dominerat fjolårets nyhetsagenda. Vassa och samhällssatiriska texter som revyskådespelarna ackompanjerat av revyorkestern framförde till publikens gillande det hela gjort med glimten i ögat.

Revyn består i 32 stycken nummer, det vi drygt 50-talet i publiken under trettonafton fick se tog upp bl a miljö och klimatfrågan, vår alltmer uppkopplade tillvaro med appar och smarta telefoner. Och den klassiska baletten “Svansjön” (bästa numret) som handlade om kommunledningens dyra konferensresor, nedläggningen av kulturskolan i Ronneby – alltsammans uppdelat i två akter. Första akten lite lugnare, för att i den andra öka tempot framemot finalnumren.

Finalnumren som i år var två stycken, varav det sista var ett extranummer (bra där!) Alltsammans inramat med glittrande discodans á la 70-tal det vart stående ovationer när väl revyskådespelarna tackade publiken efter att sista numrets musik klingat av. Ronneby folkteaters revyskådespelare hade gjort det igen, ja glada amatörer som bjöd på en nyårsrevy med extra allt detta jubileums år.

En sjuk moder jord besöker läkaren. Mia Österhof och Malin Holm (foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Skymtades inte Af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen …?

by

Frågan om huruvida vi såg Ronnebybördige Johan af Pukes spöke kommer jag återkomma till, inledningsvis under gårdagskvällen strax före slaget 20 samlades vi drygt 40-talet personer utanför Kulturcentrum i Ronneby för att få vara med om och aktivt delta i Ronneby Folkteaters uppföljning på fjolårets spökvandringar på Karön. Denna sommars uppsättning kretsar kring historier och skrönor om sjöhjälten Johan af Puke. Spännande kväll skulle det sannerligen komma att bli på flera sätt, med manus skrivet av Urban Jönsson…

Puke föddes som fattig pojke i Ronneby 1751, och kom att växa upp med sin mamma i samma kulturkvarter som vår vandring igår kväll företog sig. Från Kulturcentrum genom Bergslagen och fram till Möllebackagården där scenen stod och väntade på oss. Väl där utspelas flera dramatiseringar från Pukes barndom i Ronneby, från flytten till närbelägna Karlskrona och Pukes karriär från skeppsgosse till sjöman inom handelsflottan, till officer i svenska flottan och sedermera blev han statsråd i Sveriges regering…

(Överstelöjtnant Johan Puke, kung Gustav III samt viceamiral Otto Henrik Nordenskjöld ombord på Amfion planerar det Viborgska gatloppet. Scen ur gårdagskvällens premiär av Ronneby Folkteaters “Johan af Puke. Skrönor i skymningen” i Ronneby. Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

En mycket välkänd historisk händelse, blev under gårdagskvällens premiär riktigt bra dramatiserad av Ronneby Folkteaters ensemble med en gnutta humor. Det jag tänker på ägde rum den 3 juli 1790, det som kom att kallas för Viborgska gatloppet. Den utbrytning ur Viborgska viken som företogs av den svenska flottan och den svenska skärgårdsflottan, då densamma inringats av ryska örlogseskadern. En utbrytning som leddes av just överstelöjtnant Johan Puke på linjeskeppet Dristigheten, och det gick vägen med förluster men utgången av Gustaf III:s ryska krig kom att gå i svensk favör. Detta kom inte att gå kung Gustaf III obemärkt förbi, Puke kom att uppnå graden som amiral och till det adlades han 1797. Från fattig pojke till adelsman, en klassresa som heter duga långt ifrån självklar på den tiden. Vi som såg denna föreställning blev dessutom på flera sätt involverad i handlingen, barnen i publiken fick bl a hjälpa Puke med att tyda signalflaggor och leta efter skattkistor i Västindien. Och hur i all friden vi kom att hamna där; ja det får du veta om du under torsdags- och fredagskvällarna under juli månad kl 20 beger dig till Kulturcentrum i Ronneby. Kanske skymtas också af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen….