Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

historia

Skymtades inte Af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen …?

by

Frågan om huruvida vi såg Ronnebybördige Johan af Pukes spöke kommer jag återkomma till, inledningsvis under gårdagskvällen strax före slaget 20 samlades vi drygt 40-talet personer utanför Kulturcentrum i Ronneby för att få vara med om och aktivt delta i Ronneby Folkteaters uppföljning på fjolårets spökvandringar på Karön. Denna sommars uppsättning kretsar kring historier och skrönor om sjöhjälten Johan af Puke. Spännande kväll skulle det sannerligen komma att bli på flera sätt, med manus skrivet av Urban Jönsson…

Puke föddes som fattig pojke i Ronneby 1751, och kom att växa upp med sin mamma i samma kulturkvarter som vår vandring igår kväll företog sig. Från Kulturcentrum genom Bergslagen och fram till Möllebackagården där scenen stod och väntade på oss. Väl där utspelas flera dramatiseringar från Pukes barndom i Ronneby, från flytten till närbelägna Karlskrona och Pukes karriär från skeppsgosse till sjöman inom handelsflottan, till officer i svenska flottan och sedermera blev han statsråd i Sveriges regering…

(Överstelöjtnant Johan Puke, kung Gustav III samt viceamiral Otto Henrik Nordenskjöld ombord på Amfion planerar det Viborgska gatloppet. Scen ur gårdagskvällens premiär av Ronneby Folkteaters “Johan af Puke. Skrönor i skymningen” i Ronneby. Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

En mycket välkänd historisk händelse, blev under gårdagskvällens premiär riktigt bra dramatiserad av Ronneby Folkteaters ensemble med en gnutta humor. Det jag tänker på ägde rum den 3 juli 1790, det som kom att kallas för Viborgska gatloppet. Den utbrytning ur Viborgska viken som företogs av den svenska flottan och den svenska skärgårdsflottan, då densamma inringats av ryska örlogseskadern. En utbrytning som leddes av just överstelöjtnant Johan Puke på linjeskeppet Dristigheten, och det gick vägen med förluster men utgången av Gustaf III:s ryska krig kom att gå i svensk favör. Detta kom inte att gå kung Gustaf III obemärkt förbi, Puke kom att uppnå graden som amiral och till det adlades han 1797. Från fattig pojke till adelsman, en klassresa som heter duga långt ifrån självklar på den tiden. Vi som såg denna föreställning blev dessutom på flera sätt involverad i handlingen, barnen i publiken fick bl a hjälpa Puke med att tyda signalflaggor och leta efter skattkistor i Västindien. Och hur i all friden vi kom att hamna där; ja det får du veta om du under torsdags- och fredagskvällarna under juli månad kl 20 beger dig till Kulturcentrum i Ronneby. Kanske skymtas också af Pukes spöke där nånstans i Ronneby kvällningen….

För i sommar blir Ronneby stad – igen…

by

I onsdags den 26 juni på slaget 18 samlades vi dryga 50 talet förväntansfulla på Ronneby torg, det var premiär för årets dramatiserade stadsvandring. Vars manus Urban Jönsson författat och de personligheter som vi mötte spelades av skådespelare från Ronneby folkteater. Det i sig givet den positiva erfarenhet jag fått av tidigare teater och revyproduktioner, borgade för något bra.

Och det skulle visa sig att de förväntningarna skulle också infrias. Vi begav oss ut på en stadsvandring som tog vid där fjolårets slutade, det ödesdigra året 1686, när Ronnebys stadsprivilegier drogs in av kung Karl XI Gustav och staden blev nedgraderad till en lydköping under närbelägna och nygrundade staden Karlskrona.

(Skådespelarna under årets stadsvandring i Ronneby; Kseniya Ani, Malin Holm och Mia Österhof – foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Och när stadsvandringen tog sin början, hade det gått drygt två hundra år och vi begav oss iväg åt ett oväntat håll in i den del av Ronneby som byggdes upp efter den förödande stadsbranden 1864. Det blev intressanta möten längs vägen med flera historiska personligheter, bl a dök häradshövdingarna Jean Christer Lindblom och Mathias Gadd upp, men vi fick även träffa handlare på fisktorget och barnarbetare.

Under stadsvandringen tar guiden Anders Johnsson upp vilka två för Ronneby avgörande historiska händelser som sammantaget gjorde att beslutet att åter ge Ronneby stadsrättigheterna tillbaka fattades och trädde ikraft 1882. Men vilka de är, och hur de faktiskt märks av i Ronneby anno 2019 – ja det får du veta om du på onsdagskvällar till och med den 14 augusti kl 18 beger dig till Ronneby torg. För i sommar blir Ronneby stad – igen…

“Är man omtyckt har man misslyckats i sitt ämbete”

by

Så lär dåvarande borgmästare i Ronneby Blasius König ha uttryckt sig på sin tid 1678. Ett uttalande från en ledande politiker som idag säkert hade fått ett och annat ögonbryn att höjas, men som för tiden för händelserna som årets stadsvandring i Ronneby utspelar sig i, i slutet på 1600-talet, inte var särdeles uppseendeväckande. Ty det handlade i grunden om makt och grymhet.

(Samling utanför Massmanska kvarnen, Ronneby kring 1675) foto: Martin Moberg

Allt detta sker i en tid när sålunda det politiska ledarskapet låg långt ifrån dagens sociala medier likeinriktade dito och när dessutom Sverige och Danmark krigade om herraväldet över Skåne, Blekinge och Halland. Drygt 50 personer varav undertecknad samlades i onsdags kväll på Ronneby torg, där guiden Anders Johnson från Ronneby Folkteater med engagerad stämma inledde med tidsramarna för stadsvandringen.

En vandring längs Ronnebys gator och gränder, som kom att kretsa kring en häxprocess i Ronneby (den enda i sitt slag), med två till häxeri dömda kvinnor. För när stadsvandrarna väl når Heliga Kors kyrka så kommer de förbi, med vakter runt om sig på väg till fängsligt förvar innan avrättningen ska utföras. Och det skvaller detta för med sig på kyrkbacken….

Det är en spännande berättelse som vi fick ta del av och vara en del utav ty handlingen utspelar sig mycket nära publiken – med kvinnorna i centrum, från de välbeställda till de fattiga. Vad ska nu hända med Ronneby när svenskarna nu tar över och bl a anlägger Karlskrona öster om Ronneby. Skådespelare ur Ronneby Folkteater gestaltar på ett bra och engagerande sätt berättelser i tidsenliga kostymer ngt som gör historien levande igen.

(Blasius König och Knut Hahns fruar kommer förbi Ronneby torg) foto: Martin Moberg

För staden Ronnebys centrala huvudgestalter finns med längs med stadsvandringen och Borgmästare Blasius König dyker dessutom upp i egen hög person ngnstans längs vägen och icke att förglömma finns kyrkoherde Canutus (Knut) Hahn med i den bakgrundshistorik som man får ta del av.

Dessa vandringar utgår alltså från Ronneby torg, det sker onsdagar fr o m 27 juni t o m 8 augusti kl. 18.00 och det tar cirka en och en halv timme. Biljetter säljs dels på nätet, men det går också bra att köpa dessa på Turistbyrån samt på plats på torget. Max 60 deltagare per vandring och det är ett bra maxantal. Jag rekommenderar varmt att du tar dig till Ronneby och är med på en historisk vandring som ställer staden Ronneby i nytt ljus…

 

Bokrecension: Visst kan man dansa efter Auschwitz – Karin Brygger

by

Visst kan man dansa efter Auschwitz: Fragment ur Göteborgs judiska historia
Författare: Karin Brygger
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188383303
Förlag: Bokförlaget korpen

För mig har Förintelsen något fiktivt över sig. Jag har besökt Auschwitz, läst det som skolgången föreskriver, lyssnat på överlevare, tagit del av bild- och ljudmaterial i form av både autentiska och spelade skepnader, försökt förstå. Ändå känns det avlägset. Mitt antagande har varit att de få generationerna mellan mig och 40-talet ändå varit ett tillräckligt tidsligt avstånd för att göra det alltför mycket historia, inte tillräckligt mycket insikt. Det slår mig när jag läser Visst kan man dansa efter Auschwitz av Karin Brygger att jag förbisett något: det rent fysiska avståndet mellan Sverige och Tyskland eller Polen. Få spår av Förintelsen står att finna i Sverige eller för den delen Göteborg. Men de finns.

Ingen europé kommer undan eller undslipper det arv 1900-talet efterlämnade. Även om vi är medvetna om att en uppdelning av historien i sekler är en bekvämlighetsgärning, är det ändå så vi vill förstå det förgångna. I centrala Göteborg står Gustav II Adolf och pekar nedåt – här skall det ligga – och skansarna Lejonet och Kronan påminner oss om stadens ursprungliga militärstrategiska funktion. Det finns lämningar som vittnar om något ännu äldre, men det en utsocknes besökare lägger märke till är just det övertydliga: statyerna, byggnaderna, de stela hamnkranarna, de gamla arbetarkvarteren som idag är belamrade med caféer, några små detaljhandlare och ett tappert antikvariat.

Brygger reflekterar tidigt i boken kring varför vissa saker lyfts fram och koms ihåg medan andra lämnas vind för våg och endast lever som minnen. Dessa traderas mellan en minskande skara människor – om det så är släkter eller akademiker. Den här boken utgör ett försök att bevara det den stora berättelsen inte förtäljer och undertiteln Fragment ur Göteborgs judiska historia vittnar om ansatsen. Den är en utvidgning av de artiklar hon tidigare skrivit för GP.

Boken är en skärva av Göteborgs judiska historia, nedstänkt med en droppe blod från kontinenten. Ofrånkomligen är det därmed även en inblick i Göteborgs framväxt. Vi var många som mötte upp NMR när de marscherade 2017. Lite visste jag emellertid om stadens judiska historia. Det var en kraftmätning på en större arena, men det är i det lilla vi får hjälp att knyta an och förankra. Som boende i Göteborg blir läsningen kanske extra intressant. Att Andra långgatan har så djupa judiska spår visste jag inte. Jag visste inte ens att här fanns en synagoga! Den gamla judiska begravningsplatsen vid Svingeln åker jag förbi närapå varje dag där den ligger inklämd mellan spårvagnsrälsar, busskurer och vägarbeten. Det ser lite sorgligt och ovärdigt ut.

Boken sträcker sig ibland bortom stadsgränsen. Exempelvis berör Brygger hur Marstrand för judar under historien fungerat som inreseportal till Sverige. Hon har vävt samman en text som är lättillgänglig och intressant. Följer man trådarna – exempelvis den om konstnären Lisskulla Brenner eller den mer kände Primo Levi – så öppnas det för nya perspektiv. Framför allt fastnar jag för hur personligt hållen den är. Jag menar, hur ofta får vi ta del av familjerecept på keskakor! Boken har ett rikt och överlag väl utvalt bildmaterial som kompletterar och levandegör.

Kanske borde den här boken följa med ut till Göteborgs-hushållen när broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ändå i dagarna skickas ut. Och om man kan dansa efter Auschwitz? Det överlåter jag till någon som inte är dansant som en nykter container att svara på.

 

Bokrecension: Genom snön – Varlam Sjalamov

by


Genom snön. Berättelser från Kolyma 1
Författare: Varlam Sjalamov
Utgiven: 2018
ISBN: 9789187891625
Förlag: Ersatz

Uppför den georgiska delen av Kaukasus ringlar sig vägar och tunnlar som under kriget byggdes av tyska krigsfångar. De används inte längre, men vid tidpunkten ersatte de, vad jag gissar, enklare stigar eller för tyngre militärfordon oframkomliga vägar. Det finns inga säkra siffror, men vi kan anta att det inte var få som försmäktade till följd av de omänskliga förhållandena. Idag är dessa tunnel- och vägsystem ett kilometerlångt minnesmärke över vad gratis arbetskraft kan åstadkomma.

(Foto: Privat)

Jag återvänder ständigt till den ryska litteraturen utan att riktigt förstå varför. Kanske är det dess annorlundahet, kanske något annat. Det finns hur som helst något anmärkningsvärt med den, om man nu väljer att tala om rysk litteratur som något enhetligt. Påfallande ofta återkommer författarna till den ryska själen eller det ryska lynnet. Jag kan inte annat än sluta mig till att det måste finnas något som särskiljer ryssen från andra. Men som Varlam Sjalamov påpekar, är människokännedomen till ringa nytta om vi inte förmår ändra på oss. Vad skillnad gör det om kunskap inte förvandlas till insikt? Det går inte att tala om att vi lärt oss något av Förintelsen, av den Stora terrorn, av Kambodja, av Abu Ghurayb, av Guantanamo om vi inte konkretiserar den; vetskap utan handling är att vika undan, att svika.

”Var och en som följer spåret, också den minste, också den svagaste, måste trampa på ett stycke orörd snö och inte i någon annans fotspår. Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna.”

Genom snön visar sig vara en djup, kall, smutsig snö. Det är så nära ett fångläger vi med hjälp av skönlitteraturen kan komma och det vore närmast oetiskt att bedöma boken utifrån den värdeskala som annars är kutym vid ett recenserande. Den rör oss bortom och ovanför det.

Sjalamov dömdes till läger tre gånger och tre gånger överlevde han. Dessa läger härbärgerade fångar som åt fosterlandet tvingades bygga vägar, bryta guld, avverka skog. Tributen han betalade i form av en nedbruten kropp tog med tiden död på honom, men han uthärdade det som inte går att uthärda. Hans arv – det författade – vi har att vårda är ovärderligt.

Kolyma är under större delen av året en otillgänglig, mörk och oändligt kall plats. Med Sverige som världskartans centrum ligger det så långt österut man kan komma. Miljontals människor dog under Stalin här och i liknande läger. Antingen av svält, sjukdom, framför en bödels pipa eller genom att fången helt enkelt bar hand på sig själv. Ofta hade de dömts utifrån artikel 58. Denna artikel fastslog att de var folkets fiender och dessa fiender var uppenbarligen otaliga. Att trotsa förbudet mot att slakta ett får gav 10 års lägertid. En korrigering av sina brister tar som bekant lång tid. Utan fårköttet väntade svältdöden, men ofta slutade det ändå på samma vis. Många blev liksom Sjalamov dömda för så kallade kontrarevolutionära- tendenser eller handlingar. Fantasirikedomen hos NKVD hade nått oanade höjder. Kanske hade de utvecklat sinnrika tankeläsningsmetoder? Om inte annat är gammal ohederlig tortyr ett säkert sätt att avtvinga vad erkännanden man nu behöver.

Jag tänker mig ofta att ondskan är godtycklig; att den frodas i miljöer där ett maktförhållande är så skevt att en illgärning kan gå närmast obemärkt förbi. Men liksom under Förintelsen finns här åtminstone två mekanismer verksamma: En strikt materiell-ekonomisk och en ideologisk. Råvaror behövdes för att bygga upp landet och hinder i form av människor elimineras enkelt om kategorierna är både vida och många. Det fanns utomordentligt genom- och uttänkta planer i bakgrunden som möjliggjorde enskilda handlingar. Som Hanna Krall konstaterat: människan gjorde detta mot människan.

Sjalamov står inte psykologen Dostojevskij efter i sin förmåga att skärskåda själen. Hans iakttagelser, de otaliga detaljerna, gör texten levande. De smutsiga kläder, maten som äts ur rostiga kärl, löss, barackmentaliteten, varande skörbjuggssår, smulor som äts från golvet, svält, omöjlig kyla. Tillsammans formas en av de mer klarsynta och samtidigt gripande skildringarna av lägret som både verklighet och symbol.

Ett återkommande tema i krigsskildringar är att en förbehållslös vänskap formas till följd av de umbäranden soldaterna genomlider tillsammans. Sjalamov skulle invända att lidandet inte varit stort nog. Under tillräckligt miserabla förhållanden kan ingen genuin vänskap formas och förmodligen är det så. Likgiltigheten tar vid och man planerar inte längre än till dagens slut. Han frågar sig vad som får människan att överlevda det hästen dör av. Självbevarelsedriften förblir dold för den rationella tanken, vetenskapen. Vad är denna drift om vi nu accepterar denna terminologi. Förmågan att glömma? Kapaciteten att strypa näringstillförseln till det som är hoppet? Jag vet inte.

Under läsningen sticker det ibland till i bröstet och jag intalar mig att jag åtminstone för ett ögonblick förstått denna andra verklighet. Jag ger termometern i köket en öm blick – inga spottloskor fryser här till is i flykten – och jag kokar en skål gröt med rikliga mängder mjölk.

Nästa bok Västra stranden ges ut hösten -19 och går allt enligt planerna kommer sedan en bok om året. Vi kan se fram emot (om det nu är rätt ord) fler berättelser från Kolyma, en essä om den kriminella världen och självbiografiska texter.