Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

historia

“Är man omtyckt har man misslyckats i sitt ämbete”

by

Så lär dåvarande borgmästare i Ronneby Blasius König ha uttryckt sig på sin tid 1678. Ett uttalande från en ledande politiker som idag säkert hade fått ett och annat ögonbryn att höjas, men som för tiden för händelserna som årets stadsvandring i Ronneby utspelar sig i, i slutet på 1600-talet, inte var särdeles uppseendeväckande. Ty det handlade i grunden om makt och grymhet.

(Samling utanför Massmanska kvarnen, Ronneby kring 1675) foto: Martin Moberg

Allt detta sker i en tid när sålunda det politiska ledarskapet låg långt ifrån dagens sociala medier likeinriktade dito och när dessutom Sverige och Danmark krigade om herraväldet över Skåne, Blekinge och Halland. Drygt 50 personer varav undertecknad samlades i onsdags kväll på Ronneby torg, där guiden Anders Johnson från Ronneby Folkteater med engagerad stämma inledde med tidsramarna för stadsvandringen.

En vandring längs Ronnebys gator och gränder, som kom att kretsa kring en häxprocess i Ronneby (den enda i sitt slag), med två till häxeri dömda kvinnor. För när stadsvandrarna väl når Heliga Kors kyrka så kommer de förbi, med vakter runt om sig på väg till fängsligt förvar innan avrättningen ska utföras. Och det skvaller detta för med sig på kyrkbacken….

Det är en spännande berättelse som vi fick ta del av och vara en del utav ty handlingen utspelar sig mycket nära publiken – med kvinnorna i centrum, från de välbeställda till de fattiga. Vad ska nu hända med Ronneby när svenskarna nu tar över och bl a anlägger Karlskrona öster om Ronneby. Skådespelare ur Ronneby Folkteater gestaltar på ett bra och engagerande sätt berättelser i tidsenliga kostymer ngt som gör historien levande igen.

(Blasius König och Knut Hahns fruar kommer förbi Ronneby torg) foto: Martin Moberg

För staden Ronnebys centrala huvudgestalter finns med längs med stadsvandringen och Borgmästare Blasius König dyker dessutom upp i egen hög person ngnstans längs vägen och icke att förglömma finns kyrkoherde Canutus (Knut) Hahn med i den bakgrundshistorik som man får ta del av.

Dessa vandringar utgår alltså från Ronneby torg, det sker onsdagar fr o m 27 juni t o m 8 augusti kl. 18.00 och det tar cirka en och en halv timme. Biljetter säljs dels på nätet, men det går också bra att köpa dessa på Turistbyrån samt på plats på torget. Max 60 deltagare per vandring och det är ett bra maxantal. Jag rekommenderar varmt att du tar dig till Ronneby och är med på en historisk vandring som ställer staden Ronneby i nytt ljus…

 

Bokrecension: Visst kan man dansa efter Auschwitz – Karin Brygger

by

Visst kan man dansa efter Auschwitz: Fragment ur Göteborgs judiska historia
Författare: Karin Brygger
Utgiven: 2018
ISBN: 9789188383303
Förlag: Bokförlaget korpen

För mig har Förintelsen något fiktivt över sig. Jag har besökt Auschwitz, läst det som skolgången föreskriver, lyssnat på överlevare, tagit del av bild- och ljudmaterial i form av både autentiska och spelade skepnader, försökt förstå. Ändå känns det avlägset. Mitt antagande har varit att de få generationerna mellan mig och 40-talet ändå varit ett tillräckligt tidsligt avstånd för att göra det alltför mycket historia, inte tillräckligt mycket insikt. Det slår mig när jag läser Visst kan man dansa efter Auschwitz av Karin Brygger att jag förbisett något: det rent fysiska avståndet mellan Sverige och Tyskland eller Polen. Få spår av Förintelsen står att finna i Sverige eller för den delen Göteborg. Men de finns.

Ingen europé kommer undan eller undslipper det arv 1900-talet efterlämnade. Även om vi är medvetna om att en uppdelning av historien i sekler är en bekvämlighetsgärning, är det ändå så vi vill förstå det förgångna. I centrala Göteborg står Gustav II Adolf och pekar nedåt – här skall det ligga – och skansarna Lejonet och Kronan påminner oss om stadens ursprungliga militärstrategiska funktion. Det finns lämningar som vittnar om något ännu äldre, men det en utsocknes besökare lägger märke till är just det övertydliga: statyerna, byggnaderna, de stela hamnkranarna, de gamla arbetarkvarteren som idag är belamrade med caféer, några små detaljhandlare och ett tappert antikvariat.

Brygger reflekterar tidigt i boken kring varför vissa saker lyfts fram och koms ihåg medan andra lämnas vind för våg och endast lever som minnen. Dessa traderas mellan en minskande skara människor – om det så är släkter eller akademiker. Den här boken utgör ett försök att bevara det den stora berättelsen inte förtäljer och undertiteln Fragment ur Göteborgs judiska historia vittnar om ansatsen. Den är en utvidgning av de artiklar hon tidigare skrivit för GP.

Boken är en skärva av Göteborgs judiska historia, nedstänkt med en droppe blod från kontinenten. Ofrånkomligen är det därmed även en inblick i Göteborgs framväxt. Vi var många som mötte upp NMR när de marscherade 2017. Lite visste jag emellertid om stadens judiska historia. Det var en kraftmätning på en större arena, men det är i det lilla vi får hjälp att knyta an och förankra. Som boende i Göteborg blir läsningen kanske extra intressant. Att Andra långgatan har så djupa judiska spår visste jag inte. Jag visste inte ens att här fanns en synagoga! Den gamla judiska begravningsplatsen vid Svingeln åker jag förbi närapå varje dag där den ligger inklämd mellan spårvagnsrälsar, busskurer och vägarbeten. Det ser lite sorgligt och ovärdigt ut.

Boken sträcker sig ibland bortom stadsgränsen. Exempelvis berör Brygger hur Marstrand för judar under historien fungerat som inreseportal till Sverige. Hon har vävt samman en text som är lättillgänglig och intressant. Följer man trådarna – exempelvis den om konstnären Lisskulla Brenner eller den mer kände Primo Levi – så öppnas det för nya perspektiv. Framför allt fastnar jag för hur personligt hållen den är. Jag menar, hur ofta får vi ta del av familjerecept på keskakor! Boken har ett rikt och överlag väl utvalt bildmaterial som kompletterar och levandegör.

Kanske borde den här boken följa med ut till Göteborgs-hushållen när broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ändå i dagarna skickas ut. Och om man kan dansa efter Auschwitz? Det överlåter jag till någon som inte är dansant som en nykter container att svara på.

 

Bokrecension: Genom snön – Varlam Sjalamov

by


Genom snön. Berättelser från Kolyma 1
Författare: Varlam Sjalamov
Utgiven: 2018
ISBN: 9789187891625
Förlag: Ersatz

Uppför den georgiska delen av Kaukasus ringlar sig vägar och tunnlar som under kriget byggdes av tyska krigsfångar. De används inte längre, men vid tidpunkten ersatte de, vad jag gissar, enklare stigar eller för tyngre militärfordon oframkomliga vägar. Det finns inga säkra siffror, men vi kan anta att det inte var få som försmäktade till följd av de omänskliga förhållandena. Idag är dessa tunnel- och vägsystem ett kilometerlångt minnesmärke över vad gratis arbetskraft kan åstadkomma.

(Foto: Privat)

Jag återvänder ständigt till den ryska litteraturen utan att riktigt förstå varför. Kanske är det dess annorlundahet, kanske något annat. Det finns hur som helst något anmärkningsvärt med den, om man nu väljer att tala om rysk litteratur som något enhetligt. Påfallande ofta återkommer författarna till den ryska själen eller det ryska lynnet. Jag kan inte annat än sluta mig till att det måste finnas något som särskiljer ryssen från andra. Men som Varlam Sjalamov påpekar, är människokännedomen till ringa nytta om vi inte förmår ändra på oss. Vad skillnad gör det om kunskap inte förvandlas till insikt? Det går inte att tala om att vi lärt oss något av Förintelsen, av den Stora terrorn, av Kambodja, av Abu Ghurayb, av Guantanamo om vi inte konkretiserar den; vetskap utan handling är att vika undan, att svika.

”Var och en som följer spåret, också den minste, också den svagaste, måste trampa på ett stycke orörd snö och inte i någon annans fotspår. Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna.”

Genom snön visar sig vara en djup, kall, smutsig snö. Det är så nära ett fångläger vi med hjälp av skönlitteraturen kan komma och det vore närmast oetiskt att bedöma boken utifrån den värdeskala som annars är kutym vid ett recenserande. Den rör oss bortom och ovanför det.

Sjalamov dömdes till läger tre gånger och tre gånger överlevde han. Dessa läger härbärgerade fångar som åt fosterlandet tvingades bygga vägar, bryta guld, avverka skog. Tributen han betalade i form av en nedbruten kropp tog med tiden död på honom, men han uthärdade det som inte går att uthärda. Hans arv – det författade – vi har att vårda är ovärderligt.

Kolyma är under större delen av året en otillgänglig, mörk och oändligt kall plats. Med Sverige som världskartans centrum ligger det så långt österut man kan komma. Miljontals människor dog under Stalin här och i liknande läger. Antingen av svält, sjukdom, framför en bödels pipa eller genom att fången helt enkelt bar hand på sig själv. Ofta hade de dömts utifrån artikel 58. Denna artikel fastslog att de var folkets fiender och dessa fiender var uppenbarligen otaliga. Att trotsa förbudet mot att slakta ett får gav 10 års lägertid. En korrigering av sina brister tar som bekant lång tid. Utan fårköttet väntade svältdöden, men ofta slutade det ändå på samma vis. Många blev liksom Sjalamov dömda för så kallade kontrarevolutionära- tendenser eller handlingar. Fantasirikedomen hos NKVD hade nått oanade höjder. Kanske hade de utvecklat sinnrika tankeläsningsmetoder? Om inte annat är gammal ohederlig tortyr ett säkert sätt att avtvinga vad erkännanden man nu behöver.

Jag tänker mig ofta att ondskan är godtycklig; att den frodas i miljöer där ett maktförhållande är så skevt att en illgärning kan gå närmast obemärkt förbi. Men liksom under Förintelsen finns här åtminstone två mekanismer verksamma: En strikt materiell-ekonomisk och en ideologisk. Råvaror behövdes för att bygga upp landet och hinder i form av människor elimineras enkelt om kategorierna är både vida och många. Det fanns utomordentligt genom- och uttänkta planer i bakgrunden som möjliggjorde enskilda handlingar. Som Hanna Krall konstaterat: människan gjorde detta mot människan.

Sjalamov står inte psykologen Dostojevskij efter i sin förmåga att skärskåda själen. Hans iakttagelser, de otaliga detaljerna, gör texten levande. De smutsiga kläder, maten som äts ur rostiga kärl, löss, barackmentaliteten, varande skörbjuggssår, smulor som äts från golvet, svält, omöjlig kyla. Tillsammans formas en av de mer klarsynta och samtidigt gripande skildringarna av lägret som både verklighet och symbol.

Ett återkommande tema i krigsskildringar är att en förbehållslös vänskap formas till följd av de umbäranden soldaterna genomlider tillsammans. Sjalamov skulle invända att lidandet inte varit stort nog. Under tillräckligt miserabla förhållanden kan ingen genuin vänskap formas och förmodligen är det så. Likgiltigheten tar vid och man planerar inte längre än till dagens slut. Han frågar sig vad som får människan att överlevda det hästen dör av. Självbevarelsedriften förblir dold för den rationella tanken, vetenskapen. Vad är denna drift om vi nu accepterar denna terminologi. Förmågan att glömma? Kapaciteten att strypa näringstillförseln till det som är hoppet? Jag vet inte.

Under läsningen sticker det ibland till i bröstet och jag intalar mig att jag åtminstone för ett ögonblick förstått denna andra verklighet. Jag ger termometern i köket en öm blick – inga spottloskor fryser här till is i flykten – och jag kokar en skål gröt med rikliga mängder mjölk.

Nästa bok Västra stranden ges ut hösten -19 och går allt enligt planerna kommer sedan en bok om året. Vi kan se fram emot (om det nu är rätt ord) fler berättelser från Kolyma, en essä om den kriminella världen och självbiografiska texter.

Bokrecension: Sveket – Birgitta Trotzig

by

Sveket: En berättelse
Författare: Birgitta Trotzig
Utgiven: 2016 (1966)
ISBN: 9789176458242
Förlag: Modernista

Vad är svek? Sviker gör man när man viker undan för förväntningar. Dessa förväntningar kan komma från en själv eller andra människor. Man kan förråda sina ideal eller fly undan snarare än finnas till när närstående lider. Sant är att vi i allmänhet inte ser med blida ögon på svek och det sammanflätas ofta med karaktärsmässiga brister: man kan kallas för ynkrygg, feg, en ärelös jycke eller en fullblodssvinpäls. Att betraktas som en svikare kan nog bringa den starkaste av självkänslor i gungning. Svek är emellertid ett sammansatt begrepp och kanske alltför enkelt att slänga sig med. Nystar man lite i det inser man snart att en svekhandling sällan föregåtts av enkla val. Vad har spelat in? Vilka var bevekelsegrunderna?

Läsningen av Birgitta Trotzigs Dykungens dotter är en av mina starkare läsupplevelser. Misären som skildras är inte unik men jag stöter sällan på ett lika vackert och uppslitande språk annorstädes. Trotzig var så skicklig på att som i förbifarten driva berättelsen framåt med små laddade, ödesmättade och livsavgörande ögonblick vars korta brinntid knappt gjorde dem märkbara. Sveket, som gavs ut 19 år innan Dykungens dotter, är inte annorlunda i detta avseende. Vi är i Sverige strax före Första världskrigets utbrott och boken sträcker sig över kriget och in i nästa. Det är en liten familjehistoria kan man säga. Svärtan mörkare än typsnittet.

Jag drar mig lite för att skriva om boken. Det känns som att det inte riktigt går att göra den rättvisa med egna ord. Den behöver upplevas. Visst kan jag beskriva ramberättelsen, men ni behöver inte veta mer än att boken – inte helt överraskande kanske – är en stilstudie av sveket och dess olika former. Människor överger varandra, sig själva; vi hör dödsrosslingar från en bortglömd bädd, kanske ett och annat självmord, nyckelord: dy, sött – – – ett motsatspar? Det är det söta som tränger in i mig, dydoften är uthärdligare.

Det finns ömkliga människoöden i boken. Utsatta människor. Det finns om inte onda så åtminstone uschliga livsval. Och liksom i Dykungens dotter finns där människor som är än mer utsatta. De är en formlös och blek massa, inte individer. Detaljer som namn och härkomst är det inte så noga med. De förblir skuggor, nej aningar, nej rena gissningar. Deras härbärge var ett

…stort magasinartat förfallet hus strax bakom järnvägen där kringflyttande och kringdrivande individer fann en tillfällig tillflyktsort eller ofta en sista hamn – det var alla sorters folk, utländska säsongsarbetare ibland, men mest tillfällighetsarbetande utan särskilt namn eller mantalsskrivning. Det var ett släkte av lösa grumliga individer, släktskapsförhållanden var ofta outrannsakliga: för trakten i övrigt tedde sig detta slags folk som inbegreppet av allt som inte är att lita på, där grunden viker, upplöser sig – inte finns.

Det slår mig hur de sociala mekanismerna med inkludering och utträngning är så skoningslösa. Elände är mer uthärdligt om man bestämmer sig för att det måste finnas dem som lider mer. Människorna i boken blir inte sällan främmande inför sig själv och världen.

Nyckelmening: ”Men hon hade valt honom själv, ingen hade bestämt för henne – det var hennes val, ingen annans”. Den dyker upp två gånger, kanske stöpt i olika tappning, jag minns inte. Ytterligare en: ”Han svek, kunde inte annat?”. Det fatalistiska i det drar ned mig. Man kan alltid annat. Eller: ”Han talade om tiden med den döda farmodern, nu när hon var död var det som han slutligen upptäckt att allt hans liv hade legat förborgat i henne…”

Trotzigs samlade verk kommer med start i år ges ut i etapper på Faethon. Pass på.

Bokrecension: Arvet och arvtagarna – en viktig ögon-öppnare

by

Arvet och arvtagarna
Författare: Taina Kantola och Lennart Warring
Utgiven: 2015-10
Formgivare: Niklas Lindblad
ISBN: 9789127143951
Förlag: Natur Kultur

Religion har inte alltid varit patriarkatets beskyddare. De högsta gudarna har inte alltid varit beskrivna som män eller manliga. Inom hinduism finns det gudinnor och det finns inriktningar där gudinnan är det högsta. Hinduism är en av de äldsta religioner som fortfarande har många anhängare i vår tid. Att patriarkatet tog över religionerna var inte det ursprungliga, kanske.

Kulturen i Mesopotamien har påverkat både kristendom och sedan islam, liksom de grekiska filosoferna. Och där, i denna antika värld fanns det en gudinna som steg ned i dödsriket och återuppstod efter tre dagar. En förebild till det som senare skulle predikas i kristendomen.

Boken “Arvet och arvtagarna – Fem tusen år av mesopotamisk lärdomshistoria” av Taina Kantola och Lennart Warring berättar på ett kunnigt och intressant sätt om kulturen, religion, filosofin, vetenskapen och skrivkonsten som fanns i denna kultur som påverkat både västvärlden och de asiatiska kulturerna.

Västerländsk forskning inom religionsvetenskap, filosofi och andra humanistiska kulturämnen har haft en tendens att jämföra allt utifrån de västerländska upplysningsidealen. Religioner har bedömts efter en kristen ofta protestantisk måttstock. Filosofin har hävdats ha skapats av de grekiska filosoferna. Taina Kantola och Lennart Warring visar tydligt att filosofi fanns redan före de grekiska filosoferna. Troligen har grekerna påverkats av och inspirerats av det mesopotamiska filosoferande tankarna. Världens äldsta filosofiska text om hur man bör leva livet heter Shuruppaks instruktioner och är från sumerisk tid i Mesopotamien, 2.500-2.400 före vår tideräkning.

Shuruppaks instruktioner innehåller råd från kung Shuruppak till sin son Ziusudra. Sonen varnas bland annat för att bruka våld mot kvinnor. Hans dotter får rådet att inte gifta sig med en arrogant man.

Mesopotamien betyder på grekiska “landet mellan de två floderna” eller Tvåflodslandet och är området runt floderna Eufrat och Tigris i Irak.

Civilisationens vagga förläggs oftast till Mesopotamien för omkring 5.000 år sedan. Under de följande 2.000 åren var tvåflodslandet världens mest högtstående kultur och utövade ett starkt inflytande på sina grannar i Egypten, Mellanöstern och Indusdalen. De bördiga slätterna i södra Mesopotamien, som var en del av den så kallade bördiga halvmånen, gav rika skördar, och läget mellan alla andra civilisationer gjorde kulturer som Sumer, Akkad, Assyrien och Babylonien till de allra mäktigaste under långa epoker.

I Mesopotamien utvecklades de allra äldsta civilisationerna skriftspråk (så kallad kilskrift). Här uppstod också de första städerna Lagash, Ur, Uruk, och Nippur. Många dynastier och imperier har genom tiderna kontrollerat området.

Det historiska området Mesopotamien är en del av Irak sedan nybildningen av staten Irak år 1932. Området tillhörde dock Persien fram till 1535 och Osmanska riket 1535 – 1918, då britterna tog över provinsen efter första världskrigets slut. (Källa Wikipedia).

Mesopotamien som idag är en av världens mest krigshärjade och kaotiska delar har stått fadder för mänsklighetens äldsta civilisationer, vilkas rön och uppfinningar utgör en del av vår vardag än i dag. Här uppfann de gamla sumererna tegelstenen, skrivkonsten, hjulet, statsförvaltningen och mycket mer, men inget av detta hade betytt något om inte deras arv hade förvaltats och vidareutvecklats av andra.

Boken är precis som de står på dess hemsida en hyllning till de många folk som kommit och gått i regionen, och till de framsteg inom filosofi, juridik, statsförvaltning, astronomi och litteratur som de alla bidrog till att skapa eller förvalta.

Tänk om de som strider om religion eller kultur ville läsa denna och öppna sina ögon för att det som de menar att deras egen kultur är bättre på, det fanns redan då, för mer än femtusen år sedan. Ingen kultur står för sig själv, alla är integrerade och influerade av varandra.

Tidningen Expressen har kallat boken Klassisk folkbildning.

Jönköpings-Posten:
Arvet och arvtagarna tillgängliggör de den mesopotamiska lärdomshistorien och överbryggar effektivt de tusentals år som har flutit mellan textens aktörer och läsaren.