Av Hanna Haag
Regi: Sara klingvall
Scenografi 6 kostymdesign: Heidi Saikkonen
Maskdesign: Anna Lilja
Kompositör & ljuddesign: Lotta Wenglén
Ljusdesign: Max Mitle
På scen: Helena Gezelius (skådespelare/ musiker) och Ylva Nilsson
Urpremiär: 3/10 2025 på Hagateatern i Göteborg
Spelas till och med 1/11
För ordningens skull ska direkt sägas att jag bevistade föreställningen som gavs efter premiären, den omvittnat svåra andra föreställningen i en halvbesatt salong. Det är förstås otillfredsställande att det nu gått fem dygn sedan Den lilla svarta sågs. Inte blir pressen mindre av att dramatikern bakom verket efterlyst min recension. Någonstans vet hon nog med sig att en text hade levererats för ett tag sedan om jag varit eld och lågor över vad som beskådats. Till viss del för att formen sköljde över mig som en rejäl överraskning, blev det sammantagna intrycket nära nog en antiklimax.
Var beredd på en ångestfylld skildrad ur det andra könets perspektiv, Samtliga i teamet på och bakom scen är kvinnor bortsett från ljusdesignern och en snickare. Underrubriken lyder: ” Ältande, futtigt, banalt och en smula sakralt – om svartsjuka och vår rädsla för att förlora: oss själva, varandra och förståndet”. Det är till att ha stora pretentioner att vilja klämma in diagnoser som vore de framtagna av en psykolog eller terapeut. Kommenterade vad jag trodde uppsättningen skulle handla om för en främmande kvinna, utgick då från att vi skulle bevittna en dramatiserad linjär story. Ställde mig frågan om jag skulle kunna ta till mig temat i den pjäs jag såg framför mig. Antingen missades infon eller så har Hagateatern lagt till konsumentupplysningen att det rör sig om ett slags performance.
Publiken görs en smula osäker vid ett par tillfällen. Huruvida man kommer behöva deltaga och dras in i skeendet aktualiseras när gröna band delas ut i förväg. Ska kanske inte avslöja hur det förlöpte med dessa moment. Scenografin går i rött, inramas som synes av fem konkava speglar. Till dekoren hör också ett par högar med pocket av kvasiintellektuelle mumbo jumbo-författaren Paulo Coelho. Läste hans en gång i tiden haussade Alkemisten i läsecirkel. Titeln på Hanna Haags manus syftar på ett ytplan på den åtsittande klänning Ylva Nilsson har på sig. Fast så entydig är inte alls syftningen. Föreställningen tema något annat än flärdfulla kreationer och exklusiva handväskor.
Vad ska avhandlas i detta gåtfulla performance enligt dramatikern själv? Den röda tråden borrar sig givetvis djupare in, är en våra mest svårhanterliga negativa egenskaper. Svartsjukan utom kontroll för förnuftet. Den är jobbigt slitsam, kan vara förödande. Haag (lustigt att hon heter nästan som teatern) menar ändå att tillståndet kan leda till något omvälvande som kan gynna en. Är man alltid ensam i sin svartsjuka eller kan den delas är ett annat resonemang som övergår i vårt beroende av andra. I sin innehållsdeklaration protesteras mot ett narrativ med början, mitt och slut. Därför upprepar Ylva Nilsson som ett mantra ”tänk om det börjar med…”. Vidare finns våra livsval och hur de påverkat oss med som en tung ingrediens i detta ”manifest”.
Två skådespelare vilka skiljer sig åt vad gäller fysionomi och tonfall gestaltar dramatikerns frågeställningar, hennes eventuella budskap. De har stått på scen tillsammans massvis med gånger. Att de trivs med sin uppgifter och funkar fläckfritt ihop också i komiskt skruvade scener, framgår med önskvärd tydlighet, Helena Gezelius är så stylad att hon knappt känns igen. Förutom att mer eller mindre agera sidekick åt Ylva Nilsson spelar hon därtill elbas respektive keytar, fixar med effekter och brister ut i Celine Dion-hit. Förmodligen avsiktligt tas ackord på trevande vis.
Nilssons spetsigt uttalade repliker utgör stommen i denna spretande performance som i motsats till mig hyllats av andra. Tajmingen hos duon är upparbetad sedan länge, vilket gör att de skickligt vet var de befinner sig trots att en handgriplig story inte finns som riktmärke. Under pandemin och framåt har jag sett en handfull lyckade uppsättningar på Hagateatern, varav ett par bör klassas som succéer. Visst kan förtjänster hittas i Den lilla svarta, men det skenbart ostrukturerade anslaget gjorde inte förväntat avtryck. Krasst uttryckt saknades gestaltningen av redovisade ämnen.