Manus, regi och på scen: Daniel Adolfsson
Av Nerve i samarbete med Trixter
Producent: Charlotte Davidson
Röster: Andrew Z. Kelsey och Stephanie Hayes
Dramaturgisk konsultation: David Shopland och Andrew Z. Kelsey
Urpremiär: 6/9 2025 hos Teater Trixter i Göteborg
Premiären ägde rum i samband med Gothenburg Fringe Festival, fast det är föreställningen 10/10 som recenseras här. Innan publiken sätter sig på läktaren för att se det rymliga svarta scengolvet lysas upp närmast sig, påminns vi av producenten om att föreställningen ges på engelska. Skälet är att man hoppas på att Bad Boy ska bli antagen till teaterfestivalen i Edinburgh. Även om jag för länge sedan studerat engelska tre terminer på universitet, vet jag efter besök inte minst på GEST att jag tappar en inte oväsentlig del när språket är engelska. Hade därför önskat att Daniel Adolfsson underlättat för mig och andra, genom att artikulera extra tydligt eller i etapper dra ner på tempot, inte som en dramaturgiskt knep utan för hörbarheten. Tyvärr skedde förstås inte någon sådan anpassning.
Sa till en av Adolfssons motspelare från uppsättningen av Själens telegraf , en person som fanns i publiken, att hjärnan bakom Bad Boy kanske fick ingivelsen till sin monolog efter att ha gestaltat en karismatisk snubbe besatt av popstjärnedrömmar. Det är rimligt att anta att den detjande hundälskaren Jack är modellerad på Amanda Svenssons protagonist som dramatiserades i fjol. I den uppsättningen varvades skådespeleri med att fronta i ett band. I Bad Boy framförs ett knippe låtar till eget ackompanjemang på akustisk gitarr, original signerade upphovsmannen till monologen får man anta. Monologen inleds rent av med en audition på skivbolag vars intresse väckts efter inskickad demo. Jack när en förhoppning om att bli signad av dem.
Min kännedom om yrkesmannen Daniel Adolfsson? Läst mig till att han varit runt i Norden och spelat teater sedan han gick ut Teaterhögskolan i Göteborg, haft en betydande roll i uppmärksammade tv-serien Bron, skrivit för scenen och under pandemin gav han sig på att färdigställa ett långfilmsmanus vilket blev startskottet för samarbete med Göta Film. Har för egen del sett övertygande insatser av honom ett par gånger på Trixter, på Hagateatern och Tofta Sommarteater. Han fångar publiken genom sitt sätt att porträttera öden, med en aura som engagerar. Omsorgsfullt blottläggs med konstnärlig förhöjning hur komplicerat det ofta är att leva, klara av att tackla vad vi går igenom. Ett kargt, beskuggat och rörelsebaserat kammarspel av nobelpristagaren Jon Fosse på samma scen är för mig höjdpunkten i hans karriär.
Föreställningen pågår cirka en timme. Ställer mig aningen frågande till varför rekvisita saknas bortsett från mattan på bilden. Nästan enda hjälpmedel är ljuddesign, som illustrerar sorl från pubar och störande konversation av skivbolagsfolk. Ovan angiven estetik tillämpas föga förvånande också i Bad Boy. Berättandet sker ömsom animerat, ömsom avmätt och genomförs likt en beprövad cirkelrörelse. Adolfsson förmår att virtuost ha många bollar i luften, återger elegant replikväxlingar med mer eller mindre urskiljbara tonfall. När den som för ordet återger en episod från en herrtoalett och brer på på skotsk dialekt blir det extra komiskt. Maskulinitet diskuteras, blir till ett ofrånkomligt och angeläget sidotema.
Monologen handlar om en godhjärtad romantisk figur som önskar att få bli bekräftad. En lite vilsen sökare som inte vill ge upp hoppet om att förverkliga sina drömmar, bli en firad singer songwriter istället för att hanka sig fram på sunkiga hak. Huruvida man bör överge drömmar som känns orealistiska är den underliggande frågeställning som dramatiserats med utstuderad nerv. Hundägaren Jack får utstå stor smärta, men också antydan till kärleksfulla relationer och spirande hopp. Han är öppensinnad om än snabb att döma andra, verkar i viss mån attrahera spännande kvinnor om jag hänger med i turerna på snabbfotad engelska.
Låtarna av bevekande karaktär interfolierar det flödande berättandet. Inlagda naturligt i manus får de oss att reflektera över vem som ger oss sin story och vad han sjunger om. Adolfsson har som gitarrist en habil diskret framtoning och likt många kolleger en riktigt skaplig stämma. På slutet hålls toner ut för att publiken ska märka hur hårt roll satsar. Uppskattade det intryck monologen gjorde och nyanserna den rymmer även om jag lämnade Trixter utan att bli så drabbad som jag föreställt mig. Vid närmare eftertanke så här flera dagar senare, framstår det som klokt att Adolfsson avhöll sig från den pang-på-offensiv jag räknat med.