Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

cocktail

En riktig cocktail efter nyår med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi

by

(Nyårsrevyn 2025 ”Cocktail” i Konserthusteatern, Karlskrona)

Titel: Cocktail

Betyg: 4+

Regi: Peter Sjöstrand och Jenny Herlin

Ensemble: David Hellström, Nora Sjöstrand, Ulrika Berg, Elsa Törngren, Ellen Johansson, Gabriella Marin, Lizette Nilsson, Martina Ravnbö, Linnea Strömquist

Kapellmästare: Ebba Kalaitzis Gustavsson

Trummor: Johan Lindegren

Bas: Casper Fridh

Fjolårets nyårsrevy i Karlskrona var ingen höjdare, frågan jag bar med i helgen när det var dags för premiär på Cocktail, årets nyårsrevy på Konserthusteaterns scen, skulle man bli positivt överraskad överhuvudtaget? Och direkt slogs alla negativa förhandsspekulationer på skam, detta var ju flera snäpp bättre än i fjol! Det var tydligt att det här var välrepeterat och revynumren hängde ihop ingen tomgång någonstans. Det var den första tanken som slog mig när öppningsnumret drog igång i Konserthusteatern på lördagskvällens revypremiär. Det var en riktig nyårscocktail med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi med glittrande kläder, plymer i håret och massor av energi med det visar Karlskronarevyn från första början att man levererar på topp och det intrycket står sig föreställningen igenom.

Vi i publiken bjöds på en genomgång av AI-teknikens under, det nyckfulla vädret, fredagsmys och mycket annat under drygt två timmars show i två akter med liveorkester. På många sätt är det en klassisk nummerrevy, som sätts upp. Även om det inte gödslas med överraskande snabba komiska vändningar är det underhållande. Inte minst för att det är så väl framfört och bra regisserat. Helheten hänger ihop och betyget fem ligger så nära. Sångprestationerna är också snygga och bra. Flera i ensemblen kan verkligen sjunga, exempelvis Lizette Nilsson som är briljant. Förmågan att ta ton visar de samfällg bland annat i ett nummer om gårdsförsäljning, där de bjuder på skön stämsång till klassiska melodin Mr Sandman från 1950-talet.

Nyårsrevyn i Karlskrona har alltså en liveorkester, till skillnad från revyn i Ronneby och smaken är som baken vad som är bäst i skillnaden mellan att ha en liveorkester eller inte lämnar jag därhän. Det finns bra saker med båda sätten att tonsätta revynumren, men den unga orkestern är både charmig och duktig. De inleder t ex andra akten med ett kul musikaliskt nummer om E22-bygget. Ja, det är stående intryck Cocktail sprudlar helt enkelt av energi. Även dansarna på scen bidrar till att lyfta föreställningen. Och det är just energin som är så viktig i en revy. Den smittar av sig på publiken direkt, vi är med på noterna rakt igenom.

Det finns några lokala inslag, där numret Paraply är visuellt fyndigt, i en gestaltning av torghandlare som körs bort under Skärgårdsfesten. Regionstyrelsens ordförande Robert Lindén tillägnas ett sångnummer och ett nummer om regionens stora besparingar, där det mesta av verksamheten ska sparas bort. Inte illa för en toppolitiker som skyr rampljuset att få så mycket uppmärksamhet, här får Lindén det med råge! Ett nummer som mottas med stort jubel bland publiken är Kompani Fasan, som handlar om att även äldre medborgare nu minsann ska in i Försvarsmakten.

Några nummer är på det klassiska revytemat förvecklingar och det går alltid hem, och här också så klart. Som när ett samtal om sterilisering samtidigt handlar om ympning av fruktträd. Det är faktiskt riktigt roligt. Tanken vart direkt: Ja, detta är bara bra. På väg hem efteråt kändes det som att det ibland faktiskt är skönt att få fel. Revygänget i Karlskrona med regissörerna Peter Sjöstrand och Jenny Herlin i spetsen bjuder på en riktigt sprudlande cocktail så här i slutet av januari. De ger totalt sju föreställningar fram till den 8 februari, rekommenderas att du går och ser den!

En dag i en kulturbloggares liv som startar frilansverksamhet: goda cocktails på Fotografiska

by


Jag kan lugnt säga att det liv vi kulturbloggare lever i Stockholm ligger rätt långt från det liv som skissades upp för en som möjligt i skolan under 1960-talet. Internet var inte ens påtänkt och att det skulle gå att försörja sig på något annat än fast anställning på kexfabriken eller som lärare eller möjligen som sjuksköterska gick inte att föreställa sig.

Det är långa arbetsdagar för oss kulturbloggare.
För min del började dagen med att efter att ha postat några blogginlägg skriva klart en artikel om fransk kulturpolitik som jag skrivit på uppdrag för en redaktionell sajt. Jag mailade texten till den person som uttalat sig i texten för att se om han vill förtydliga något av det han säger där.

Jag har jobbat som journalist av och till sedan 1985 och jag tar gärna uppdrag. Ni som följer Kulturbloggen vet att jag kan en hel del om teater, kulturpolitik och såväl musik som film och litteratur. Och att jag gärna gör intervjuer och reportage. Så vet du någon som vill ha något skrivet: tipsa gärna om mig.

En sen lunch på stan, med en vän som driver ett företag på webben med ett stort community. Vi träffades för att byta idéer och erfarenheter, berätta lite om vad vi har på gång och se om vi har något vi kan samverka med.

Vid fyratiden släntrade jag in på Fotografiska, det var pressvisning av utställningen ”Lady Warhol” som har premiär den 9 december. Fotografen Christopher Makos har tagit bilder på Andy Warhol i början av 1980-talet. De var goda vänner och bilderna är på Andy Warhol när han klätt sig i olika peruker och målat läppar och lagt på olika makeup. Mer om utställningen kommer givetvis i ett eget inlägg som handlar om utställningen bara.

Fotografen Christopher Makos var på plats, iklädd en storrutig kostym, som lyste lång väg. Den var så rutig att den hade en del clownvibbar. Han hade landat i morse, kommit med flyget från New York och var nog lite omtumlad av tidsomställningen också.

Fotografiska bjöd på martini. Någon slags gin med oliver i. Jag brukar inte gilla gin men dessa martinis var riktigt goda.

Jo det är två utställningar till som startar samtidigt: Andy Warhols Exploding Plastic och gatukonstprojektet Piren.

Sedan var det dags att promenera iväg till Slussen. Stockholm är vackert i vintermörkret med dis över vattnet där jag flanerade längs kajen från Fotografiska fram till Slussen med de milda adventsljusen. Tanken var att jag skulle sätta mig på något fik och läsa och planera lite verksamhet innan jag vid 20-tiden skulle vara i Teater Tillsammans lokal för att se deras premiär på Woyzeck. Tyvärr var jag för snuvig för att orka hänga på stan och dra dit sedan, så jag kände att jag måste lämna återbud.

Och nu sitter jag här vid datorn och ska strax kolla vilka som vann vår tävling med biljetter till filmen Svinalängorna, plus den nytryckta pocketboken ”Svinalängorna”. Och sedan ska jag skriva om utställningen Lady Warhol och beställa pressbilder från Fotografiska. Och sedan ska jag skriva recension av filmen Svingalängorna.

När jag kom hem fanns det en hög med post också och i ett kuvert låg recensionsexemplar av The Soundtrack of Our Lives kommande Golden Greats no 1. Den skivan ska snabbt in i cd-spelaren och lyssnas på. Det kommer många recensionsexemplar, men den här är som min julklapp som kommit lite i förväg. Wow.

Det är långa dagar för en kulturbloggare.

Dumt nog tog jag ingen bild på de fina cocktailglasen med den goda martinin i på Fotografiska. Det borde jag göra förstås, en alert bloggare ska ta bilder i alla sammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,