Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturbloggen

En riktig cocktail efter nyår med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi

by

(Nyårsrevyn 2025 ”Cocktail” i Konserthusteatern, Karlskrona)

Titel: Cocktail

Betyg: 4+

Regi: Peter Sjöstrand och Jenny Herlin

Ensemble: David Hellström, Nora Sjöstrand, Ulrika Berg, Elsa Törngren, Ellen Johansson, Gabriella Marin, Lizette Nilsson, Martina Ravnbö, Linnea Strömquist

Kapellmästare: Ebba Kalaitzis Gustavsson

Trummor: Johan Lindegren

Bas: Casper Fridh

Fjolårets nyårsrevy i Karlskrona var ingen höjdare, frågan jag bar med i helgen när det var dags för premiär på Cocktail, årets nyårsrevy på Konserthusteaterns scen, skulle man bli positivt överraskad överhuvudtaget? Och direkt slogs alla negativa förhandsspekulationer på skam, detta var ju flera snäpp bättre än i fjol! Det var tydligt att det här var välrepeterat och revynumren hängde ihop ingen tomgång någonstans. Det var den första tanken som slog mig när öppningsnumret drog igång i Konserthusteatern på lördagskvällens revypremiär. Det var en riktig nyårscocktail med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi med glittrande kläder, plymer i håret och massor av energi med det visar Karlskronarevyn från första början att man levererar på topp och det intrycket står sig föreställningen igenom.

Vi i publiken bjöds på en genomgång av AI-teknikens under, det nyckfulla vädret, fredagsmys och mycket annat under drygt två timmars show i två akter med liveorkester. På många sätt är det en klassisk nummerrevy, som sätts upp. Även om det inte gödslas med överraskande snabba komiska vändningar är det underhållande. Inte minst för att det är så väl framfört och bra regisserat. Helheten hänger ihop och betyget fem ligger så nära. Sångprestationerna är också snygga och bra. Flera i ensemblen kan verkligen sjunga, exempelvis Lizette Nilsson som är briljant. Förmågan att ta ton visar de samfällg bland annat i ett nummer om gårdsförsäljning, där de bjuder på skön stämsång till klassiska melodin Mr Sandman från 1950-talet.

Nyårsrevyn i Karlskrona har alltså en liveorkester, till skillnad från revyn i Ronneby och smaken är som baken vad som är bäst i skillnaden mellan att ha en liveorkester eller inte lämnar jag därhän. Det finns bra saker med båda sätten att tonsätta revynumren, men den unga orkestern är både charmig och duktig. De inleder t ex andra akten med ett kul musikaliskt nummer om E22-bygget. Ja, det är stående intryck Cocktail sprudlar helt enkelt av energi. Även dansarna på scen bidrar till att lyfta föreställningen. Och det är just energin som är så viktig i en revy. Den smittar av sig på publiken direkt, vi är med på noterna rakt igenom.

Det finns några lokala inslag, där numret Paraply är visuellt fyndigt, i en gestaltning av torghandlare som körs bort under Skärgårdsfesten. Regionstyrelsens ordförande Robert Lindén tillägnas ett sångnummer och ett nummer om regionens stora besparingar, där det mesta av verksamheten ska sparas bort. Inte illa för en toppolitiker som skyr rampljuset att få så mycket uppmärksamhet, här får Lindén det med råge! Ett nummer som mottas med stort jubel bland publiken är Kompani Fasan, som handlar om att även äldre medborgare nu minsann ska in i Försvarsmakten.

Några nummer är på det klassiska revytemat förvecklingar och det går alltid hem, och här också så klart. Som när ett samtal om sterilisering samtidigt handlar om ympning av fruktträd. Det är faktiskt riktigt roligt. Tanken vart direkt: Ja, detta är bara bra. På väg hem efteråt kändes det som att det ibland faktiskt är skönt att få fel. Revygänget i Karlskrona med regissörerna Peter Sjöstrand och Jenny Herlin i spetsen bjuder på en riktigt sprudlande cocktail så här i slutet av januari. De ger totalt sju föreställningar fram till den 8 februari, rekommenderas att du går och ser den!

Teaterkritik: Förfesten sign Strångamålarevyn – skrattfylld tvåaktare, bådar mycket gott inför 2026

by

(Strångamålarevyn 2025, en klockren förfest med skrattgaranti. Också en mycket tilltalande inbjudan till nästa års 40-års jubileum. Foto: Strångamålarevyn)

Titel: Förfesten

Betyg: 4

Skådespelare: Lotta Frid, Ellinor Andersson, Stig Augustsson, Bastian Mellström, Klara Dahlin, Emmie Sjöholm och Ola Ödman.

Musiker: Bandet Diket, som består av Pelle Lundblad, Nilla Dahlin, Filip Petersson och Emil Holmström.

Ljud och ljus: Marcus Hasselberg och Henning Dahlin.

Manus: Ensemblen och Tommy Nilsson.

”Förfesten” spelas i två akter och innehåller både sång, dans och teater.

Premiär: Lördag den 4 januari 2025 kl 15.00, Strångamåla medborgarlokal, Ramsjötorpsvägen 1 ( 8 km norr om Bräkne-Hoby, Blekinge)

Övriga föreställningar: Söndag 5/1 Trettonafton kl 15.00, Lördag 11/1 kl 15.00 och 18.30, Fredag 24 januari kl 18.30, Lördag 25/1 kl 15.00 och 18.30, Fredag 31/1 kl 18.30 och Lördag 1 februari kl 15.00.

I lördags eftermiddag dan före trettonafton var det premiär för Strångamålarevyn, i år med titeln ”Förfesten” och den spelas nio gånger fram till 1 februari. Det är en finurlig titel på årets upplaga eftersom revyn firar 40 år 2026 och de nio föreställningar som ges i år i Strångamåla medborgarlokal, 8 km norr om Bräkne-Hoby i Blekinge, är kan man säga en inbjudan till det kommande jubileet allt så klart i skrattfestens tecken.

Vi utlovades före föreställningen både igenkänning och skrattretande återblickar från det gångna året, det fick vi sannerligen. Ensemblen på sju skådespelare, från 17 till 65 år, är väl sammansatt som har byggt upp detta tillsammans under snart fyra decennier och de har en utmärkt scennärvaro och glädje ihop, det kombinerat med välskrivet och egenskrivet manus i numren i de två akterna.

I årets revy bjuds man i publiken på en blandad och bra kompott, det blir en del kända ansikten från tidigare års revyer. Bland annat så kom Ulla att dyka upp igen, tanterna Doris och Greta kom förbi för att berätta om sina nya äventyr och den yngre delen av ensemblen har skapat något baserat på deras vardag och verklighet. Det blir också nytt material, det har ju hänt en del lokalt. Vi får göra ett besök i Ronneby stadshus, där styret har ändrats och här får Strångamålarevyn till det med satiren.

Men också det här med olika familjesituationer blir nagelfaret med glimten i ögat och det blir en sväng inom äldrevården, ja, det är mycket gott och blandat och jag kan konstatera att det finns något för alla. Något som jag uppskattar med årets nyårsrevy är att man från Strångamålarevyn också har valt att uppmärksamma Georg Riedel, kompositören som gick bort i februari 2024, det genom att framföra flera av hans välkända och fina Astrid Lindgren-låtar.

När vi sedan efter föreställningen begav oss hem var och en till sitt, var det säkerligen med en bestämd tanke att så klart även lagom till nästa trettonafton 2026 kommer vi att återvända till Strångamåla medborgarlokal för jubileumsföreställningen. För ”Förfesten” som bara den infriade skrattgarantin med råge ja den utlovar också att det kommande årets jubileumsrevy lär ge oss i publiken etter värre träningsvärk i käkpartiet efter två akters skrattfest. Men det tar man gärna när man får nöjet att se detta garvade revygäng.

Bandet Diket ramade in numren på scen på ett bra sätt, liveband eller inte – det är en smaksak för egen del funkar båda sätten men musiken är avgörande annars funkar inte revyn som konstform. Två av skådespelarna i ensemblen lyfter jag avslutningsvis lite extra; Lotta Frid och Ellinor Andersson för det är de som har varit med längst på Strångamålarevyns snart 40-åriga resa. Lotta Frid har endast missat första årets föreställning och Ellinor Andersson det andra årets. Det betyder att de båda gjorde sin 38:e premiär i eftermiddag. Hatten av, för det imponerar! Ja, 2026 sitter man i publiken igen för att bli ordentligt underhållen samtidigt som skrattsalvorna haglar som aldrig förr.

Recension av TV-serie: En samisk Narnia inspirerad saga med utmärkta skådespelare och ljuvliga miljöer

by

Årets julkalender i SVT "Snödrömmar" skärmdump: SVT Play

Titel: Snödrömmar

Betyg: 4

Skådespelare: Ellá Márge Nutti, Hedvig Åhrén, Anna Åsdell, Christine Meltzer, Olle Sarri, Måns Nathanaelson, Shirley Clamp med flera.

Regi: Jacob Seth Fransson och Jonas Wallerström.
Visas: Dagligen i SVT 1, SVT Barn och på SVT Play mellan den 1–24 december.

De senaste årens julkalendrar som sänts i Sveriges television (SVT) har hållit en bra och hög nivå. Det har jag kunnat konstatera i de recensioner som publicerats här under de senaste åren. Årets julkalender med titeln ”Snödrömmar” är inget undantag från den fina trenden. Vi får i år se en samisk och stundom lite läskig ”Narnia”-saga med briljanta skådespelare, ljuvliga miljöer och en berättelse som berör även mig som vuxen tittare på djupet. För en bra julkalender tilltalar ju alla åldrar.

Berättelsen tar sin början i den fiktiva lilla fjällkommunen Lill-Uman, där gnistrar snön vit på taken. Tja, inte riktigt överallt för på Gavmofjäll är det ingen snö alls trots att det borde legat ett tjockt vitt täcke av snö sedan länge. Underligt nog har det inte fallit en enda snöflinga där, och det går ju inte för utan snö kan mamma Maggan och hennes döttrar Ristin och Aila tvingas sälja sitt värdshus och flytta därifrån. Snöns frånvaro för redan med sig konsekvenser, avbokningarna trillar nämligen in från de skidsugna turisterna som inte har någon som helst lust med att åka utför på gräs och grus.

Men så en natt drömmer 13-åriga Ristin en underlig dröm. I den träffar hon sin nyligen bortgångna mormor, som visar henne en glänsande och grön sten. Kan den mån tro bära på lösningen till alla problem? Kan den få det att snöa på Gavmo igen, så att det blir rätt före för skidåkning och familjen inte tvingas flytta? Systrarna måste så klart hitta den här stenen, och äventyret rullar igång. Det är på ett sätt ett klassiskt julkalenderäventyr vi får se och som vi gärna vill följa med på.

För i årets julkalender finns ett tydligt problem, ett ännu tydligare mål, en uppenbar motståndare i form av det självupptagna kommunalrådet Lena Bridén. Mitt i har vi två barn som axlar ansvaret att ställa allt till rätta. Det som dock skiljer produktionen från tidigare års julkalendrar är kontexten i vilken berättelsen utspelar sig. Här rör vi oss i en samisk miljö, där Sápmis rika kultur för en gångs skull får skina på bästa sändningstid på SVT:s plattformar. Och så har det minsann inte alltid varit.

Det ena som är slående i ”Snödrömmar” är den höga nivån på skådespeleriet hos både de vuxna och barnen. Det lyfter handlingen på ett tilltalande sätt. Ellá Márge Nutti imponerar stort i rollen som Ristin och Olle Sarri är som vanligt fullkomligt briljant. Han porträtterar karaktären Sören, det är en vilsen själ som har kommit till Gavmo för att hitta sig själv som det kallas för. Scenen där han blickar ut över fjället och vrålar: ”Snälla, hjälp mig! Någon!? Naturen! Universum! KOMMUNEN!?” ja, den scenen känns redan som en modern klassiker.

Det andra som slår en är att årets julkalender bjuder oss tittare på en fin berättelse med många djup och bottnar. Utan att på något sätt bli skriven på näsan, får man flera rejäla tankeställare – om naturen, miljöförstöringen, identiteten, samhörigheten och till syvende och sist vår egen historia. Det landar liksom i vikten av att bli tillfreds med – och få kännedom om – sina rötter. Igenkänningsfaktorn är hög där. Det sorgliga i att behöva tala tyst om vissa saker, för att kunna bli accepterad av omvärlden. Det är djupt mänskligt behov hos oss alla.

Men det finns emellertid några saker som drar ned intrycket av ”Snödrömmar” och som gör att betyget inte blir det högsta. Berättarrösten är tyvärr grötig och raspig – det gör att man knappt hör vad som sägs. En ståndpunkt som består, även om det så klart finns textning tillgängligt via Text-TV eller SVT-appen. Den då och då förekommande lite väl påtagliga präktigheten är också ett litet minus. För nog har man väl sett rollkaraktären Ristin i verkliga livet? Ja man tänker förstås på Greta Thunberg både med mössan och de långa flätorna. Tanken uppstår att det ju finns en gradskillnad i att ha rätt i sak och få rätt i sak.

Men i det stora hela gör det inte så mycket. De få irriterande bristerna försvinner nästintill i allt det där som är så bra med årets julkalender – till exempel skådespelarinsatserna och den subtila samhällskritiken. De vuxna i julkalendern tycks besatta av sin mobiltelefon (förmodligen hög igenkänningsfaktor sett från barnens perspektiv) – ty det pratas om vikten av antal följare, betalda samarbeten och social media management. Det gör att de missar vad som pågår omkring dem.

Barnen, däremot, lever här och nu. Kanske är det läge att du som förälder nu i december under en stund bör låta dina sociala medier vila, skjuta upp alla ”måsten” och istället slå dig ner i TV-soffan och titta på ”Snödrömmar” tillsammans med ditt barn. Det är en tankeväckande och stundtals lite läskig samisk Narnia inspirerad saga vi bjuds på, som mycket väl kan leda till många viktiga samtal varje dag fram till julafton. Och du behöver inte vänta till det klockslag julkalendern sänds i SVT:s linjära kanaler. För numera kan man nämligen streama via Playtjänsten och se varje avsnitt när man själv känner för att titta. Rekommenderar således årets julkalender, betyget landar även i år högt när man ser till helheten. Premiär sker den 1 december i SVT 1, SVT Barn och på SVT Play.

Årets första sommarteater i Blekinge ”Till sista droppen” tidstypisk underhållning med det som en fars ska ha

by

(Mats Sandelius spelar i sommar för sjätte och sista gången rollen som den snåle och uppfinningsrike bonden Rudolf Johansson, här i ”samspråk” med landsfiskalen) Foto: Marcus Palmgren, BLT

Betyg: 3

Manus: Jan Sundberg

Regi: Nina Olsson och Mats Sandelius

Bearbetning och sångtexter: Elin och Mats Sandelius

Medverkande: Per-Anders Gustafsson, Mitzou Hedén, Johan Jansson, Britta Lindgren, Elin Sandelius och Mats Sandelius

Spelplats: Bellevueparken, Karlshamn

Arrangör: Sandelius Kultur & Nöje

Premiär: 23 juni 2024

Först ut bland årets breda utbud av sommarteatrar i Blekinge är ”Till sista droppen”, som sätts upp i Bellevueparken i Karlshamn, signerad det rutinerade gänget i Sandelius Kultur & Nöje som inte heller denna gång gjorde en besviken med sin föreställning.

För redan när vi i publiken kommer in i Bellevueparken ramas upplevelsen av farsen in av att vi möts av en trubadur, som spelar tidstypisk musik från 1950-talet, vilket även är det årtionde då denna sommarfars utspelar sig.

Genast när vi satt oss ner fick vi en känsla av sommaridyll för drygt 70 år sedan genom den pittoreska och enkla scenografin. Även kostymen går i samma tecken, vilket är bra för den tar inte över handlingen utan ”bara finns där” som en tydlig markering om ett svunnet men ändå ihågkommet bondesamhälle. 

Ett plus för den introduktionen således och för sjätte året i rad (med undantag från coronapandemin) får vi återigen möta det äkta paret Rudolf och Ingrid Johansson (Mats Sandelius och Mitzou Hedén) som har det knalt med pengar och därmed behöver få in extra inkomst, vilket de löser på två helt olika sätt.

Ingrid vet råd och bestämmer sig för att låta spådamen Rosita (Britta Lindgren) hyra in sig under marknadsdagarna, medan Rudolf istället fått en helt briljant idé och tänker sälja ett stort parti whiskey svart och så klart utan att Ingrid vet om det.

Det säger sig självt att det kommer gå åt pipan och det blir inte heller enklare av att drängen Axel (Johan Jansson) blir erbjuden ett jobb som vikarierande konstapel av landsfiskalen Gärdin (Per-Andersson Gustafsson).

Det blir, som sig bör i en fars, förväxlingar med en gång och utan att helt spoila handlingen, är det framför allt bagaget i farsen som har en central roll. Tilläggas bör att hade den klipska pigan Britta (Elin Sandelius) inte räddat Axel ur knipan vid flertal tillfällen, ja då hade det blivit en kort föreställning och ett betyg under tre.

Efter farsen hördes det idel positiva kommentarer från publiken, som inte gick undertecknad förbi. Det var härligt och genuint, och man vart imponerad över hur produktionen hade fångat 50-talskänslan bra, både i skämt och i själva inramningen, och att de och jag fick med sig många goda skratt.

Framförallt vill jag framhålla Johan Janssons insats på scen som drängen Axel, han är helt rätt i sin tajming i varje skämt något som lyfter slutomdömet till en stark trea. Nämnas bör att den starkaste duon gällande intensitet och dialog blir mellan nämnde Jansson och Per-Anders Gustafsson, som spelar landsfiskalen.

Enkelheten i både texterna och i många av de Göteborgsinspirerade skämten gör att själva föreställningen tuffar på i bra takt och den är, tycker jag, allmänt mysig och så där lagom. Det är också en trygg ensemble på scen som vet precis hur de ska charma sin månghövdade publik denna ljuvliga junisommarkväll.

Fint blir det också att sångnumren i jazz- och bossanovastil tar hela handlingen framåt. Publiken blir även glad när man får vara en del av farsen och sjunga med. Mer sånt hade blivit det som fått upp betyget på näst högsta nivån. En enda fundering hade jag med mig efteråt; vad hade hänt om de fräcka skämten hade varit ännu mer vågade, eftersom den humorn är det som publiken gillar i denna typ av föreställning.

Så är du i Karlshamn med omnejd i sommar, rekommenderas att du går och ser ”Till sista droppen” visst är det synd att det inte blir fler farser med denne bonde och hans idéer som var gång leder till förvecklingar och trubbel för honom själv och hans närmaste på gården. Men var sak har sin tid, dock är det sannolikt att det kommer något annat signerat Sandelius och Nöje, som känner sin publik och som vet vad som drar densamma till Bellevueparken under sommarkvällarna.

Korsdrag, bitvis bra men alltför tunt manus i flera nummer

by

(Karlskronarevyn 2024 ”Korsdrag”)

Karlskronarevyn 2024, Korsdrag

Betyg: 2

Medverkande, ensemble:

Jenny Herlin, Johan Marin, Martina Ravnbö, Albin Jermund Johansson, Lina Axerup, Peter Sjöstrand, Iris Ravnbö, Nora Sjöstrand, Ellen Johansson

Dansare: Emma Andersson, Linnea Strömqvist, Elsa Törngren

Orkester: Ebba Kalaitzis Gustafsson (kapellmästare), Emil Johansson (sax), David Hellström (gitarr), Måns Ahnlund (trummor), Casper Fridh (bas)

Producent: Peter Sjöstrand

Regi: Sanna Ekman

Premiär: 20 januari, kl 19.00, Konserthusteatern, Karlskrona

Årets föreställning av Karlskronarevyn ”Korsdrag” är en två akters föreställning, och premiären på kvällen lördagen den 20 januari var i Konserthusteatern i Karlskrona, där det är bra med publikutrymme. Det i sig är alltid en chansning framförallt när man byter lokal för att få in fler i publiken och sätter upp en nyårsrevy. Och skulle det visa sig, första parkett blev i det närmaste fullsatt, men det blev inte så mycket mer. Något som sätter ned helhetsintrycket och känslan, något en premiär av en nyårsrevy behöver ha och det gäller även sedan under resterande föreställningar.

Årets upplaga av Karlskronarevyn regisseras av ingen mindre än Sanna Ekman, som har varit med i kultfilmen Morrhår och ärtor och det är i sig något som drog upp förväntningarna på att revyn skulle leverera vilket den gör i enskilda nummer men inte i andra. För enstaka nummer är så tunna att de hade mått bra av en bearbetning för att t ex hitta poänger, alternativt att de hade behövt strykas helt. Skådespelarna, de kämpar på med den äran och strävar för att försöka blåsa liv i revytexterna men det går bara inte. Manuset vill ingenstans, det går på tomgång. Eller så går det bara vilse, det känns i vart fall så. Skillnaden mot Strångamålarevyn är i det avseendet milsvid.

Nu är inte allt bara dåligt, det finns som sagt revynummer som är riktigt bra. T ex sångnumret ”Skärgårdssommar”, som handlar om Aspö, eller snarare Aspöfärjan, det numret är välskrivet, det är alldeles lysande framfört – och får med rätta långa applåder. Bara det att revygänget och orkestern dammar av Melodifestivalklassikern ”Sommarn som aldrig säger nej”, trivsamt inslag. Men de gör det snyggt också tillsammans. Lina Axerup sjunger bra, hon glänser för övrigt så fort hon kommer ut på scenen, och lyfter varje nummer hon är med i, så även i numret ”Byta frisör”.

Där tolkar Lina Axerup ”Ingen annan rör mig som du” på ett klockrent sätt. Revynumret handlar nämligen om våndan av att byta frisör. Hög igenkänning där främst bland kvinnor, men det förtar inte det positiva intrycket av numret. En annan i revyensemblen som levererar är Albin Jermund, som är med i många sketcher. Han är duktig och tar välförtjänt mycket plats på scen. Han briljerar exempelvis som kursledare i Samlevnadskursen. Klassiska revynummer som finns med är ”Inget ljus och ingen värme” som tar upp de höga elräkningarna, ”Organiserad brottslighet” om krav på bättre arbetsmiljö för bovar och ”Jesus” som får problem med att utspisa folk med olika kostbehov. Flera dansnummer är också bra och drar ner applåder och jubel. Revyorkestern behöver också lyftas fram, det är en fröjd att bl a lyssna på Emil Johansson framföra musikstycken på saxofon.

Det finns med lokala inslag i Karlskronarevyn, bland annat då om den omdebatterade Aspöfärjan. Men också den än mer heta lokala frågan om det kommunala köpet av Vattenborgen framförs på scen med sångnumret ”Känn ingen sorg för mig, vattenborg”, där Jenny Herlin gör rollen som kommunstyrelsens ordförande Emma Swahn Nilsson och Johan Marin gör hennes man Arvid Nilsson. Texten är sådär lokal satirisk som sig bör, t ex kunde vi höra ”familjens bolag gjorde avans” och ”det är vi som äger stan”. Men jag hade gärna sett ännu mer lokalt framtaget revymaterial och gärna en aningens lite elakare. Lite som i sketchen Telefonförsäljaren, där nämns faktiskt på slutet skandalbolaget Nofatel från Karlskrona.

Den sammantagna bedömningen blir, p g a det ojämna helhetsintrycket kombinerat med att det känns ödsligt då premiären inte är slutsåld, lågt strax under medelbetyg. Där vissa nummer och musikaliska framförandet är som sagt bra t o m utmärkt, de får applåder och jubel medan fler nummer istället faller platt p g a att manuset går på tomgång – farten uteblir helt och så var det här med avsaknaden av fler nummer med den välbehövliga satiren och udden mot de som innehar maktposition i samhället som vi kunde fått skratta åt. Så det gör att betyget faller ned från den 3:a som kanske hade blivit. Årets revy i Karlskrona börjar lite trevande men lyfter sedan mer i andra akten, det gör att betyget till slut stannar på en stark tvåa.