
v 47 17-20/11 2026
Lunchteatern / Göteborgs Stadsteater
När jag lämnar Stadsteatern för att ta en stärkande promenad och därefter spårvagnen hem, kommer jag att tänka på en smått ikonisk monolog i Fanny och Alexander. Syftar på talet Jarl Kulle i rollen som fryntlige Gustav Adolf håller, när den stora släkten samlats för att intaga julbord. I det uppmanar han Ekdahls att leva i den lilla världen för att öka sina chanser att uppnå lycka, bortom turbulensen i den stora, ofta ofattbara världen. Att associationen poppar upp beror på vad jag nyligen hade hört ingående i veckans Lunchteater från vispoeten och singer songwritern Axel Sondén. Han som är en generation yngre än undertecknad har utbildat sig på Visskolan i Västervik och studerat folkmusik på Gotland. Han lyckas till och med att undvika kommentera nivån på cirkusen kring pågående regeringsbildning. En bedrift i sug!
Rustad för att skriva låtar bildade han bandet Flyttfåglarna 2013, varav en nedbantad version syntes på Stadsteaterns scen dit han kommer för sin andra vända. Fyra plattor har släppts, varav den senaste utgiven på Kakafon. Den var ett temaalbum med titeln Plåster som betygsattes till 3+ här. Han och musikerna menar att de spelar ”visfolkpopfusion”, en egenskapad blandgenre. Trots att man spelat på flera visfestivaler, Mosebacke och uppträtt på Stadsteatrar är Sondén utbildad och verksam som sjuksköterska.

De som i denna enhet utgör Flyttfåglarna är övervägande ett familjeband. Brodern Arvid håller i kontrabasen med sambon Jenny Thorstensson trakterar fiol. Tredje länken heter Emma Engström. Hon sitter på pianopallen och ackompanjerar därtill på dragspel i ett par visor. Axel spelar föga förvånande akustisk gitarr. Under deras premiärframträdande (17/11) som jag närvarade på, åtgärdades smidigt trassel med ljudet till hans instrument. Som min rubrik antyder har lokalt förankrade showen baxats in i Stadsteatern mycket populära, veckovis skiftande program Lunchteater utan att något direkt gestaltas. Situationer återges i sammanbindande mellansnack vilka förklarar låtars uppkomst. Antar att de kör utvalda greatest hits som präglas av mustig eller rörande lokalfärg, förstärkt av anekdoter med knorr. På den timme de förfogar över framförs cirka sju visor. Angående familjeanknytning får vi veta att Axels mamma sitter i publiken och att det är hennes målningar som projiceras på backdroppen

Man hade satt samman en trevlig och anspråkslös föreställning som verkade gå hem. Flera kom fram och tacka för humorn, värmen och fina visor. Har sagt det förut, men det tål att upprepas. Är en konst att kunna förmås vara så här personlig i ett småskaligt format utan att det blir trivialt eller högtravande. För att vara krass spricker nästan rösten ett par gånger, men bara nästan. Axel kompenserar att hans aningens begränsade stämma inte kan mäta sig med kollegor magnetiska utstrålning, genom en komisk ådra med stänk av självironi. Och han lever högt på hantverkskunnandet vad gäller att skriva låtar. Glömde att fråga om det är han eller någon av musikerna som står för arren. De kanske turas om. Axel andra stora tillgång är vad och hur han berättar utan att ta ton. De extremt underhållande mellansnacken tillhör föreställningen
Underrubriken lyder ”Från Götaplatsen till Majorna” (tror senaste spelningen ägde rum på hippa stadsdelens bibliotek). Således, för att citera frontmannen, en hyper-göteborsk föreställning. En lika gullig som poetisk betraktelse över träd inleder. Efter detta riviga igångsättande får matgästerna lyssna till en speciell visa om världens första cowboy från Ramberget. Låter fint när övriga körar. Både singlarna countrydoftande Helt sjukt och Mitt sista minne, om en dement persons framtonade hågkomst från när en förmodligen livslång kärlek uppstod på Marstrand tillhör topparna. Sist nämnda vemodiga alster kan kallas melodiskt mästerverk.

Märker att programmet innehåller en omdömesgill mix av lyriskt vackra visor och medryckande, skojfriska alster. När Flyttfåglarna är fulltaliga förekommer slagverk, munspel och en gitarrist som antagligen broderar ut stick. Nu skapas stadga och en botten av storebror Sondén, fast den som mest färgar soundet är Jenny med sin fiol. Hon har ett förtjusande unpass i exempelvis en underfundig låt om sjukdomar, vars intrikata rytm i refrängen tar oss med i ny riktning. Publiken inbjuds till att nynna med i lustig visa om bortsprungna katter. En annan lyckad skapelse marinerad i hjärtinnerlig melankoli har titeln Kleva, syftar på trappa mellan Bangatan och Fjällgatan. Ytterligare en hit! Det klingar vackert om sången och musicerandet i balladerna. Emma Engström som jag hört live och på skiva med sällsamma Spöket i köket tar här fram dragspelet. En randanmärkning är att jag inte förnimmer hennes utsökta pianospel i den utsträckning jag hade räknat med. Hon hade behövt få mer genomslag i mixen.
Publiken roas av visa till Sjömanshustrun inför kommande hundraårsjubileum i vilket ett uppiggande stick adderats. Ta min vals handlar om dans som botemedel mot aggressiva män. Rimmas fyndigt på idiot och kärnvapenhot. Noterar att det gjorts plats för omkväde på fiol och solo på dragspel. Bör verkligen betonas vilken duktig melodimakare Axel Sondén är. Finalen kretsande kring, enligt egen utsago, ett favorittema är bedårande. Vingar vars text har viss koppling till Kent Anderssons berömda, tonsatta dikt (deklamerade sista två verserna när jag hade min avtackning på Posten efter drygt 31 år) avrundar också senaste skivan.
OBS Beklagar suddiga bilder tagna på långt håll.