
Det är knappast någon som går på en Tove Lo-konsert och förväntar sig en stillsam och prydlig popkväll. Men frågan är om hon någonsin varit så frispråkig, utmanande och avklädd som under kvällen på Avicii Arena.
Sexanspelningarna står som spön i backen. Det är kropp, lust, begär och provokation i en salig blandning. Tove Lo berättar till och med att hon är naken. Och det är faktiskt inte särskilt långt från sanningen. Kläderna är åtminstone så sparsamma att det känns som om hon mest har lämnat fantasin åt publiken.
Det finns en tydlig tanke bakom hela uttrycket. Tove Lo har aldrig varit den som försökt putsa bort popmusikens mer obekväma sidor. Tvärtom har hon gjort det till en del av sitt varumärke. Här får det ta ordentligt med plats, utan att hon verkar det minsta besvärad.
ESTRUS i centrum
Det är inte svårt att förstå varför turnén fått namnet ESTRUS. Hela det nya albumet genomsyrar kvällen, även om låtarna är utspridda i spelningen och blandas med äldre hits. Det nya materialet får ordentligt med utrymme och blir en viktig del av kvällens dramaturgi.
Det är en skiva som passar hennes scenpersonlighet perfekt. Elektronisk pop, dansanta beats, känslomässigt kaos och inte minst en hel del sexuell laddning. Men hon glömmer inte heller varför publiken en gång föll för henne. ”Habits (Stay High)”, ”Cool Girl”, ”Talking Body” och ”Disco Tits” påminner om vilken imponerande samling poplåtar hon faktiskt har bakom sig.
Det blir därmed en kväll som både blickar framåt och bakåt, men där det nya materialet får vara med och bestämma riktningen. Det är ingen nostalgisk hitparad, utan snarare en presentation av en artist som fortfarande vill framåt.

Det finns också en annan sida bakom den sexuella frigjordheten. Inför ”Grapefruit” berättar hon om sin tidigare kamp med kroppsbilden och hur långt hon kommit sedan tonåren. Att kunna stå på en scen inför tusentals människor, nästan naken, är för henne också en seger över gamla demoner. Det ger en annan dimension åt allt det utmanande. Det handlar inte bara om provokation, utan också om att själv bestämma över sin kropp och sitt uttryck.
Produktionen är fysiskt tung, med basgångar som känns i bröstkorgen, elektroniska ljud och ett ljusspel som förstärker den stundtals nästan klubbiga känslan. Samtidigt finns det något befriande opolerat över Tove Lo. Hon är ingen perfekt paketerad popprodukt som står och levererar koreograferade leenden. Hon är betydligt mer oförutsägbar än så.
Att hon nu gör sin största egna spelning någonsin på svensk mark känns därför som en milstolpe. Avicii Arena blir en passande inramning för en artist som gått från att vara en av Sveriges mest spännande popexporter till att bli ett internationellt namn med en alldeles egen identitet.
Tove Lo har byggt en internationell karriär på att våga vara personlig, obekväm och ibland rent ut sagt skamlös. I Stockholm visar hon att hon fortfarande tänker fortsätta på den inslagna vägen. Och tur är väl det.