
Avicii Arena, Stockholm – 21 november 2026 Betyg 5 (5)
Det finns artister som blir en del av ens liv utan att man riktigt märker när det händer. Lars Winnerbäck är en sådan artist. Hans låtar har funnits där genom åren, som små hållplatser längs livets ibland ganska krokiga väg. Och när han återvänder till Stockholm med sin stora höstturné är det med en imponerande låtskatt i bagaget.
Det är 30 år sedan karriären tog fart på allvar. Tre decennier senare står han fortfarande stadigt, med samma förmåga att formulera det där som många av oss känner men sällan lyckas sätta ord på.
Det finns något väldigt svenskt över Lars Winnerbäcks musik. Den passar lika bra en grå novemberkväll som en regnig söndag i oktober. Gärna i ett riktigt tandläkarväder, när himlen är jämngrå och man helst skulle vilja dra täcket över huvudet. Men det är just då Winnerbäcks låtar gör som mest nytta. Han lyckas på något märkligt sätt förvandla det där svenska mörkret till något vackert, nästan trösterikt.
Kvällen börjar med en liten temperaturmätare på publiken. När Winnerbäck frågar hur många Hammarbyare som finns på plats möts han av mest burop. Det är uppenbarligen inte riktigt rätt fråga i just den här delen av Stockholm. Men det blir också en påminnelse om att det här är en publik med starka känslor och egna uppfattningar.
Winnerbäck är samtidigt tydlig med vad han vill att kvällen ska handla om. Antirasism, gemenskap och kärlek. Budskap som kanske borde vara självklara, men som knappast känns mindre viktiga i dagens värld. Det blir en fin röd tråd genom konserten, utan att det känns som en föreläsning.
Den nya skivan Längtan till våren får naturligtvis stort utrymme. Det är ett album som bär på både samtidens oro och en längtan efter något ljusare. Här finns referenser till en värld som känns alltmer svårbegriplig, men också de där vardagliga betraktelserna som är Winnerbäcks verkliga styrka. De nya låtarna får dessutom en annan kraft i det levande formatet.
Och så kommer förstås ögonblicken som publiken väntat på. När de stora låtarna kommer igång blir det rejält med allsång. Det är nästan omöjligt att inte dras med när tusentals röster sjunger med i texter som för många har följt dem genom stora delar av livet. Det blir inte bara allsång, utan något mer personligt. Som om varje människa i arenan har sin egen historia förknippad med musiken.

Winnerbäck har också börjat plocka fram fler av de klassiska arenaknepen. Konfetti och stora ballongbollar flyger ut över publiken. Det är kanske inte det första man förknippar med den annars ganska lågmälde östgöten, men det fungerar. Den här gången handlar det inte bara om en man med gitarr och starka texter. Det är en ordentlig arenashow, även om musiken fortfarande står i centrum.
En annan sak som förtjänar att lyftas är ljudet. Vi gillar att stå långt fram på konserter, vilket inte alltid är den bästa platsen ljudmässigt. Särskilt inte i Avicii Arena, där ljudupplevelsen ibland kan vara en utmaning. Men ikväll är det något helt annat. Faktum är att det är det bästa ljud vi fått uppleva på en konsert i den här arenan. Sången ligger tydligt, instrumenten får utrymme och helheten sitter. En detalj som gör större skillnad än man kanske tänker på.
Winnerbäck har dessutom ett band som verkligen lyfter materialet. Det finns en fin tyngd i arrangemangen, men också en musikalisk lyhördhet som gör att de stillsammare partierna får den plats de behöver. Det är rockmusik utan behov av att hela tiden bevisa hur mycket rock den är.
Det jag framför allt uppskattar är att Winnerbäck inte försöker spela någon annan än sig själv. Han behöver inte springa runt på scenen eller överdriva kontakten med publiken. Hans styrka sitter i texterna, rösten och den där blandningen av skepsis, romantik och vardagsrealism.
Visst kan man önska sig någon ytterligare gammal favorit. Med en låtskatt av den här storleken kommer det alltid att finnas låtar man saknar. Men det är samtidigt ett gott betyg att en artist efter 30 år fortfarande har nytt material som känns relevant och som förtjänar sin plats bredvid klassikerna.
Lars Winnerbäck är kanske inte längre den där unga arga rösten från de små scenerna. Men han har blivit något minst lika intressant: en artist som kan se tillbaka utan att fastna i nostalgin.
Och det svenska vemodet? Det verkar han fortfarande vara landets främsta leverantör av.
Betyg: 5 av 5