
Skönheten
Författare
ISBN 978-91-1-313937-1
Bokförlag Norstedts
Skönheten av Inger Edelfeldt är en tragisk bok som skildrar utseendefixering och oförmåga att visa, ge eller få kärlek och att inte acceptera tidens gång. Romanen nominerades till Augustpriset 2026 och är väl genomförd, skriven på ett lättsamt språk som flyter.
Det som gör att romanen blir tröttsam att läsa är att den är så är negativ och att det ingen någon utveckling av någon av de två karaktärerna.
Huvudpersonen Laura är ensamstående, närmar sig sextio år och är snart på väg att gå i pension. Hon har försörjt sig på att ge privatlektionen i engelska och genom översättnings-uppdrag. Hon har tydligen acceptabel ekonomi då hon inte verkar ha något behov av att gå till något arbete och för sitt nöjes skull bestämt sig för att översättaTed Hughes diktverk Tales from Ovid (som är Hughes engelska tolkningar av Ovidius Metamorfoser).
Av en slump möter hon Bertil som är åtta år yngre än henne. Han har för många år sedan varit en elev till henne som hon gett privatlektioner i engelska. Då var hon på väg att flytta till England för att gifta sig med en engelska. Nu när det möts är han skild och bostadslös. Laura och Bertil börjar umgås och det utvecklas till någon form av förhållande. Han flyttar ihop med Laura och de har sex.
Men det är en hel del som skaver. De kan inte prata ärligt med varandra. Bertil ser väldigt bra ut. I alla fall enligt Laura som tycker att han är bildskön. Laura är verkligen fixerad vid utseenden. Hon sminkar sig, alltid. Det är något hon alltid gjort, Hon kan knappt se sig själv i spegeln utan att sminka sig rejält först.
Laura är oerhört fixerad vid tanken på att Bertil är åtta år yngre än henne. Det gör att hon sminkar mycket och tänker på sitt utseende och vilka kläder hon tar på sig hela tiden. När Bertil plötsligt förändras och börjar låta sitt skägg växa vilt mår Laura dåligt av det. Han är inte lika bildskön då. Bertil låter sitt hår växa vilt också, vilket hon har fruktansvärt svårt att acceptera. Ett stort, stort problem för deras förhållande är att de inte kan prata om detta. Bertil berättar inte vad som orsakat hans förändring och Laura vågar inte ta upp det. Hon är dessutom hela tiden så rädd att han ska överge henne för att hon är äldre än honom.
Men alltså: åtta år är en bra skillnad mellan en kvinna och en man ifall mannen är yngre. Överlag är det alltid bättre om mannen är yngre än kvinnan. Det råder dålig kunskap om det. Män dör ju i genomsnitt tidigare än kvinnor. Om en man och en kvinna har förhoppningar och vilja att leva tillsammans länge är det bättre om mannen är yngre. Kvinnan blir inte ensamstående som änka lika många år om mannen är yngre. Då finns chansen att han inte dör så många år före henne.
Det finns kul blinkningar i romanen till Lauras favoriter Ovidius och Shakespeare. I synnerhet eftersom romanen just handlar om förvandling, människans åldrande. I västvärlden finns en brist på förståelse och uppskattning av visdom och erfarenhet. Det är precis detta Laura fastnat så totalt i. Det är intressant att läsa hennes fixering vid sitt utseende och rädsla för att åldras, men det blir upprepat hela tiden och därför tappar romanen sin skärpa.
Laura har en total oförmåga att se att människor kan ha en inre skönhet. Sitt tvång att hela tiden sminka sig och försöka se yngre ut gör att hon mest av allt bara lurar sig själv. Hon får aldrig någon egentlig självinsikt. Den är i så fall djupt begravd i hennes undermedvetna. Därför blir romanen rätt trist att plöja igenom efter halva.