Ulf Olsson

Teaterkritik: Sisyfos i vardagsrummet

4 oktober, 2026 by Ulf Olsson

Lisette T. Pagler, Joonas Heikkinen, Robert Fux och Matilda Ragnerstam. Foto från repetitionen av Sisyfos i vardagsrummet, urpremiär 2 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Leonard Stenberg

Sisyfos i vardagsrummet
Regi Aksel Pettersson
Kostym Cajsa Oscarsson
Mask Anna Jensen Arktoft
Kompositör Ringa Manner
På scen Matilda Ragnerstam, Bahador Foladi, Lisette T. Pagler, Robert Fux och Joonas Heikkinen
Urpremiär 2 oktober 2026 på Kulturhuset Stockholm Stadsteatern
Scenografi och ljus: Markus Granqvist

I pjäsen första scen sitter fem människor och försöker skriva något eget, klokt och intressant. Men det blir liksom ingenting trots allas stora drömmar om att bli sedda, att lyckas och att komma framåt, inte bara i texten, utan i livet som helhet. Men det blir mest några meningslösa rader som ”idag skiner solen”. Alla håller på med något slags meningslöst arbete utan slut på livets flesta områden. Man försöker övertyga sig själva och varandra om att det bara handlar om att välja. Med vad ska man välja och hur vet man att man har valt rätt. Tänk om allting tar slint och återvänder in i tomheten. Föreställningen utgår från myten om Sisyfos. När Sisyfos, enligt legenden, med våld hamnar i dödsriket får han en chans att bli fri och återvända till livet. Då gäller det att lyckas med uppgiften att rulla upp ett stenblock över en kulle. Han försöker och försöker men varje gång han tror sig ha lyckats händer något som gör att stenblocket rullar tillbaka ner i avgrunden. Det är bara att börja om igen, igen och igen. Sisyfos fortsätter med sitt meningslösa arbete utan slut i något som verkar vara en evig uppförsbacke. Han går helt upp i sitt sisyfosarbete.

Frågan är om myten fungerar som en metafor för vardagslivet. Svaret är, ja det gör den. Den kan få oss att reflektera över om det är något som vi själva arbetar med utan slut i våra liv. Där vi sitter fast i det gamla och väntar på något nytt, som ständig går oss förbi, därför att vi inte kan, vill, ser eller vågar fånga det som kanske visar sig. Dock blir vissa scener ibland övertydliga och kan kortas ner utan att förloras sitt budskap, ja kanske till och mer göra budskapet tydligare. Mitt i allt det ibland helt absurda, skrikiga och meningslösa sprids ändå humorn, skratten och glädjen, på scenen och bland publiken. Vi håller på och håller på och kan trots allt skratta åt det hela. Trots allvaret i alla vardagens mer eller mindre meningsfulla slit, stora beslut, felaktiga beslut och icke-beslut kan humor och skratt lysa igenom. På scenen, bland publiken och i verkliga livet. Myten fungerar som metafor för våra arbetsliv.

De fem skickliga skådespelarna verkar ha roligt på scenen.

Teaterkritik: Avgrunden – svårt att lämna föreställningen oberörd

25 september, 2026 by Ulf Olsson

Avgrunden
Författare Davide Enia
Översättning från italienska Peter Cottino
Regi Johannes Schmid
Musik och ljud Rikard Borggård
Scenografi Alexander Marek
Kostym Annika Bromberg
Ljusdesign Emil Olsson
Skådespelare Daniel Goldmann
Spelas från 23 september till 4 oktober 2026 på Teater Giljotin, Stockholm

Avgrunden är en intensiv självbiografisk och monologisk pjäs av författaren Davide Enias, en pjäs som han dessutom som skådespelare har spelat vid ett stort antal tillfällen. Pjäsen handlar om möten mellan författaren, på scenen skådespelaren Daniel Goldman, och ett stort antal båtflyktingar som försöker fly till den italienska ön Lampedusa. Ön som ligger mellan Sicilien och Nordafrika (Tunisien) har en befolkning på cirka 7000 invånare och en yta på cirka 20 kvadratkilometer. Den har under lång tid varit den främst landstigningsplatsen för människor som i mer eller mindre osäkra båtar försöker ta sig från Nordafrika till Europa. Det är en livsfarlig resa eftersom många av båtarna förliser vilket innebär att ett stort antal människor drunknar i det ofta stormiga havet med sina höga vågor. Vid ett tillfälle, under september månad 2023, kom 7000 flyktingar till ön under loppet av 2 dagar. Det var mer än vad ön mäktade med på en gång.

Pjäsen handlar om att författaren reser till Lampedusa för att skapa sig en bild av vad som pågår och för att i ord försöka beskriva sina erfarenheter och upplevelser. I fokus är författarens möten med boende, räddningsarbetare och vårdpersonal men också författarens möte med sig själv, de egna reaktionerna och upplevelserna. Ett betydelsefullt möte är med en räddningsdykare som beskriver de fruktansvärda förhållanden som drabbar båtflyktingarna och de i det närmaste omöjliga situationer och svåra moraliska överväganden som räddningsarbetarna ställs inför när det tvingas välja mellan vilka de ska rädda och vilka de därmed måste överge. Beslut som avgör vilka som ska få leva och vilka som slukas av havet. Även om båtflyktingarnas fruktansvärda situation hela tiden är närvarande är pjäsens fokus författarens och räddningsarbetarnas upplevelser av det som händer, alltså inte båtflyktingarnas upplevelser. Det är en styrka i pjäsen. Båtflyktingarnas upplevelser och berättelse kan enbart skildras av dem själva, inte av en författare på tillfälligt besök.

Alla möten med människor och med egna upplevelser vävs samman med och får betydelse för författarens privata och sociala liv. När han vid ett tillfälle inte orkar med allt elände ägnar han tre dagar åt att koka apelsinmarmelad på de 40 kilo apelsiner som han har fått av sin mamma. Eftersom han har bjudit med sin fåordiga pappa till Lampedusa så leder de gemensamma upplevelserna till att de närmar sig varandra på ett helt nytt sätt. Vidare bidrar telefonsamtalen med den döende farbror till en fördjupad förståelse för vad de dödliga landstigningarna kring Europas kuster betyder för förtvivlade människor och familjer. De som ger sig ut på livsfarliga resor med förhoppningen att kunna skapa sig och sina familjer ett nytt och värdigare liv i Europa.

Pjäsens författare Davide Enia har skapat ett betydelsefullt, påträngande och perspektivförskjutande verk om den fasansfulla verklighet som han konfronteras med på Lampedusa. Daniel Goldmanns rollprestation är lysande i sin närvaro, intensitet och nyanserade känslorepertoar. Det gör att man som åskådare tvingas förhålla sig till de egna föreställningarna om en ständigt pågående europeisk och global politisk problematik. Det är svårt att lämna föreställningen oberörd. En visserligen naiv, men ändå tanke, att alla borde se ligger nära till hands.

Teaterkritik: Upploppet – skynda och se

7 september, 2026 by Ulf Olsson

Foto: Leonard Stenberg

Upploppet
Av Murre Gonday och Simon Matiwos
Regi Olof Hanson
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Kostym Ellen Elias
Komposition Nisj
Dramaturg Mia Winge
Pedagogiskt material Amat Levin
Medverkande Ahmed Berhan som storebror Henok, Harmarke Elmi som lillebror Kibrom, Binyam Haile som pappan Nigisti och Segen Tesfai som mamman Negus.
Premiär och uruppförande 5 september 2026
Plats Kulturhuset i Husby

Scenografi och ljus: Tobias Hallgren
Musik och ljud: Nisj
Kostymer: Ellen Elias
Dramaturgi Mia Winge
Lärarhandledning Amat Levin

Upploppet belyser kravallerna i Husby under sommaren 2013. Det som då hamnade i fokus för medierapporteringen var främst demonstrationer, stenkastning och bilbränder men nästan inte alls de samhälleliga, sociala, ekonomiska faktorerna som till slut gjorde att allting brast. Polisens perspektiv och röster lyftes fram medan de boendes perspektiv och röster hamnade i skymundan. Frustrationen, den social nedrustningen, människor utsatthet, vardagsrasismen och övervåldet, allt detta spelas upp och synliggörs på scenen. De röster som inte hördes då synliggörs nu kring en familjs köksbord eftersom både föräldrarna och de två sönerna på olika sätt dras in i oroligheterna.

Föräldrarna har flytt från Eritrea för att slippa våld och krig. Eftersom deras dröm är att leva ett gott liv i Sverige gör de sitt allra bästa för att komma in i det svenska samhället. Pappan kör taxi 12–14 timmar per dag 6 dagar i veckan. Mamman kämpar hårt för att hålla ihop familjen också när kravallerna hotar att splittra den. De är hårt arbetande och gör allt rätt för att tala dagens politiska språk. Den äldre brodern lever upp till föräldrarnas drömmar genom att satsa på sin utbildning och genom att försöka påverka och förändra sakernas tillstånd med fredliga medel. Den yngre brodern däremot oroar både föräldrarna och sin storebror genom att ge uttryck för sin frustration genom att han aktivt visar motstånd mot den rasism, den förnedring och det övervåld som ständigt är närvarande i förortens dagliga liv. När föräldrarna försöker förneka det säger bröderna att de inte vet hur det är att leva på gatan eftersom de, enligt sönerna, lever som något slags turister i Husby.

När kravallerna exploderar sprider sig konflikten rakt in i till familjens kök runt matbordet. Bråken mellan föräldrarna och sönerna blir ibland våldsamma också bråken mellan bröderna som förhåller sig på helt olika sätt till upploppet. Hela familjen, också pappan och mamman, blir förnedrade av polisens agerande under konfliktens gång. Alla i familjen liksom de boende i Husby som helhet förstår frustration men alla accepterar inte ungdomarna sätt att genom skadegörelse leva ut sin maktlöshet, förtvivlan och frustration. Till slut lägger sig kravallerna och det blir mer eller mindre som vanligt igen. För mycket som vanligt och för lite nytt för att använda en av pjäsens slutrepliker “Allting förändrades men ingenting ändrades”.

I pjäsens snabba och intensiva dialoger blandas kärlek, konflikter, närhet till våld och humor. Trots all frustration, smärta och känslor av maktlöshet så lockar samspelet mellan de otroligt duktiga aktörerna ständigt till skratt. Hela ensemblen, inte bara de som är på scenen, är verkligen värd publikens stående ovationerna. Textens flerspråkighet bidrar till kraften i dialogerna. Det gör också scenografin där miljön i Husby, kravallerna byggnader, gator, förstörelser och bränder framträder. Något som förstärks av ljud, musik, skottlossning, brandrök, polisens uppmaning och mediernas ensidiga nyhetsrapportering som finns i bakgrunden.

Det är en mycket viktig pjäs inte enbart betraktad som ett historiskt dokument utan också, eller framför allt, därför att den beskriver ett vardagsliv som fortfarande är närvarande i människor liv. Föreställningen spelas varje dag i veckan, utom söndagar, under de närmaste 2 månaderna. Många föreställningar är redan utsålda, så skynda er att boka.

Filmrecension: För döva öron – nyanserat, personligt, autentiskt, levande

3 september, 2026 by Ulf Olsson

För döva öron
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 september 2026
Regi Eva Libertad
I rollerna Miriam Garlo som Angela, Álvaro Cervantes som hennes man Hector.

Filmen handlar om Angela som är icke-hörande och hennes hörande man Hector. Hon föddes som hörande men hörseln försvann redan i tidiga år. Relationen mellan Angela och Hector är mycket kärleksfull, särskilt som Hector behärskar teckenspråket i det närmaste perfekt och att Angela är bra på att läsa människors läppar. Även hennes närmaste släktingar behärskar teckenspråket. Hon umgås ofta med en grupp icke-hörande vänner, en grupp som fungerar som en fristad för henne. Här kan hon leva ut hela sin potential. Men samtidigt för hon en ständig kamp för att möta alla utmaningar som hon ställs inför i de hörandes samhälle. När hon blir gravid blandas glädjen med en malande oro, kommer barnet bli hörande eller icke-hörande. Det finns skäl till oro eftersom Angelas dövhet är medfödd och för att åtminstone två nära släktingar har varit döva. Därför drar sig Angela för att berätta för sina föräldrar att hon är med barn. När de så småningom får veta det så har åtminstone mamman först svårt att glädjas åt graviditeten, innan hon till slut i glädje gratulerar Angela och Hector. Av Angelas kroppsspråk kan man ana att hon tar föräldrarnas avvaktande hållning personligt, som ett ifrågasättande av henne själv, trots att också hon oroar sig för hur det kommer att bli för barnet.

Förlossningen blir en utmaning för Angela eftersom hon får svårt att följa med i allt som händer omkring henne. Direkt efter förlossningen är det inte möjligt att fastställa om dottern Ona är hörande eller icke-hörande. Men en undersökning några månader senare visa att dottern definitivt är ett hörande barn. Dotterns födsel förändra samspelet i familjen på ett påtagligt sätt och ställer också Angela inför nya utmaningar i det sociala livet. Angela kämpar för att försöka hitta sin roll som förälder i en värld som inte är anpassad för icke-hörande personer. Hon känner sig mer och mer utanför och beroende av att Hector tolkar samtalen i sociala situationer, vilket han ofta glömmer eller helt enkelt inte hinner med när alla pratar i munnen på varandra. Hon börjar känna sig utanför också i relationen till dotterns utveckling. Det utlöser en kris i relationen till Hector. Hon tycker att Hector tar över allt som har med dottern att göra och att dotterns språkutveckling enbart handlar om det verbala och att teckenspråket hamnar i skymundan. Det slutar i ett våldsamt gräl där de anklagar varandra för än det en och än det andra. Grälet slutar med att Angela flyr till sina icke-hörande vänner, sin fristad. När hon till slut återvänder hem firar förskola dottern Onas födelsedag. En situation som trots att den på ett påtagligt sätt illustrerar Angelas känslor av utanförskap erbjuder familjen en möjlighet att börja fungera igen.

För döva öron utgår från regissören Libertads relation till sin egen icke-hörande syster Miriam Garlo som har huvudrollen som Angela i filmen. Det gör att filmen på ett nyanserat, personligt, autentiskt, levande och närgånget sätt skildrar hur det kan vara att leva som icke-hörande i de hörandes världen, en värld som bygger på ljud i alla dess former såsom samtal, musik, fågelkvitter och vindens susande. Allt detta illustreras på ett ljudtekniskt sätt i filmen. Både Miriam Garlo och Álvaro Cervantes är strålande i sina roller.

Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

25 augusti, 2026 by Ulf Olsson

Primavera
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Damiano Michieletto
Roller Tecla Insolia som Cecilia, Michele Riondino som Antonio Vivaldi, Andrea Pennacchi som ordförande i barnhemmets styrelse, Fabrizia Sacchi som föreståndare på barnhemmet och Stefano Accorsi som Cecilias tilltänkte make Sanfermo.

Filmen handlar om den mycket musikaliska barnhemsflickan Cecilias möte med Antonio Vivaldi, kompositören till De fyra årstiderna. Hon är 20 år gammal och har varit på barnhemmet sedan hon föddes, i hemlighet inlämnad av sin okända mamma. Cecilia är besatt av att få veta vem hennes mamma är och drömmer om att mamman en gång ska komma och hämta henne. Barnhemmet har en stråkensemble som gör det möjligt för de mest begåvade flickorna, som Cecilia, att ägna sig åt musik. Ensemblen som är mycket berömd ger regelbundet konserter för Venedigs överklass och rika donatorer. Men flickorna får inte visa sina ansikten för publiken, de måste spela bakom ett galler eller bakom en mask. Det yttersta målet med barnhemmets disciplinerande uppfostran är att flickorna ska säljas och giftas bort med någon betydligt äldre och rik gubbe ur överklassen. Cecilia är redan bortlovad och såld för 300 dukater till krigshjälten Sanfermo. Barnhemmets verksamhet är helt beroende av försäljning av flickor, donationer och publiktillströmning. När publikens och donatorernas intresse plötsligt viker beslutar styrelsen därför att försöka vända den ekonomiska kräftgången genom att återanställa Vivaldi som dirigent, kompositör och musiklärare.

Mötet med Vivaldi förändrar Cecilias situation helt och hållet då han utser henne till förste violinist. Det gör att den förvånade Cecilia blir berömd och att musiken ger henne ett ökat självförtroende samt öppnar hennes sinne, även om hon fortfarande sitter fast inom barnhemmets väggar. När Cecilia står på sin musikaliska höjdpunkt återvänder Sanfermo plötsligt från kriget och vill gifta sig med Cecilia som han redan har betalat 300 dukater för. Äktenskapet skulle visserligen innebära att hon kan lämna barnhemmet och leva ett bekvämt, men till priset av att tvingas ge upp musiken som är det enda som betyder något för henne. Valet är enkelt, hon väljer musiken och den fortsatta kontakten med Vivaldi. Men eftersom valet inte är hennes eget har ligger hon med grönsakshandlaren med målet att inte klarar det obligatoriska oskuldstest som är ett absolut villkor för äktenskapet. Testresultatet gör att hon blir fri att spela musik men också för överskådlig tid fast inom barnhemmets väggar. Eftersom den förlorade oskulden betraktas som ett allvarligt löftesbrott, och gör att barnhemmet förlorar pengar, sätts Cecilia i en isoleringscell. Men för att om möjligt rädda situationen och barnhemmets ekonomi går en annan flicka motvilligt med på att gifta sig med Sanfermo. Den annars fege Vivaldi lyckas dock övertyga barnhemmets ordförande om att uruppförandet av ett nytt verk, för att fira krigets slut och hylla hjälten Sanfermo, är helt beroende av Cecilias medverkan.

När hon släpps ut ur isoleringscellen känner sig Cecilia övertygad om att hennes vägval är det rätta, särskilt som hon blir inbjuden av Sanfermo till något som hon först tror är ett försoningsmöte. Men det visade sig snart vara något helt annat. Den kränkte Sanfermo hämnas genom att skada Cecilia på ett sätt som gör att hon kanske aldrig mer kan spela violin. Vivaldi tror inte på barnhemmets bortförklaring, att Cecilia skadade sig när hon föll nerför en trappa. Men han är alltför feg för att ingripa. Cecilia lyssnar till premiären i det fördolda fast besluten att fly från barnhemmet efter första akten. Hon lyckas med det tack vare föreståndaren hjälp. När hon efter flykten sitter i en båt som för henne bort från Venedig känner hon befriad från både barnhemmet trånga väggar och från sin ständiga längtan efter sin okända mamma. Nu är hon fri att skapa sitt eget liv trots att hon inte vet vilken riktning som det kommer ta. Vivaldi däremot, som aldrig blir berömd under sin levnad, fortsätter att vara fast inom barnhemmets väggar trots sin musikaliska storhet.

Centrala tema i den mycket sevärda filmen är längtan bort från ödet att leva under mycket begränsande omständigheter samt spänningen mellan tryggheten i det välkända och friheten i att skapa eget liv under nya osäkra omständigheter. Filmen bärs upp av Tecla Insolia som spelar Cecilia på ett lysande sätt.

Ulf Olsson

Footer

Om oss