Vernon Subutex
Teater Galeasen dramat i en nyskriven dramatisering av Lucas Svensson, baserad på första delen av den franska författaren Virginie Despentes hyllade trilogi.
En adaption från boken « VERNON SUBUTEX vol. 1 » skriven av Virginie DESPENTES (all rights reserved) i svensk översättning av KRISTOFFER LEANDOER (Nordstedts).
Dramatisering Lucas Svensson
Regi Natalie Ringler
Scenografi & ljus Bengt Gomér
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Ljuddesign & musik Sole Gripp Ossler
Koreografi Sara Ribbenstedt
Regiassistent Fredrik Odenborg
Scenografiassistent Melda Törnqvist
På scen Kristofer Kamiyasu, David Rangborg, Sylvia Rauan, Fredrik Odenborg, Johan Wahlström, Gunnar Keisu, Clara Asplund Qviström
Dagen före premiären blir Kulturbloggen inbjuden att se föreställningen, Vernon Subutex
Urpremiär 5 oktober 2026
Det första man slås av i samband med föreställningen är hur scenen är minimalistisk och är i många tider, perspektiv och rum samtidigt. Många skådespelare spelar också många skilda roller och ett flertal byten sker. Mestadels hänger man med i bytena mellan karaktärerna men ibland känns det som om en och annan rollkaraktär och känsla finns kvar mellan bytena. Vi hoppas att övergångarna i skarpt läge på premiären där med blivit tydligare.
Föreställningen skapar ett och annat skratt i all den satir som är med jämna mellanrum, klatschigt slås den fram, med dubbelheter helt i fransk stil och tradition. För vad kan man annat göra än att le åt mänskligt elände och beteende som gång på gång upprepar sig. Oftast kan jag tycka att de har belägg för sina floskler och tolkningar som påvisar mänskligheters skröplighet när vi kritiserar varandra, men ibland blir utsagorna något för enkla. Att använda könsord, vulgära uttryck, rasism eller försöka chocka på liknande vis kräver en viss finess och tydligare kroppsspråk. Ta inte den enklaste vägen varje gång. Rasistiska uttryck behöver också ha en framtoning som är mer förklarande. Däremot visade föreställningen upp en av de mest snygga sexscener jag någonsin sett, där både belevenhet, enkelhet och självklarhet gjordes mycket snyggt. Där togs inga lätta vägar alls.
Historien vi får se är inte i rak följd utan fylld av sidospår och tolkningsutrymmen. Om man kan hantera den oklarheten är föreställningen spännande och berikande. Ibland möts också argumenten i samma knutpunkt och ger fler sammanhang en aha-upplevelse.
Kvällens allra största guldklimp är Johan Wahlströms tolkning av Olga, kvinnan som tigger pengar och spelar på folks dåliga samveten. Rollkaraktären är definitivt komisk, men Wahlström gör en bedårande tolkning av den tuffa, slipade kvinnan och spelar inte ut de enklaste korten för att få oss att skratta åt henne. Det märks att Johan har erfarenhet av komik och därmed vet hur man ironiskt kan ge karaktären både värme och empati, trots att han gör henne rolig.
Föreställningens längd är kanske i längsta laget. Efter pausen (föreställningen var då 70 minuter) tyckte jag att energin emellanåt blev för långsam i andra halvan. I mina ögon kunde uppsättningen ha gjorts kortare utan att missta sin komplexitet på något vis.
Det uppskattades mycket att man var tydlig med att informera om rök och höga ljud av skilda slag i föreställningen. Trots detta, tyckte vi många att det inte var så farligt trots allt.