Foto: Nadja Sjöström
Vem fan gillar opera?
Av Bahar Pars
Regi och manus Bahar Pars
Ljus Linus Fellbom
Piano, liveelektronik Maria Rostotsky
Violin Lovisa Ehrenkrona
Kostym Behnaz Aram
Mask och peruk Helene Norberg
Dramaturgi Tuvalisa Rangström
Medverkande Nina Rashid (skådespelerska), Alexandra Büchel (operasolist)
Premiär på Folkoperan 5 oktober 2026 (foajén)
Mytologi har alltid tillhört en av operavärldens viktigaste byggstenar, och när Folkoperans föreställning tar vidare denna tradition, om än i miniformat, i form av en monologföreställning, Vem fan gillar opera? – blir det riktigt lyckat.
Det nyskrivna manuset och regin står Bahar Pars för som själv är skådespelerska och länge bland annat medverkat vid Uppsala stadsteater, men nu även verkar vid Stadsteatern i Stockholm och i olika filmer. Huvudrollen gestaltas av Nina Rashid, som haft roller både vid Uppsala stadsteater och Dramaten, men är verksam även som spoken-word-poet. Kompar på piano, och står för live-elektronik, gör en riktig konsertpianist som därtill annars också är skådespelerska, musiklärare med mera, Maria Rostotsky. De klingande operatonerna framförs av operasolisten Alexandra Büchel, som är utbildad i Florens, vid sidan om Operahögskolan i Stockholm, och fick Birgit Nilsson-stipendiet 2017. Hon är också van vid scener i länder så som USA, Tyskland, Ungern och Italien. Ikväll bär hon en viktig roll även för handlingen.
Publiken som sitter på bänkar utplacerade i foajén får till en början uppleva en nästan helt mörklagd scen. Från någonstans dit foajétrappan leder, högt på andra våningen, hörs ett dovt ångestskrik på håll. Det blir som en djup ton av allvar slås an. Fastän skriket övergår till mera skönsång så återkommer förtvivlan i stämman. Ännu avslöjas inte vem eller vad det är som ljuder så.
När sedan en ung sprudlande livlig, men faderlös, Aisha, fantastiskt gestaltad med underbar närvaro av Nina Rashid, träder in från närmare håll, kommer ljuset. Först får vi förstå att Aisha betyder ”den som lever”. Hon vet om sina föräldrars stora önskan om att ge henne allt gott när hon föddes. Men hon måste ”arbeta hårt” för att ta sig fram i det nya landet. Men Aisha berättar också att hon har en röst, inuti, som har förföljt henne länge. Hon undrar vad det kan vara… Via en dialog med modern framgår att pappa, som är borta ur bilden, blev tagen av ett mytologiskt väsen kallat Jinn. Hon undrar om den skrämmande rösten hon hör kan vara ett sådant väsen? I presentationen till föreställningen står det (Folkoperans hemsida) att ett Jinn förkroppsligar en rasande kvinnlig kraft.
Aisha berättar mer om sin uppväxt i Barkarby, där torget finns ”som Gud glömde”. Hon berättar om det svaga minnet hon har av sin pappa, när han sitter såsom sovande bredvid sin fiol på torgets trappa. Men plötsligt fryses bilden, och Aisha blir sin sövda drogande far där på torget. I bakgrunden hörs nu, precis vackert såsom opera är när det är som bäst, Lascia chío pianga av Händel sjungas mjukt och ljudande och fram visar sig nu det mytologiska väsen vi fått höra talas om. I form av en sagolik, svartklädd men ståtlig kvinna med långa skimrande naglar och stram knut, blir Alexandra Büchels mytologiska väsen precis lagom magiskt skrämmande. Röken kryper nedför trappan, över pappan och till sist läggs ett vitt skynke över honom. Det är vackert belyst av Linus Fellbom. Denna vackra initiala iscensättning med balanserad sång framförd av Büchel (mjukt sjungen för att möjligtvis inte till en början skrämma alltför gröna operafans?) blir väldigt stark. Det intima utrymmet, i foajén, dit publikens är hänvisad i anslutning till scenen, fylls alldeles lagom av toner vid sidan om den starka berättelsen som vi får ta del av. Salarna som angränsar till foajén där vi sitter används som resonanseffekter. Sång anas både långt ifrån och sedan helt nära.
För att inte avslöja hela handlingen vill jag säga att hela konceptet är väldigt fyndigt, i syfte att locka nykomlingar till operavärlden. Centralt är förstås en väldigt balanserad regi, men också ett gripande manus som aldrig ramlade över till pekoral, detta som Bahar Pars medverkat till. Det blir intressant att få följa denna bana hon givit sig in på. Berättelsen om den unga flickans sökande i sig själv blir som en resa som var och en kan identifiera sig med. Alla har vi väl små inre demoner och arv svåra att bära, förmedlade via generationer före oss. Själv kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, för här gavs en så fin motivering till musikens roll för oss alla. Hela produktionsteamet med musiker och andra medarbetare vill jag ge en eloge för en så proffsig samverkan.
En monolog kräver sin skådespelerska, och effekter och musikaliska inslag ska just på detta vis ge stöd, och inte störa det som gestaltas. Så bildas en helhet. Och visst var det väntat av så proffsiga medverkande.