1/10 2026
Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse).
Konserten lanseras som en tribut till Stonefunkers, det extatiska partybandet frontade av just Emrik Larsson. Jag följde dem från början till slut. Minns att Jan Gradvall utsåg funkambassadörerna till Sveriges bästa liveband för drygt trettio år sedan. Införskaffade när det begav sig deras genombrott No Problem 94, allmänt ansedd som deras bästa. Har ytterligare några plattor inklusive deras första maxi och ett par cd i Emriks namn. Ska understrykas att det är live detta brokiga kollektiv från Göteborg med omnejd firat sina främsta framgångar, bäst kommer till sin rätt med respons från diggande publik.. Stonefunkers upplöstes sent 90-tal, officiellt 2001. Omkring 2010 skedde en reunion med delvis nya medlemmar. Jag såg dem vid den perioden i Trädgårdsföreningen och på Nef. Original-SF, influerade av hip hop, go go, Trouble Funk, Zapp Band, Sly & Family Stone, Parliament och i viss mån karaktäristiska soundet från Minneapolis, hade jag förmånen att uppleva ett antal gånger, till och med som lejonparten i ett slags kul utflippat p-funk storband på Hultsfred. Också sett konstellationen Wefunky Band ett par gånger. originalsättningen av SF hade tydligen en spelning i somras som jag missade.
Vad beträffar huvudpersonen själv, sångaren och låtskrivaren Emrik Larsson – dessutom elitmotionär (Klassikern), DJ, klubbarrangör och musikproducent i Halland – finns personligen en förhistoria. Ett samröre som sträcker sig cirka tjugo år tillbaka. Befann mig hos Författarcentrum Väst till vars litterära tillställning Emrik och gitarristen Anders ”Agge” Augustsson hade bokats för en intim, visrelaterad spelning. Passade då på att avslöja att jag varit en ”true believer” , att jag omfamnat Stonefunkers sväng. Sedan dess har vi stötts på med oregelbundna mellanrum. Av event och aktiviteter kan nämnas releasespelning på Trädgårn, skjuts från event i Falkenberg och Kungsbacka som Emrik haft hand om och jag recenserat, samtal i samband dj:ande, klubben Cashbah på olika krogar/ nattklubbar, suttit tillsammans på konserter, varit på Kulturdag i Kungälv som Emrik planerat, uppvaktade och deltog i legendariskt 50-års kalas då Emrik passade på att gifta sig samt intervjuat i ett par timmar på Pigalle 2015. Till och med min mamma har hört Emrik sjunga till akustisk komp i Mölnlycke.
Föräldrarna var läkare. Han växte upp med sina syskon (bildade SF tillsammans med brodern Torsten – gitarrist och sedermera producent – efter att båda varit utbytesstudenter i USA) ett par kilometer från där min far växte upp i villasamhälle i Mölndal. Hårdrar man biografin en smula kan sägas att Emrik levde ett liv före genomgången rehab 2001 för att därefter skifta till en radikalt annorlunda och hälsosam tillvaro som innefattar kulturkonsumtion och produktion ned familj bosatt i Johanneberg. Avseende musikalisk utveckling sökte han sig fram flera år innan suget efter rötterna blev för stort. Ska flikas in att jag uppskattat crooner-stil med Frank Sinatra-approach, visor av Evert Taube och soul med meningsfulla texter på svenska.
M-Rock & We Funky Band som släppt fyra album äntrar scen på ungefär utsatt tid. Tyvärr skulle det med lätthet gå in dubbelt så stor publik. Något annat går knappt att klaga på. Typiskt nog var det utsålt och jublande stämning på Fasching några kvällar senare vilket måste ha varit en kick för både utövare och mottagare. I likhet med Ida Nielsens konserter på Valand är det ståplats som gäller. Emrik har för mig ny frisyr, vit linnekostym och en ny knäskål(?) efter operation, vilket inte hindrar den muskulöse mannen från att göra armhävningar. Behöver däremot i omgångar sitta ner.
Han omger sig med Fabian Kallerdahl som benämns geni på keyboard och synt, Anders Wallén a.k.a Andy the Stick på gitarr á la Eddie Hazel, en utsökt blåssektion bestående av Tobe Stenson på tenorsax och trumpetaren Daniel Angebrand som kom direkt från inspelning av På spåret, en tung och flexibel rytmsektion med Johan Birgenius överraskande sittande bakom trumsetet, rutinerade Bertil Holmgren (kort och gott BasBerra) samt Gonzalo Gonzo Reyes på latin percussion och rap . Sist men inte minst förgylls sällskapet av Johanna Hjorth på sång. Hennes strålande stämma har hörts sjunga soul, blues, jazz och annan svart musik bland annat i Sweet Little Angels.
Konserten indelad i två set med generös speltid innehöll som bonus upplysande info om låtars tillkomst. Rytmsektionen sätter groovet direkt när man avspänt drar igång med dängan Phunk Around som följs upp med gamla live-favoriten Workin´Up a Sweat. Idealiska val för att sätta oss i stämning. Av kärlek till musikstilen uppstår önskvärd tändning hos samtrimmade musiker, sångare och rapparen Gonzo. De nedslås inte av att det är ganska glest nedanför scen, vilket man ska ha en stor eloge för. Drivet på senast nämnda 90-tals hit utbroderas läckert av Bertil BasBerra Holmgren och den allestädes närvarande Fabian Kallerdahl (undra hur många gånger jag sett honom på scener bara senaste decenniet).
Inte helt lätt att jämföra med när Stonefunkers material var färskt. Vill hävda att soundet låter mer distinkt och polerat numera utan att det görs avkall på solistiska insatser eller groove. Renommerade jazztrummisen Johan Birgenius glider sömlöst in i den roll han fått överta från Lars Lade Källfelt medan Holmgren på elbas är en klippa att luta sig emot för Emrik. När rekryterade rytmtillverkaren blir varmare i kläderna kommer han sannolikt agera mer självständigt, med fills och kanske breaks. Första guldstjärnan sätts i min bok när Turn It Up levereras och vi får ett första inpass av Andy The Stick uppbackad av härligt fet bas. Den för mig obekante trumpetaren Daniel Angebrand utmärkte sig, hans ton var en odiskutabel plusfaktor. Den stötiga funken med sin fräcka syntslinga övergår efterhand till raffinerat riffande. För första gången noteras på allvar Hjorts höga toner.
Emrik blandar som framgått in egna alster, varav ett frejdigt samarbete med video inspelad på Nord Koster döpts till Sunny Day. Den avlöses av megahitten ”Funkadeena” vars stretchande refräng och rap-parti väcker ljuva minnen till liv. Gonzo färgar på koskälla i låt i ultimat medium tempo. Publiken ger önskvärd feedback. Musiken kan förefalla okomplicerad men den kräver passionerad hängivenhet, kunskap om genren och förmåga att leverera ”in the pocket”. Kravspecifikation Wefunky Band definitivt uppfyller.
Vid det här laget duggar guldstjärnorna tätt i mina anteckningar. Får nostalgiska rysningar av Lucky People Center och blir rusig av lycka när flow uppnås i Method To The Madness, en absolut höjdpunkt för Emriks Wefunky-projekt. Snärtig basgång i introt banar väg för ett självgående grymt sväng. Vidare rymmer första set snygg sång av Emrik parat med lustigt praktiskt inslag riktat mot oss i Mr Garbage Man. Medveten om att hans insats inte lyfts fram särskilt. Han presterar på den nivå vi förväntat oss, gör oss inte besvikna. En toppinsats utförs av Johanna Hjorth vars stämband sätter oss i trance i förening med rytmsektion, efter ett mäktigt uppbyggt intro. Syftar på hennes paradnummer i detta sammanhang, nämligen Think skriven och producerad av James Brown för Lyn Collins 1972. Oemotståndlig Call And Response-teknik exponeras. Blåsarna är flitigt i farten och Angebrand fyrar av ett glänsande solo.
Andra set kickar igång med Good Time, Emriks favorit från debutalbumet. Rör sig om ösigt tempo i glädjens tecken. Stilen från förr känns igen. Här blir det åka av när Andy the Stick lyfter och beger sig iväg på inspirerad utflykt. Kul med dessa utbrytningar på ett instrument som annars har en tillbakadragen position stilistiskt. Ska inflikas att Gonzo Reyes kliver fram och rappar ganska ofta, vilket han är duktig på. SF omfamnade hip hop och rap var ett centralt inslag. Som vanligt tenderar mina recensioner att likna referat. Körde nästan fast för att få fram samtliga titlar. Kände förstås igen I Have A Dream som övergår i en snabb shuffle, Wake Up med sitt sugande sväng vars distinkta riffande sprider glädje och gungade och sjöng med i oemotståndliga manifestet M-Rock Theory.
Ska poängteras att låtar på repertoaren tillkomna cirka senaste decenniet verkligen håller måttet, bevisas med emfas i exempelvis extranumren. Först ut i andra avdelningen är Cashbah, en hyllning till mytomspunnen mobil klubb i regi av bland andra Emrik. Jag var ungefär fem gånger på dessa fester. Har i efterhand läst låtens text, eftersom den var svår att uppfatta. Den rider omisskännligt på sound från Go Go-musik.
Vidare kan en ”slow burner” i form av Stomp Your Feet avnjutas. Extranumren sitter som en smäck. Samtliga befinner sig i zonen, i den galax vars frontfigurer är sprungna ur 80-talets Minneapolis. Ska låta det vara osagt om flirten är avsiktlig. Syftar på Time-influenser i Blow Your Whistle och Marchin´ On , alster utgivna på album från 2016 respektive 2014. Blir till en extatisk orgie i riff, rytmer och sofistikerat sound. Efteråt såldes merch och sympatiske huvudpersonen som också snart debuterar som författare signerade förstås.