West of Eden
Lighthousekeeping
4
Inspelad i fyrvaktarbostaden vid Morups Tånge
Ljudtekniker, mix, master och kompletterande inspelning Hans Olsson (Svenska Grammofonstudion)
West of Music (Hemifrån)
Releasedatum: 24/4 2026
Cd:n låg fram tills nyligen i en av högarna med recensionsskivor. Just nu finns inte så mycket annat i pipeline, varför jag funderade på vilken utgivning jag hade lust att ta i tu med efter att ha betat av några andra cd. Har tidigare recenserat de tre album som släppts efter pandemin plus deras föreställning Whitechapel som Lunchteater i den stad de är baserade i, det vill säga Göteborg. Folkrockbandet som äger sådan obestridlig auktoritet debuterade 1997. Gruppens katalog rymmer fjorton plattor jämte en liveskiva. De har turnerat i Europa (givetvis Irland) och Kina. Apropå hemvist finns deras paradis i Halland i en naturskönt belägen länga, med massvis med bäddar och inredd studio. Det var i forna fyrvaktarbostaden vid Morups Tånge gruppen formades, en plats de fick tillgång till genom Jennys mamma. Sedan dess har gruppen i omgångar träffats i huset för att umgås och spela in. Då mina föräldrar haft sommarstuga på ett par kilometers avstånd, har huset beskådats på nära håll och jag strövat på ängarna vid fyren, vilka särskilt frekventeras av ambitiösa ornitologer. Senast i förfjol klev jag på samma trätrappa som gruppen på bilden nedan. Inte utan att jag blir lite rörd av att ha delat den erfarenheten.
Med Lighthousekeeping slås fast att det handlar om ett återvändande till hur det började, både platsspecifikt och musikaliskt. För första gången bejakas rötterna fullt ut genom att man tar sig an keltiska traditionella sånger, på ett album vilket beskrivs som varm och glädjerikt men också modigt. Makarna Martin och Jenny Schaub bildade West of Eden och turas om att fronta på sång. På platsen jag är bekant med och som blivit deras paradis gifte de sig 1994. Paret har skrivit historisk musikal som jag såg några dagar före premiär och några av Martins övriga projekt har recenserats i uppskattande ordalag av undertecknad. Han är en nestor i Göteborgs musikliv och täcker ett flertal genrer.
Sedan ett antal år tillbaka består bandet i övrigt av Henning Sernhede på gitarrer, banjo, mandolin och handklapp som vid sidan numera driver egen hyllad karriär, Martin Deubler Holmlund på kontra- och elbas vars egna utgivning jag en gång recenserat, Lars Broman på fiol samt Ola Karlevo, deras trummis som också hörs på percussion och bhodrán. Medlemmarna har sammantaget många instrument att hålla reda på. Här lirar Martin stränginstrument som akustisk gitarr, cittern och mandolin därtill dragspel, piano, keyboard och handklapp medan Jenny trakterar irländsk flöjt (tin whitle) och dragspel. Samtliga går stundtals ihop och bildar kör eller stämmor i bakgrunden.
På aktuella skivan har celebra gäster anslutit, besökte dem vid Kattegatt för att införlivats i produktionen. Vi kan njuta av skotten John McCusker (Mark Knopfler mfl.) med fiol och low whistle på totalt sju spår och Michael McGoldrick (också Mark Knopfler och ett antal band inom folkmusik-genren) på traditionella blåsinstrument. Ljudtekniker Olsson anges bidra med handklapp och sångbakgrund även han Och i Daddy´s Lamentation förekommer en kör bestående av Stina Klintborn, Joel Carlberg samt Alice Schaub.
För att precisera mitt omdöme hamnar Lighthousekeeping på 4+ eftersom det inte finns något att anmärka på. Tvärtom är samspel, sång och sound oantastligt, liksom deras arr, val av repertoar och graden av variation. Noterat att ett par mer initierade kollegor gjort nedslag i låtlistan, jämfört med andras berömda tolkningar och funnit att West of Edens tolv tolkningar står sig utmärkt i konkurrensen. Kan inflikas att det var länge sedan jag regelbundet lyssnande på folkmusik och då i synnerhet keltiskt beat, alternativt svävande klanger. För drygt fyrtio år sedan befann jag mig på folkmusikfestival i Edinburgh och senare på 80-talet diggades skivan med Van Morrison & The Chieftains. I år har jag haft stort utbyte av konserter med exempelvis. Nordan och Spöket i köket. När det gäller möjliga förlagor till soundet hos WOE tänker jag ofta på dem som en modernare variant av Fairport Convention featuring Sandy Deny. I andra hand associeras till Maddy Prior och Steeleye Span, Pentangle och Mary Black.
På en platta bestående av idel utvalda favoriter smidigt arrade känner jag mig ofta indragen i stämningar och vindlande berättande.. Uppseendeväckande att Alf Hambes hit Visa i Molom tidigt får bryta mönstret i engelsk översättning av Jenny, byggs finurligt på med Cooley´s Reel. För att vara fullständig med fakta har utomstående tagit fram arr till några av låtarna (bland andra McCusker) vilka bearbetats av WOE. Undrar förresten vad som ursprungligen lockade dem så ofantligt, med att förkovra sig i en vid folkmusiktradition med inriktning brittiska öriket?
Klämmig öppning som osar av spelglädje avlöses av nämnda, dröjande vemod i Song From Molom. Just dylika stimulerande pendlingar är något av ett signum för albumet, liksom balansen mellan akustiska instrument och stundtals rockigt pådrivande komp och sekvenser med licks på elgitarr som till och med framställer smutsigt sound, keyboard och elbas. Uppskattar det frimodigt twangiga och taggiga uttrycket i b-delen på Paddy´s Lamentation. Ett annat bestående intryck är vokala kvalitén. När de går samman låter det snyggt, Martin textar tillfredsställande med inlevelse och därutöver tronar Jenny. Vet med mig att jag inte alltid varit såld på hennes sätt att sjunga. Kan vara en anledning till jag faller till föga och golvas av hennes insats. Jenny Schaub sjunger med enastående nerv, berör med sin fantastiska stämma. Och de utländska gästerna glänser här och var utan att utöva utförliga solon.
Tredje spåret med troligen irisk titel blir i gruppens händer ett mästerverk. Stillsamt och avskalat organiseras musiken med vidunderlig harmonik. I plattans lugnare låtar framgår vilken utvecklad känsla de besitter vad beträffar att få fram superb dynamik. I She´s Lika A Swallow påminner man en hel del om Fairport Convention. Inte något sammanträffande alls i min anknytning då legendarerna spelade in låten redan 1969. På Lighthousekeeping fäster jag mig vid utsökta stämsången. Ska sägas att vi får ett fint instrumental nummer, Si Bheag, Si Mhór. Albumet avrundas med svävande sång om kärlek vars titel är Wille And Mary. Till förtjusande ackompanjemang visar återigen enda kvinnan i bandet vilken hög nivå hon befinner sig på. Man blir helt tagen av vad hon förmedlar och hur det görs med ett avtryck som är hennes eget, inte kan kopplas till någon eventuell förebild. Vilken tillgång att ha någon som sådan stjärnkvalitet i sitt långlivade band. Och har det framhållits tillräckligt hur duktiga var och en är på sina instrument i samverkan är det hög tid att betona detta faktum.