Mandy & Andy
Lies! Lies! Lies!
3
Inspelad av Filip Ekestubbe
Ladybird
Releasedatum: 30/1 2026
Plockat upp ytterligare en cd ur recensionshögarna som väntat på sin tur onödigt länge. Omaka duon Mandy & Andy utgörs av oerhört produktive Andy Fite på sång och akustiskt ackompanjemang på gitarr i sällskap med hans mest framgångsrika elev Amanda Ginsburg (tvåfaldig Grammisvinnare med mera) på sång. Lies! Lies! Lies! heter uppföljaren som lagt sig nära intill debuten för ett par år sedan som jag skrev om i Orkesterjournalen. Också recenserat Ginsburgs tre fullängdare i eget namn och ett par av hennes konserter. Vad gäller deras senaste samarbete saknas uppgifter om producent, studio och när inspelningarna skett. De har antagligen ägt rum i Fites studio. Född i USA har han bott och verkat i New York, men bor sedan länge i Sollentuna och gästföreläser vid Kungliga Musikhögskolan. På meritlistan finns ofattbart nog över tusen tillverkade låtar och samarbeten med Red Mitchell, Billy Eckstein och Sheila Jordan. Tippar på att han är drygt dubbelt så gammal som Ginsburg. Denne självutnämnde filosof, komiker och tillika (kropps)terapeut har en katalog på drygt sjuttio album tillgängliga.
I pressbladet uttalar sig den rutinerade mannen om sin musikaliska partner som tillskansat sig ett anmärkningsvärt genombrott i tv-rutan och på galor. Han understryker vad lyssnare redan anser, det vill säga att Amanda har en fantastisk röst. Enligt honom är den ”personlig, oroande direkt, med en djup sötma och en orubblig förståelse för de ord hon uttrycker.” Andy å sin sida beskrivs som en unik företeelse, vars sound är stöpt i Lennie Tristanos tradition (känd för sin intrikata harmonik) och när det gäller låtskrivande hemmahörande i en annan epok. Hans hjältar var Gershwin, Cole Porter och Hoagy Carmichael jämte skojfriska gisslaren Tom Lehrer. Skivbolaget menar att hans gitarrspel ger dansande röster ett mjukt underlag att vistas i. En välklingande och ofta diskret underlag vill man lägga till när melodier ledigt knåpas fram.
Efter min genomlyssning slår det mig att Amanda Ginsburg mer frekvent borde inkluderas, då jag listar sångerskor i landet med högst kvalitet. Rent tekniskt skiner hon mest hela tiden. Efter de två första sprudlande, sötsockrade numren karaktäriserade av intrikata sammansmältningar av stämmor, levereras en melankolisk pärla i Alone In Your Skin. Amandas uppriktiga sång till Andys utsökta ackompanjemang tillhör kategorin ljuva ballader, reflekterande melodier att sjunka in i. När vokal vighet demonstreras å det grövsta kan det bli svårsmält för mig, de supersnabba takterna får inte riktigt fäste. Det är kolossalt skickligt utfört, ofta med humoristisk touch i duetterna. Men den sortens estetik gör att jag stannar vid 3+, fast inser att kännare av Povel Ramel imponeras än mer, sannolikt skulle tycka att jag är alldeles för njugg. Ska inte heller låta bli att dra fram veteranens vokala förmåga. Han behärska inte bara gitarrspelet utan också alla halsbrytande fraseringar och vändningar i sömlöst samspel med Amanda.
Kan ibland för variationens skull sakna tillförsel av indra instrument. Basgångar som garnerar ut rytmik eller melodier och stämningar härrörande från ett kompletterande piano. Låter som om Andy trakterar en och samma akustiska gitarr, men vet inte hur det förhåller sig. Ibland får jag för mig att nylonsträngad variant används, men kan vara ”hörvilla”. Hans utbroderade stick på I Can´t Believe It respektive Some Kind of Sunday är något i hästväg.
Ska påpekas att texthäfte medföljer och att Andy (kom till Sverige 1994) sjunger på svenska i en komposition duon skrivit tillsammans betitlad Löpa linan ut. Också deras debut innehöll en sång på svenska som Amanda gjort med pianotrio på tidigare skiva. Just Löpa linan ut har ett sådant där nonsenstillägg bägge verkar roade av. Materialet anknyter ofta till en lättsam tradition rotad i musikaler och Hollywood á la 30-tal och 40-tal. Vill mena att deras projekt är tämligen smalt, tilltalar kanske allra mest unga vilka studerar sång och komposition. Att albumet rymmer tänkvärda, riktigt lyckade texter, kommer nästan bort i sammanhanget; i en omgivning som ofta framstår som trivial och skojigt underhållande. Antar att framtoningen inte är slumpmässig utan avsiktlig. Att den speglar deras kynnen. Lyckligtvis balanseras det käcka av en handfull berörande ballader. Visst förtjänar virtuosa inslagen beundran, men föredrar i första hand med deras vemodiga sånger. Ett sådant krön är Let´s Start A War, vars musikaliska tema låter bekant vilket kan vara medvetet eller en slump.