Jag är ganska säker på att jag är äldst i publiken framme vid scenkanten. Med ganska god marginal dessutom. Men efter några minuter med Hemliga klubben på scenen börjar den där åldersskillnaden kännas fullständigt ointressant. För det är svårt att stå bredvid och titta på när tre personer fullkomligt studsar runt på scenen utan att själv dras med.
Hemliga klubben är ett band som verkar ha förstått att en konsert inte bara handlar om att spela låtarna så bra som möjligt. Det handlar lika mycket om energi, rörelse och kontakt med publiken. Och energi har de. Massor.
De är tre som står längst fram och far runt, men live är Hemliga klubben dessutom förstärkta med två musiker till. Det gör stor skillnad. Det finns en rejäl musikalisk botten i konserten, samtidigt som de tre längst fram kan ägna sig åt det de verkar vara allra bäst på: att skapa en känsla av att scenen är alldeles för liten för all den energi de har.
Redan från ”Fight” är det full fart. Sedan kommer ”Jag vill inte vara din kompis”, en titel som nästan känns som en programförklaring för ett band som hellre vill ha hela publiken med sig än stå och vara artiga på scenen. ”Byta efternamn” och ”Svikare” fortsätter att bygga upp tempot och det är svårt att inte imponeras av hur naturligt de får det att kännas.
Det finns något väldigt ungdomligt över Hemliga klubben, på bästa möjliga sätt. Inte ungdomligt som i oerfaret, utan som i att det fortfarande finns en känsla av att precis vad som helst kan hända. De verkar genuint glada över att stå där. De hoppar, springer och studsar omkring och det känns aldrig som koreograferade scenrörelser som någon bestämt på ett möte. Det känns mer som att kroppen helt enkelt inte klarar av att stå still när låtarna spelas.
”Paloma Dolores” blir en av kvällens höjdpunkter, och ”Typ 100 år” är en titel som får en extra dimension när jag står där och konstaterar att jag förmodligen är ungefär rätt person att uppskatta just den låten av helt andra skäl än resten av publiken.
Sedan kommer ”Nagellack” och ”Du kommer dra”, innan ”Put Your Hands Up in the Air” gör exakt det titeln lovar. Publiken är med och Winterviken känns plötsligt som en betydligt större konsertlokal än den faktiskt är.
Det är också här man verkligen förstår vilken roll Hemliga klubben har i kvällens konsertpaket. De spelar först, men det känns aldrig som att de står där som ett traditionellt förband som ska försöka få igång en publik som egentligen bara väntar på huvudakten.
Snarare känns det som en dubbelakt.
Hemliga klubben och Familjen hör ihop på något sätt. Det finns en gemensam energi och ett gemensamt driv, och Hemliga klubben känns alldeles för etablerade i sitt eget uttryck för att reduceras till ”förbandet”. De får utrymme att vara Hemliga klubben och gör också det fullt ut.
”Gå rå” blir ett naturligt avslut på huvudsetet, men publiken är inte riktigt färdig. Det blir extranummer med ”Dina föräldrar”, ”Here we go” och till sist ”Tänk om vi dör!”. En ganska passande avslutning på en spelning där allt hela tiden känns som om det skulle kunna explodera åt vilket håll som helst.
Och kanske är det just det jag gillar mest.
Jag är äldst i publiken. Jag borde rimligen stå någonstans längst bak och lugnt konstatera att ”det här var ett trevligt ungt band”. Men det går inte riktigt. Hemliga klubben är alldeles för bra på att få med sig publiken, och deras energi är omöjlig att värja sig mot.
Det är en sådan där spelning där man påminns om varför det är så roligt att gå på konserter. Man behöver inte tillhöra målgruppen. Man behöver inte kunna alla låtar. Man behöver egentligen inte ens förstå exakt vad som händer på scenen.
Det räcker att känna energin.
Och Hemliga klubben har energi så det räcker och blir över.
Betyg: 4/5