Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Brad Pitt

Filmrecension: Ad Astra – en yttre och en inre resa

by

Ad Astra
Betyg 4
Regi James Gray
Svensk biopremiär 20 september 2019

En mäktig rymdfilm med Brad Pitt som får beröm av många internationella filmkritiker för sin roll som astronauten Roy McBride som far till solsystemets yttersta gräns för att söka efter sin far, Clifford McBride (spelas mycket bra av Tommy Lee Jones). Clifford McBride skickades ut på uppdrag att leta efter former av intelligent liv i universum men har varit försvunnen i tre årtionden.

Trots det storslagna perspektivet med rymdtemat är det en film som lika mycket handlar om nära relationer, det är en far-son-berättelse, som ibland blir lite för söt. Men att spegla universums storhet och de existentiella frågorna i en nära relation har sina poäng samtidigt.

Trots att Brad Pitt hyllas så för sin roll blir han emellanåt lite för mycket en Rambo i rymden, då han löser problem som uppstår lite för enkelt och lite för snabbt. Världen det utspelade sig i var tankeväckande men Brad Pitt var för mycket av actionhjälte för att det skulle bli riktigt medryckande.

Gillar du science fiction och rymdfilmer som berör frågorna kring existensen kommer du säkert att gilla den här även om den inte kommer upp till samma mästerliga nivå som Interstellar är det en sevärd film som sätter igång funderingar kring vad liv är och vad människor är.

I och för sig är filmen delvis spretig. Den är djupt filosofisk, den är fylld av action, den har vackra rymdbilder, fina närbilder (fotot av den hyllade svenske Hoyte Van Hoytema), den handlar om mänsklig psykologi och far-och-son-förhållandet. Å andra sidan gör det filmen bredare och djupare. Den hade förlorat på att bara vara action eller bara filosofisk. Nu skildrar den både en yttre och en inre resa.

Rymden är i extra fokus i år då det är femtio år sedan de amerikanska astronauterna, Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins, landade på månen med Apollo 11 som var den första bemannade rymdfärden som landade på månen, höjdpunkten i NASA:s Apolloprogram och en milstolpe i rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen. Sedan dess har det skapats flera storfilmer som utspelas i rymden, flera som ligger mer åt äventyrsformatet. Med Ad Astra tar regissören James Gray plats bland de filmskapare som gjort mer än så, som skapat en rymdfilm som handlar om de existentiella frågorna.

Filmecension: Allied – inte nyskapande men sevärd

by

allied

Allied
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 november 2016

Allied som går upp på svenska biografer med Brad Pitt i en av huvudrollen är ett spiondrama som börjar 1942 i Marocko.

Kanadensaren Max Vater, officer i brittiska underrättelsetjänsten och Marianne Beausejour möts första gången i Casablanca, Marocko . Hon var tidigare med i den franska motståndrörelsen och är nu fransk agent. Året är 1942. Där skall de agera som ett äkta par för att tillsammans utföra en aktion planerad av de allierade. Aktionen lyckas och de flyr. Eftersom kärlek uppstår under tiden i Casablanca flyttar Marianne till London och sin kärlek Max. De gifter sig och får en dotter. Äktenskapet är lyckligt och Max fortsätter i underrättelsetjänsten. Men en dag får Max en varning om att hans maka är en tysk spion. Att hon inte är den hon utger sig för att vara. Om så är måste han skjuta henne. Vägrar han skall han själv bli hängd. Underrättelsetjänstens regler är hårda.

allied2Max Vater (Brad Pitt) är liksom sin efterföljare i brittiska underrättelsetjänsten James Bond alltid välklädd, elegant och stilig. Marianne Beausejour (Marion Cottilard ) är typiskt franskt elegant och förtjusande.
Båda skådespelarna är bra i sina roller men glöden mellan dem är inte helt övertygande. Detta trots en het sexscen i en minibil i rykande sandstorm i den marockanska öknen. Kanske är Max Vater allt för kontrollerad i sin roll eller så stämmer inte personkemin mellan skådespelarna.

Den som förväntar sig mycket action kommer att bli besviken. Den mesta spänningen ligger i det psykologiska och filmen håller sig mest till den biten. Bombplan, handgranater, stridsvagnar och gamla K-pistar finns naturligtvis med och Blitzenattacker över London.

Filmen är en historia med oväntade händelser och berättad som en klassisk film enligt Hollywoodmall. Steven Knights har skrivit manus och Robert Zenickis är regissör. Att Robert Zenickis kan sitt hantverk att skapa film märks. Det blivit en gedigen och ärlig film som är sevärd och underhållande. Med lite mer energi och nyskapande hade även den här filmen kunnat bli en klassiker. Vi hade gärna sett en ny Casablanca. Nu blir den troligen en publikmagnet och sedan glömd.

The Tree of Life – en feel-bad-movie

by

Titel: The Tree of Life
Betyg: 2
Sverigepremiär: 27 maj 2011

Feel-good-filmer finns det gott om. Men när det handla rom feel-bad-filmer, filmer vi mår dåligt av, brukar de oftast vara för att det är en usel film, uselt producerad, uselt regisserad, usel dramatik. Att “The Tree of Life” påverkar mg så negativt handlar inte alls om någon dålig produktion, snarare om att den är överproducerad. Det handlar om vad filmen förmedlar, som gör att många av oss som såg filmen samtidigt mådde dåligt efter. Den är mörk, förmedlar en så mörk bild av människan och livet att det var med tunga steg jag gick ut biosalongen på pressvisningen.

“The Tree of Life” är en episk berättelse om en man i övre medelåldern (spelad av Sean Penn) som mår dåligt av girigheten bland sina kollegor och han minns sin barndom, sin stränge far (spelad av Brad Pitt), sin mamma (spelad av Jessica Chastain).

Regissören Terrence Malick vill mycket med “The Tree of Life”. Hans episka film följer inte vanliga dramaturgiska riktlinjer, tid och rum existerar inte. En människa som dör i ena scenen är med i nästa, som det kan vara med våra minnen. Minnen och drömmar och bilder på storartade naturscener väller över oss, allt till ackompanjemang av underbar klassisk musik. Juryn i den stora förnäma filmfestivalen Cannes föll pladask och filmen vann Guldpalmen. En del internationella kritiker, som Peter Bradshaw i The Guardian i England, ger filmen högt betyg, fast han tillägger:
This film is not for everyone, and I will admit I am agnostic about the final sequence, which suggests a closure and a redemption nothing else in the film has prepared us for.

En film behöver inte förmedla något positivt, behöver inte ge hopp eller glädje eller spänning för att vara bra. “The Tree of Life” går dock för långt, det blir för mycket, Den är också 2 timmar och 18 minuter. Att överskrida den vanliga tiden för en film och ändå behålla publikens intresse och engagemang är en svår uppgift. Jag tycker inte Terrence Malick lyckats med. Trots att han har enormt skickliga skådespelare. Brad Pitt är skrämmande bra i rollen som fadern som offrade sin dröm att bli musiker och tar ut det på sönerna: sträng men ändå skör och vill ha kärlek. Sean Penn hamnar också helt rätt i sin gestaltning av den sorgsne och sökande mannen. Barnskådespelarna är fantastiska och här luktar det Oscarnomineringar lång väg.
Jessica Chastain i rollen mamman är väl den som inte lyckas så bra. Hon är för söt, för snäll, för god och för mesig.

Terrence Malick har också skickliga fotografer, bilderna är storartade. Fast det är just det: det blir för mycket.

Det finns en regel för den som skapar: “Kill you darlings” – att våga ta bort favoritscener för att de förstör helheten. Regissören skulle behöva träna sig i det. Han siktar högt och för en del fungerar. Själv tyckte jag det blev för överdrivet, segt, för långt, för mycket, för storartat, för gigantiskt och dessutom för mycket amerikanskt fördomsfull med ljuva spröda mamman och den hårda fadern. Trots att filmen inte är som någon annan känns det som jag sett den förr, lite för ofta, för att den ska överraska mig

Och javisst, musiken fantastisk- men om det är bra musik jag vill uppleva går jag på en konsert.

Fast: det var ju intressant att få se Sean Penn spela Brad Pitts son.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

DVD-recension: Meet Joe Black

by


Meet Joe Black– (1998) – Dvd

Filmen kretsar kring den rike och mycket framgångsrike William Parrish (Anthony Hopkins) som är grundare och ägare av ett stort företag. En dag för han besök av en man som pressenterar sig som Döden, förklädd i en mans kropp och han får namnet Joe Black (Brad Pitt). Joe Black ger William ett erbjudande om att så länge han lyckas hålla hans intresse upp så ska han få leva.
Jag har läst några recensioner om filmen på nätet och förvånas över hur många som gillar den. Eller rättare sagt; hur mycket de gillar den!
Jag skulle vilja börja med att lyfta skådespelar insatserna. Tycker alla lyckas leverera bra och Anthony Hopkins är rätt man på rätt plats. Även Claire Forlani tolkar sin flick-aktiga roll på ett tillfredställande sätt.
När det kommer till handlingen så tycker jag den faller. Man har ett bra koncept. Döden vill lära känna människan bättre. Problemet är bara att man har gjort honom lite smått efter och Joe har noll koll på det mesta. De enda gångerna som han blir spännande är när han får agera döden men oj vad bra det blir då. Joe Blacks möten med en sjuk kvinna som helst av allt bara skulle vilja somna in är fantastiska. Men mellan dessa möten är han vag och så har man slängt in en kärleks historia på detta, som inte är annat än så ytlig den bara kan vara. Jag saknar ångesten i den 178 minuter långa filmen. Stundtals är filmen bra. Det som lyfter den mest är samspelet mellan Anthony och Brad, där Brad kan spela ut sin roll som Döden.
Betyg: 2 av 5 räkor

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,