Sidonie i Japan
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 maj 2024
Regi Élise Girard
En bedårande vacker film från Japan med vyer från Kyoto, Osaka och flera andra platser som är helt förförande för alla Japan-älskare. Samtidigt är berättelsen övertydlig och i många detaljer en förutsägbar kärlekshistoria. Samtidigt är den unik i bildspråket och regissören vågar låta bilderna vara stilla och ge oss tid att känna in människorna, naturen och tankarna.
Filmen visades på Göteborgs filmfestival med huvudrollsinnehavaren Isabelle Huppert på plats och beskrevs av festivalen som en charmant romans med strålande Isabelle Huppert som författare som reser till Japan med sin döda mans spöke och möter en kultur och en man som får henne att leva upp igen.
Isabelle Hupperts spelar Sidonie Perceval, en etablerad fransk författare som bär på en djup sorg efter sin sedan länge avlidne make. Hennes lust att skriva har varit borta i många år. Men trots att hon inte vill egentligen har hon tackat jag till att komma till Japan då hennes första bok ska ges ut på nytt. Hennes japanske förläggare, Kenzo, har bjudit in henne på en turné i Japan för att träffa läsare och journalister.
Det är många fascinerande vackra japanska vyer vi får njuta av under turnén genom landet. Givetvis får vi se många blommande japanska träd och flera tempel. Den som älskar Japan lär få en högtidsstund i biosalongen.
Det är inte bara Sidonie som kommer till Japan. Hennes avlidne make dyker upp. Ja bara för henne, bara hon kan se och höra honom. När hon berättar för Kenzo att hennes avlidne man dyker förklarar Kenzo att i Japan är de öppna för att de som dött ändå finns. De kan se och höra ”spöken” eller andar ofta. Kenzo säger: De osynliga finns sida vid sida med de synliga.
Framför allt handlar filmen om sorgbearbetning och om att kunna gå vidare i livet. Jag är kluven till hur detta skildras. En vanlig uppfattning, ganska felaktig om ni frågar mig, är att sorg är något som kan bearbetas och gå över. Sorg och saknad efter en nära anhörig som gått ur tiden går inte över. Saknaden vandrar sida vid sida av den sörjande resten av livet. Däremot går det att börja ta del i livet igen när smärtan fått rasa den tid den behöver.
En stor del av filmen fokuserar på skillnaden mellan japansk kultur och den västerländska attityden – det stämmer till viss del, förstås. Huvudstaden Tokyo har närmare 14 miljoner invånare men ändå slänger människor inte cigarettfimpar på marken, medan i Sollentuna som vid 2023/2024 hade 76.790 invånare slänger människor fimpar överallt, fast det är förbjudet och både förstör natur och sprider smuts och bakterier. Så visst finns det skillnader mellan den japanska kulturen och den västerländska koden för uppförande. Samtidigt har denna krock mellan Västeuropa och Japan skildras många gånger och känns lite uttjatad.
Lite roligt är besöken från andevärlden av Sidonies man Antoine. Men filmen är inte konsekvent i hur detta tas upp. Kenzo säger att andevärlden och de fysiska människorna lever sida vid sida. Att de avlidnas andar finns nära hela tiden. Ändå säger Antoine, ”spöket”, att han inte kan gå vidare för att Sidonie sörjer för mycket. Att ge sörjande dåligt samvete är lite kluvet. Hur går det ihop: andarna finns nära oss hela tiden och samtidigt kan de inte gå vidare till de dödas rike om vi sörjer för mycket? Det är inte konsekvent berättat.
Det är en stilfull film men många långsamma sekvenser, ofta står kameran helt stilla och en kärleksscen består till och med enbart av av foton. Det är originellt och blir starkt. De två huvudrollerna, Isabelle Huppert som Sidonie och Tsuyoshi Ihara som Kenzo är charmiga och helt underbara. Filmens kvaliteter vilar på deras insats och det makalösa fotot. För den som älskar Japan är filmen ett måste att se. En varm, rolig och romantisk film.