Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Japan

Filmrecension: Sidonie i Japan – en film som Japanälskare inte får missa

by

Sidonie i Japan
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 maj 2024
Regi Élise Girard

En bedårande vacker film från Japan med vyer från Kyoto, Osaka och flera andra platser som är helt förförande för alla Japan-älskare. Samtidigt är berättelsen övertydlig och i många detaljer en förutsägbar kärlekshistoria. Samtidigt är den unik i bildspråket och regissören vågar låta bilderna vara stilla och ge oss tid att känna in människorna, naturen och tankarna.

Filmen visades på Göteborgs filmfestival med huvudrollsinnehavaren Isabelle Huppert på plats och beskrevs av festivalen som en charmant romans med strålande Isabelle Huppert som författare som reser till Japan med sin döda mans spöke och möter en kultur och en man som får henne att leva upp igen.

Isabelle Hupperts spelar Sidonie Perceval, en etablerad fransk författare som bär på en djup sorg efter sin sedan länge avlidne make. Hennes lust att skriva har varit borta i många år. Men trots att hon inte vill egentligen har hon tackat jag till att komma till Japan då hennes första bok ska ges ut på nytt. Hennes japanske förläggare, Kenzo, har bjudit in henne på en turné i Japan för att träffa läsare och journalister.

Det är många fascinerande vackra japanska vyer vi får njuta av under turnén genom landet. Givetvis får vi se många blommande japanska träd och flera tempel. Den som älskar Japan lär få en högtidsstund i biosalongen.

Det är inte bara Sidonie som kommer till Japan. Hennes avlidne make dyker upp. Ja bara för henne, bara hon kan se och höra honom. När hon berättar för Kenzo att hennes avlidne man dyker förklarar Kenzo att i Japan är de öppna för att de som dött ändå finns. De kan se och höra ”spöken” eller andar ofta. Kenzo säger: De osynliga finns sida vid sida med de synliga.

Framför allt handlar filmen om sorgbearbetning och om att kunna gå vidare i livet. Jag är kluven till hur detta skildras. En vanlig uppfattning, ganska felaktig om ni frågar mig, är att sorg är något som kan bearbetas och gå över. Sorg och saknad efter en nära anhörig som gått ur tiden går inte över. Saknaden vandrar sida vid sida av den sörjande resten av livet. Däremot går det att börja ta del i livet igen när smärtan fått rasa den tid den behöver.

En stor del av filmen fokuserar på skillnaden mellan japansk kultur och den västerländska attityden – det stämmer till viss del, förstås. Huvudstaden Tokyo har närmare 14 miljoner invånare men ändå slänger människor inte cigarettfimpar på marken, medan i Sollentuna som vid 2023/2024 hade 76.790 invånare slänger människor fimpar överallt, fast det är förbjudet och både förstör natur och sprider smuts och bakterier. Så visst finns det skillnader mellan den japanska kulturen och den västerländska koden för uppförande. Samtidigt har denna krock mellan Västeuropa och Japan skildras många gånger och känns lite uttjatad.

Lite roligt är besöken från andevärlden av Sidonies man Antoine. Men filmen är inte konsekvent i hur detta tas upp. Kenzo säger att andevärlden och de fysiska människorna lever sida vid sida. Att de avlidnas andar finns nära hela tiden. Ändå säger Antoine, ”spöket”, att han inte kan gå vidare för att Sidonie sörjer för mycket. Att ge sörjande dåligt samvete är lite kluvet. Hur går det ihop: andarna finns nära oss hela tiden och samtidigt kan de inte gå vidare till de dödas rike om vi sörjer för mycket? Det är inte konsekvent berättat.

Det är en stilfull film men många långsamma sekvenser, ofta står kameran helt stilla och en kärleksscen består till och med enbart av av foton. Det är originellt och blir starkt. De två huvudrollerna, Isabelle Huppert som Sidonie och Tsuyoshi Ihara som Kenzo är charmiga och helt underbara. Filmens kvaliteter vilar på deras insats och det makalösa fotot. För den som älskar Japan är filmen ett måste att se. En varm, rolig och romantisk film.

Filmrecension: Ondska finns inte – men handlingars konsekvenser kan göra ont

by

Ondska finns inte
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Ryusuke Hamaguchi
Musik Eiko Hamaguchi

Ondska finns inte. Eller finns den? Ett är säkert i alla fall, människors girighet och människors själviskhet finns och när den slår till och rubbar balansen mellan människor och djur och natur då sker tragedier och hemska händelser. Det vet vi som lever under klimatförändringarnas hot. Människans lust att jaga för nöjes skull är om inte ondska i alla fall högst otrevlig. Människans habegär, människors lystnad och omättlighet på materiell framgång kan sätta igång handlingar som gör ont i de människor eller djur som drabbas.

Vad är ondska? Denna film sätter igång en hel del funderingar kring den existentiella frågan om ondska. Ondska finns inte vann juryns stora pris i Venedig filmfestival. Ryusuke Hamaguchi, regissören, vann en Oscar 2022 för filmen Drive My Car. Den filmen var underbar, på sitt sätt, men jag tycker att denna gör ett starkare intryck och dess tema berör många fler.

Handlingen kretsar kring Takumi som bor med sin lilla dotter Hana i byn Mizubiki som ligger en bit utan Tokyo. Takumi är lite av byns alltiallo. Han lever nära naturen och fixar många olika saker för byborna. Han hugger ved, han hittar örter som passar till restaurangens mat, han hämtar rent och klart källvatten för matlagning. Han har en närhet till naturen och kunskap om skogen som han lär ut till sin lilla dotter.

Byborna lever ett ganska lugnt liv, modernt men utan storstadens stress. Det är fantastiskt filmat och scenen där han hugger ved, filmat och klippt för att förmedla ett sådant lugn att det känns som om jag är med där och sitter på en stubbe och bara njuter av alla dofter från gräs och träd och ljudet från fågelkvitter och vindens brus i trädens grenar.

En dag får byborna reda på att ett företag har planerat att bygga en glamping-anläggning mitt i skogen, nära Takumis hus. Glamping är ett ord för glamorös camping. Stressade storstadsbor behöver komma ut i naturen men vill samtidigt bo bekvämt och ha det lyxigt. Byborna blir inbjudna till ett möte där företaget ska informera om dessa planer.

Det blir uppenbart att de som planerat denna glamping-anläggning inte alls tar någon hänsyn till miljön. En stor tank för avfall ska placeras så avfallet kommer att förorena vattnet för byborna. Företaget har inte tänkt att ha någon som arbetar på anläggningen på natten vilket kan föra med sig att dessa lyxcampare kan dra ut i skogen och jaga hjort och kanske missa och träffa annat. Och hjortar är inte farliga normalt men om de blir skadeskjutna kan de anfalla.

Scenen där byborna ska bli informerade är något av det starkaste jag sett i en film på länge. Det är humor men ändå skrämmande exakt skildrat hur ekonomiska intressen helt kör över den lilla människan. Det är en scen där olika bybor får möjlighet att ställa frågor och det blir allt tydligare att byborna har oändligt mycket mer kunskap om hur människa och natur fungerar än företagets chefer. Och som Takumi konstaterar: ”Vatten rinner nedåt” och det gör skitigt vatten också, förstås. Avfallsbehållaren kommer att skapa stor skada.

Efter mötet gör filmen en oväntat vändning. Det visar sig att de två som skickats ut av företaget för att informera byborna inte alls trivs med sina jobb. Den ena av dem, Takahashi, skulle till och med vilja flytta till byn och lära känna hur allt fungerar.

Filmens titel är lite gåtfull. En del vill utbrista att ondska visst finns och syftar förmodligen i det här fallet på de allra högsta cheferna som förstås inte alls tänker ta hänsyn till byborna utan ser mötet som en punkt de kan klicka i som avklarad och redovisa för myndigheter för att få tillståndet att sätta igång.

Frågan är: Vad är ondska? Är det ondska att ljuga? Är djur onda? Är naturen ond när den drabbar människor med katastrofer?

Denna film är vacker men också tragisk och mörk och svår att ta till sig, den är gåtfull och samtidigt magisk. Och den ger mycket att fundera kring efteråt.

Filmrecension: Bullet Train – En tågresa som får både Tarantino och Thomas the Tank Engine att blekna i jämförelse

by

Bullet Train
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 augusti 2022
Regi David Leitch

Bullet Train är baserad på boken av Kōtarō Isaka från 2010. Jag har inte läst förlagan, men på förhand hade jag förväntat mig att den skulle vara i stil med traditionella japanska deckare som The Tokyo Zodiac Murder, The Honjin Murders eller The Decagon House House Murders. Men jag blir snart varse om att Bullet Train är mer av en mörk komedi i stil med Tarantino eller Cohen-bröderna.

I huvudrollen som “Ladybug”, en otursförföljd småtjuv som går i terapi och precis har upptäckt zen, ser vi Brad Pitt. Jag tycker han gör rollen med en stor nypa charm. Han får hoppa in i ett uppdrag att stjäla en resväska på Shinkansen, ett snabbtåg som går från Tokyo till Kyoto. Det visar sig att tåget är späckat med en mordisk ensemble yakuzas och lönnmördare. Däribland de charmiga brittiska “tvillingarna” Lemon och Tangerine, varav den ena är besatt av Thomas the Tank Engine.

Filmen är strax över två timmar lång men är förvånansvärt underhållande, åtminstone i jämförelse med andra filmer inom genren. Det rör sig mellan slasher, komedi och action. Själva handlingen är chockerande simpel och det bjuds inte på särskilt många twister, men karaktärerna bär mer eller mindre hela filmen på egen hand med sin kemi och humor. Bullet Train kommer knappast gå till filmhistorien som ett mästerverk men den bjuder på högintensiv underhållning och kan mycket väl bli en kultfilm.

Filmrecension: Drive My Car – en magisk resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om vänskap, om kärlek och hämnd

by

Drive My Car
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Ryûsuke Hamaguchi

Årets vackraste film, tror jag. En sång om sorg, om livet, om kärlek, vänskap, om skuldkänslor, konst och att leva vidare efter en tragedi och mitt i alltihop finns en finurlig och högst ovanligt rollkaraktär: en röd Saab 900 Turbo.

Filmen som bygger på en novell av den populära författaren Haruki Murakami vann en Oscar för bästa utländska film. Den var nominerad till bästa film alla kategorier också, en kategori som vanns av filmen Coda. Men skulle du fråga mig så är den rätta vinnaren Drive My Car.

Ryûsuke Hamaguchis prisbelönade film har vunnit en lång rad priser, bland annat Golden Globe för bästa utländska film och bästa manus på filmfestivalen i Cannes. Trots att den vunnit minst 50 priser tror jag den skulle kunna vinna ännu mer ifall omröstningen skulle ske ett halvår eller ett år senare. Det här är en film som växer med tiden och som kan ses om och om igen och tittaren kommer att hitta massor mer som filmer har att säga. Den talar under ytan och har många nivåer av vad den förmedlar.

Som filmens distributör skriver: Murakamis ordknappa, precisa berättelse på under 40 sidor har inspirerat till en rik filmisk resa som tar sin tid och levererar starka känslor genom små åtbörder.

Filmens huvudperson, förutom den rösta staben är teaterregisssören och skådespelaren Yasuke Kafuku (spelas så bra av Hidetoshi Nishijima). Han har ett spännande har ett förhållande med sin fru sedan 20 år. Hustruin, Oro är manusförfattare. De två bollar idéer både när de älskar och under sina bilresor. Men något händer. Livet är inte alltid så okomplicerat som det kan se ut. Det rör sig mycket i människors undermedvetna.

Vad som egentligen är orsak och vad som är verkan, det är upp till betraktaren att avgöra. Vad händer och varför? Kan vi ens någonsin egentligen veta det?

Filmen har en stark parallell till Tjechovs drama Onkel Vanja. Yasuke Kafuku, filmens ena huvudperson, har både spelat huvudpersonen i Onkel Vanja och sätter upp den som regissör. En stor del av filmen handlar om när han väljer skådespelare till en multi-språklig uppsättning av Onkel Vanja. Mycket spännande. En av rollerna ges till en döv kvinna. Att kommunicera med teckenspråk är också ett språk.

Filmens handling går att betrakta utifrån kunskap om Onkel Vanja, men det är inget krav att någonsin ha sett det dramat. Filmen har så mycket djup i sig att det har saker att säga varenda en som ser den. Kanske ger filmen dessutom inspiration till att se Onkel Vanja? Just nu finns en mycket bra brittisk uppsättning av Onkel Vanja på SVT Play.

Drive My Car är en magisk underbar resa om livet, om sorg, om att tala med varandra, om att kommunicera, om vänskap, om kärlek och hämnd.

Filmrecension: My Hero Academia: World Heroes Mission – ett roligt extranummer

by

My Hero Academia: World Heroes Mission
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 oktober 2021
Regi Kenji Nagasaki

Att vara väl förberedd är en av de viktigaste uppgifterna för en skribent, oavsett ämne. I fallet med My Hero Academia: World Heroes Mission har det tyvärr inte funnits tillräckligt med tid att gå igenom de mer än 30 manga-böckerna eller de otaliga avsnitten av den populära tv-serien. Men en sak står klart, oavsett kunskapsnivå gällande karaktärerna, deras motiv och superförmågor så fungerar My Hero Academia: World Heroes Mission utmärkt som färgsprakande mys-action.

En både attraktiv och avskräckande faktor gällande de mest hyllade och omtyckta anime- och mangaserierna är deras massiva omfång. Serier som Naruto och One Piece kännas ofta större än livet, i alla fall då vi ser till deras livslängd. Som en kort observation så sänds snart avsnitt 1000 (!) av One Piece. Uthålligheten, engagemanget och intresset för en serie med sådan kritisk massa överträffar mycket annan hängiven pop-kulturell fanatism. Att investera hundratals timmar under decennier i en enda berättelse som har en sällsynt och kraftfull förmåga att fullkomligt sluka tittaren/läsaren.

My Hero Academia är precis som One Piece och Naruto enormt populär. Med en cirkulation på över 50 miljoner exemplar så kan mangans popularitet jämställas med flera av de mest uppmärksammade västerländska litteraturfenomenen. World Heroes Mission är dessutom den tredje i raden av filmer baserade på My Hero Academia. Med andra ord så är det en institution som tillbeds med oerhörd vördnad och respekt.

Anime-adaptioner brukar mestadels vara avknoppade från den primära berättelsen, detta för att inte stöta sig med en redan etablerad kontinuitet. Det leder ofta till att biofilmerna känns som små avstickare utan vidare relevanta konsekvenser. Den omåttligt populära Hunter X Hunter och dess två biofilmer är praktexempel på två totalt menlösa långfilmer som inte tillför någonting varken för tidigare eller nytillkomna fans. De mest inbitna hoppas på stora narrativa framsteg men får oftast se sig snuvade på betydelsefullt innehåll.

World Heroes Mission bryter inte den trenden, det är förvisso dramatiskt och actionfyllt men hela äventyret känns som en engångsföreteelse som inte påverkar eller stöter sig med redan pågående berättelser. Filmen kan ses som ett roligt extranummer, knappast relevant för helheten men ändå uppskattat för den rena ansträngningen. För oss som inte vigt våra liv till My Hero Academia så erbjuds ett härligt smakprov som utan tvekan ger mersmak.

Det görs inga större ansträngningar att presentera världen eller de färggranna karaktärerna. Vi kastas rakt in i händelserna och det är bara att hänge sig åt mytologin och premissen om man skall ha någon chans att hänga med.
Från första rutan till sista så är det fullt ös med storslagna slagsmål och heroiska hjältar. Berättelsen är lika klassisk som den är förutsägbar, det är inga större innovationer vad gäller antagonistiska agendor eller superhjälte-krafter. My Hero Academia: World Heroes Mission känns som en mycket kärleksfull hyllning både till västerländska seriefigurer som Stålmannen och till japanska anime-klassiker som Dragon Ball. Världens överlevnad står på spel och självuppoffringen som våra hjältar måste göra tycks inte veta några gränser. Ensemblen är knappast originell vad gäller personligheter och motiv, den följer gamla och familjära mallar, men eftersom de flesta personer vi möter är både empatiska och charmiga så går den aningen kreativa slentrianen att acceptera.

Även om det är bekant – till och med uttjatat, vad gäller tematik, patos och dramatik så paketeras det med en sådan visuell flärd och charm att det är svårt att inte låta sig svepas med i actionfesten. Enda gången World Heroes Mission kör fast är i sitt genuint ihåliga slut. Vi får en utdragen och trist slutstrid som aldrig tycks vilja ta slut, det är som att hela filmen har hakat upp sig och bara fortsätter att bombardera tittaren med snarlik koreografi och artificiella förlängningar. Med tanke på hur väl portionerade de andra actionscenerna är så blir det nästintill obegripligt varför klimax tappar greppet.

My Hero Academia: World Heroes Mission löper stor risk att inte tillfredsställa de mest hängivna fansen med sitt simpla narrativ. Det finns inget här som förändrar spelrummet eller påverkar någon av karaktärerna till den grad att ingenting kommer vara sig likt efteråt. Men som en underhållande introduktion till My Hero Academia så fungerar World Heroes Mission utmärkt. Själv har jag redan börjat införskaffa några av de mer än trettio manga-böcker som finns tillgängliga.