SciFi

Title: Real Steel
Betyg: 2
Svensk premiär: 25 november

Det är sällan barn får konstruktiv kritik när de ägnar sig åt konst. Fröknar och föräldrar skiner upp och blir jätteglada när de får teckningar, trots att de inte ser vad det föreställer. ”Det är en häst!” säger barnet. Nej, lilla du, det är en skrattande jätteballe på fem ben! Ändå fortsätter vuxna att utbrista hur duktiga de är. Vilket får barn att överskatta sig själva.

Oturligt nog släpper inte hybrisen för alla vid uppnådd vuxen ålder. Manusförfattarna Dan Gilroy och Jeremy Leven har nog ritat många ”jättefina” leende könsorgan under sina respektive uppväxter. De har förmodligen blivit itutade av sina föräldrar att de duger som de är och att de skulle kunna bli vad som helst när de blir stora. Någon borde ha talat om för grabbarna hur dåliga de är på vad de gör. Real Steel är nämligen vad man får om alla blundar för uselhet och gläds över att något alls blir gjort.

Real Steel handlar om boxande robotar. Charlie Kenton (Hugh Jackman) spenderar hellre sin tid med självförverkligande än att ta konsekvenserna av att ha samlag utan kondom. När konsekvensens mor trillar av pinn tvingas han plötsligt vakna upp ur sin manskoma och besluta vad som ska göras med ungen. Det mest naturliga blir att sälja sonen Max (Dakota Goyo) till släktingar för 100 000 dollar. I och med att roboten han ägt tidigare förstörts i en fight med en tjur kommer detta ytterst lägligt då han behöver en ny.

Dessvärre tvingas Charlie agera ”osjälviskt” och ta hand om Max i tre månader medan släktingarna är på en andra bröllopsresa. Det ena leder till det andra och de hamnar i underground-tävlingar. Lägg till en het brud, lite hångel (dock inte mellan far och son) och upptäckten av en superrobot som med träning kan lyda röstkommandon. Charlie får en ny chans till att tjäna mer pengar med den nyfunna skrothögen. Han börjar vinna större matcher och samtidigt knyta starkare band till konsekvensen han först inte ville veta av och sedan sålde.

Att regissören Shawn Levy tagit sig an filmen förvånar mig inte. Efter att ha försökt sig på en skådespelarkarriär och på 6 år lyckats få två biroller i Zombie Nightmare (1986) och The Famous Jett Jackson (2000), måste han ha gett upp och tagit makt över kameran med våld. I Big Fat Liar (2002), Cheaper by the Dozen (2003) och Night at the Museum (2009) har han inte bara regisserat utan även medverkat som de otroligt betydelsefulla rollerna Wolf Party Guest, Press Room Reporter och Guy in Commercial. Jag kan se det framför mig, när Lavey, Gilroy och Leven visar upp sina första jätteballar för sina mammor, som med tindrande ögon utbrister: ”Åh det är den vackraste teckningen jag någonsin sett!”

Det känns som att man satt 110 miljoner dollar i händerna på en femåring och sagt ”Här får du! Gör precis vad du vill!” Trots det skrattretande manuset har Levy lyckats bra på annat håll. Animationerna och miljöerna är det enda som räddar filmen från lägsta betyg. Skådespelarinsatserna från Jackman, Guyo med flera är inte direkt statyettförtjänta, vilket knappast är något krav i detta fall. Att Jackman ens gick med på att medverka i filmen måste antingen ha varit för att han såg jätteballen som abstrakt konst, eller möjligheten att ta pengarna och göra något vettigare med dem.

Mellan en otroligt löjlig handling och gnisslande actionscener är det mer än en sak som skrämmer mig. Problematik som inte förs in i ljuset. Max behandlas riktigt illa, och tycks acceptera det. Hade jag haft en sådan otroligt självisk och patetisk far skulle jag be honom dra åt helvete. Inte ta mig an hans problem och stötta honom i robotboxning. Det är meningen att man ska tycka synd om Jackmans roll när han försöker bli en bättre pappa. Men när försöker han egentligen bli det? Charlie tvingas ta hand om pojken för att han fått cash, sen att de råkar bli polare känns mer som en slump.

Dagligen dör 16.000 barn i världen av svält. Amerikansk filmindustri lägger hellre ner 110 miljarder dollar på penisförlängare av stål än att skicka ytterligare pengar till deras hjälp.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om Real Steel, filmrecension, robotar, scifi.