Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Australien

Filmrecension: The New Boy – magiskt men också sorgligt om västvärldens övergrepp på ursprungsbefolkning

by

The New Boy
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2024
Regi Warwick Thornton
I rollerna Cate Blanchett, Aswan Reid, Deborah Mailman, Wayne Blair, Kenneth Radley

En magisk berättelse om kulturella övergrepp, om västvärldens och katolska kyrkans kamp mot aboriginer. Mycket vackert filmad och med duktiga Cate Blanchett i en av de ledande rollerna. Tyvärr går filmen vilse i andra halvan och gödslar lite för mycket med symboler och metaforer så berättelsen blir för långsam och för rörig för de högre betygen.

Handlingen utspelar under andra världskriget i ett kloster i 1940-talets Australien. Klostret tar han om föräldralösa aboriginska barn, alla barnen är pojkar under tonåren. Fast barnen är rätt sällan föräldralösa egentligen utan de rövas bort från föräldrarna. De vita makthavarna vill få bort ursprungsbefolkningen eller åtminstone få bort deras traditioner och kultur. De vill göra aboriginer till kopior av västerlänningarna. Chef för klostret är nunnan syster Eileen (Cate Blanchett).

Till detta klostret, avlägset beläget långt ut på landet i Australien lämnas en ny liten pojke en natt. Denna nya pojke visar sig vara mycket speciell och ha magiska krafter. Han får länge hete ”Den nya pojken”. Han kan hela den som blir ormbiten, han kan hålla ormar i händerna. Han ser hur människor mår och sprider medkänsla. Syster Eileen blir splittrad. Hon har en stark tro på sin katolska kristendom och samtidigt ser hon att pojken har en uråldrig kraft som healer. Kanske har han samma kraft som Jesus hade? Före syndafallet, innan Eva i Gamla Testamentet blir lurar av en orm, levde människor i harmoni med alla djur. Kanske är pojken helig och nära Gud och inte berörd av människors syndafall? Det finns mycket symbolik i filmen som är spännande och fascinerande, sätter igång många frågor kring religion och andlighet. George däremot blir mer rädd och ser pojken som något som kommer från Djävulen. Allt detta sägs under ytan och det är öppet för egen tolkning.

Egentligen är ”kloster” fel ord för vad som görs och händer på den platsen. Det är bara två tunnor där, Eileen och en annan, som kallas syster mamma. Utöver dem finns där en man, George, som verkar bo granne och som hjälper till med det mesta och som sätter de aboriginska barnen i arbete. Chefen för ”klostret” är en munk som dog ett år tidigare. Nunnorna, pojkarna och George håller dock munkens död hemlig. De misstänker att när de katolska kyrkliga ledarna upptäcker att chefsmunken är död kommer de att skicka dit en ny chef, vilket de inte vill. De klarar sig bättre själv, tycks de mena.

Det är ganska lustigt ibland när det kommer någon med ett paket eller något som chefen måste skriva under. Då måste nunnorna gå in i ett rum och låtsas att munken är där och skriker. Vad jag tycker är lite orealistiskt är att de kan leva så isolerat och utan insyn. Att de inte tycks ha andra grannar än George och väldigt sällan får besök. Att de inte har besökare till kyrkan och att de kan hålla munkens död hemlig så länge.

Det är utan tvekan en film med mycket magi och som lyfter fram frågor om religion, andlighet, kultur och övergrepp mot ursprungsbefolkning. För den som är intresserad av dessa frågor har den en hel del att ge och både Cate Blanchett och Aswan Reid (Den nya pojken) är underbara i sina roller. Men jag hade önskat att den blir lite för långsam under andra halvan och att den gödslar för mycket med symbolerna. Vilket kan vara en smaksak också.

Filmrecension: Carnifex – den vackraste skräckfilm jag sett

by

Carnifex
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Filmens regissör Sean Lahiff

En slags skräckfilm skapad med tanke bakom. Carnifex lyfter fram ett varningens skräckscenario om vad klimatförändringarna kan sätta igång. Det är en miljö-skräckfilm och en film med fantastiskt foto från urskogar i Australien med underbara bilder på kängurur och många olika pungdjur och arter.

Skräckfilmer handlar ofta om något monster som bara finns utan någon orsak och ofta står monstret på lur i en källare och ett gäng ungdomar går mot bättre vetande rakt ner mot monstret och sedan är det jakt i full fart i drygt en och en halv timme. Carnifex är något helt annat. Den börjar smygande och sakta, långsamt byggs stämningen upp tills den exploderar och då är det ett monster som är högst realistiskt.

Handlingen utspelar sig i den australiensiska vildmarken. Bailey har en dröm om att bli dokumentärfilmare. Hon vill filma och berätta om natur- och djurlivet efter de katastrofala skogsbränderna i Australien. Hon får chansen att följa med Grace och Ben som är två erfarna naturvårdare. De tre ger sig ut på en expedition till den australiensiska vildmarken. Fotot denna första halvtimme är helt underbar. Vi får följa med ut i en miljö i vildmarken med knotiga urgamla träd, med växter och ovanliga djur. Grace och Ben är kunniga och att lyssna på dem är som att följa med på en guidetur i denna vildmark.

Grace och Ben jobbar med att kontrollera vilka djur som finns kvar efter de fruktansvärda skogsbränderna. I varje träd lever en mängd olika varelser från små insekter till stora djur. För varje träd som försvinner blir en mängd djur hemlösa och måste ge sig ut i vildmarken och hitta nya revir och då förstörs en ömtålig balans. Många arter är utrotningshotade efter bränderna.

Filmens första timme är ett spännande äventyr där vi får uppleva djur och växter och får en inblick i en australiska vildmarken. Men under den andra natten hör det ovanliga ljud och de hittar stora rivmärken på ett träd. Det som skrämmer dem är att dessa rivmärken kan de två duktiga naturvårdarna inte säkert identifiera. De vet bara att det är något som är stort.

Skogsbränderna skövlar träd och annan växtlighet och tvingar många djur att vandra till nya områden och skapa ny revir. Dessutom kan det finns också arter som har levat i årtusenden långt in i vildmarken utan att bli störda. När elden skövlat skogen tvingas dessa arter att ta sig till nya revir. Då, denna andra natt vågar Bailey, Grace och Ben inte ens lägga sig för att sova. Något kommer, något farligt dyker upp och paniken bryter ut.

Det är den vackraste skräckfilm jag sett. Den är skickligt filmad och när allt brakar loss är den spännande. Den har dessutom något viktigt att förmedla.

Tankar om filmen Nitram – en obeveklig färd mot katastrof

by

Nitram
Svensk biopremiär 5 augusti 2022
Regi Justin Kurzel

En lång vandring utan hopp, raka vägen till katastrofen. Filmen bygger på en verklig händelse, ett av ett av Australiens största trauman i modern tid, massakern i Port Arthur 1996 då 35 människor sköts ihjäl och ett tjugotal blev svårt skadade. I filmen får vi följa den unga man som utförde detta hemska massmord.

Det är en fruktansvärd hemsk tillvaro vi får följa. Den unga mannen som föraktfullt kallas Nitram av mobbande barn och ungdomar tycks inte ha någon chans i livet. Det som är så hemskt är att vi hela tiden ser att allt är på väg mot en stor katastrof. Där finns inget hopp. Det finns inte heller någon riktig förklaring. Det finns delförklaringar som kan säga något men något svar på vad som kunde hindrat utvecklingen ser jag inte.

Nitram skulle troligen i svensk barnpsykiatri idag få flera bokstavs-diagnoser. Han är en udda person. Det som skrämmer mig är om en film som denna kan få människor att sätta likhetstecken mellan att ha ADHD och/eller borderline-personlighet och/eller något från Aspergersyndrom och att vara farlig. Jag tänker att filmskaparen inte vill hitta några förklaringar eller svar på hur en ung man kan besluta sig för att utföra ett sådant massmord på människor. Nitram var så omtänksam mot hundarna att han släppte dem fria innan han åkte iväg för att skjuta ihjäl människor.

Nitram hyllades av kritiker i Australien och kammade vid Australiens motsvarighet till Oscarsgalan hem priser i hela åtta kategorier. Caleb Landry Jones som spelar Nitram är en av filmens plus, liksom de övriga tre huvudkaraktärerna: Essie Davis, som den mystiska väninnan Helen, tillsammans med Judy Davis och Anthony La Paglia, som de maktlösa föräldrarna, gör genomgående lysande rolltolkningar. Det känns ända in i hjärteroten att se föräldrarnas maktlöshet. Deras son är udda och får inga vänner och föräldrarna ser hans våldsamhet som finns där, hela tiden, och samtidigt älskar de sin son. Föräldrarna försöker så gott det kan. Kan samhälle och medmänniskor göra något för att hindra att någon blir så utanför allt? Skulle samhället kunnat gett mer stöd åt föräldrarna? Det är en svår fråga för Nitram är inte lätt att ha att göra med. Han leker verkligen med det som är farligt.

Att det är så enkelt att få tag på vapen i Australien är förstås en bit i det som möjliggjorde katastrofen. Men för övrigt är det många olika orsaker som vävs samman.

Filmens behållning är de duktiga skådespelarna. Men då katastrofen hela tiden hänger som ett mörkt moln över filmens handling är den svår att se, den gör ont. Jag lider med föräldrarnas maktlöshet. Nitram skildrar en obeveklig färd mot katastrof

Den hyllade barnpjäsen Svärdsfisken ges för första gången på svenska av Riksteatern

by

Foto: Sören Vilks

Ett fantasifullt äventyr om en farfar och hans barnbarn. Svärdfisken är en hyllad barnpjäs skriven av den australiensiske dramatikern Damien Millar och sätts nu upp på svenska för första gången. Ett familjedrama för mellanstadiet om havet men också hur man tillsammans övervinner besvikelser, rädslor och svårigheter. Premiär i Hallunda den 7 mars.

Ett pressmeddelande berättar:
Svärdfisken är en äventyrsberättelse och ett familjedrama som handlar om elvaårige Robin som bor med sin farfar Thomas i en liten kuststad. Robins farfar är snäll men allt för ofta rätt grinig, i synnerhet när han tänker på Robins pappa som försvann ner i havsdjupet för ungefär ett år sedan. En mörk natt ger de sig ut på havet för att försöka rädda en svärdfisk, som trasslat in sig i ett nät. Under deras äventyrliga och farofyllda tur ut mot det öppna havet stöter de på en mängd utmaningar och tvingas möta sin egna rädslor. För översättning och manusbearbetning står Riksteaterns dramatiker Ninna Tersman.

– Jag kom i kontakt med pjäsen när jag bodde i Australien för tre år sedan. När jag läste texten tyckte jag den hade så många bottnar – på samma gång ett relationsdrama mellan den gamle och hans barnbarn, en äventyrsberättelse samt att den också innehåller en existentiell dimension om livet och döden – skildrat på ett lekfullt och drastiskt sätt, säger Ninna Tersman översättning och bearbetning.

Svärdfisken är ett samarbete mellan Riksteatern och Byteatern Kalmar Länsteater. Föreställningen kommer under våren att spela närmare 50 föreställningar för mellanstadieelever över hela Sverige. Till hösten spelas föreställningen i Byteatern Kalmar Länsteaters regi i sydöstra Sverige. För regi står Daniel Rylander som har regisserat ett tjugotal föreställningar i Sverige, Danmark och på Island.

– Jag hoppas publiken tar med sig känslan av att ha varit med om ett fantasifullt och överraskande äventyr, där musik och lekfull visualitet får ta stor plats, säger Daniel Rylander.

Premiär den 7 mars 2018 i Hallunda

Medverkande
Anna Wadström
Ulf Montan

Manus Damien Millar
Översättning och bearbetning Ninna Tersman
Regi Daniel Rylander
Scenografi och kostym Anna Dolata
Mask Anna Olofson
Musik Linus Wileryd
Dockmakare Amanda Cederquist
Ljus Anders Hebbe Herbertzon

Wentworth säsong 4 har kommit nu – något för dig som gillar Orange is the new Black

by

Wentworth är en ohyggligt skickligt gjord tv-serie om livet på ett kvinnofängelse i Australien.
Bea, huvudkaraktären, kommer dit för att hållas i förvar fram till en rättegång där hon ska ställas inför rätta för mordförsök på sin man. Hon är oskyldig. Hennes man har själv försökt begå självmord men vill inte på något vis att det ska komma fram.

Fängelsemiljön är tuff och Bea tvingas in i svåra val. Serien visar på ett ohyggligt trovärdigt sätt hur fängelsemiljön kan förstöra människor.

Wentworths första säsong hade premiär 2013 och bygger på tv-serien Kvinnofängelset som producerades 1979–1986. Wentworth är en prequel förlagd till nutid, alltså en serie som skildrar vad som hände huvudkaraktärerna i Kvinnofängelset innan den seriens handling utspelade sig.

Wentworth har exporterats till över tjugo länder. De flesta av karaktärerna är löst baserade på karaktärerna ur Kvinnofängelset, men fram till den tredje säsongen har ingen av de huvudsakliga skådespelarna ur originalserien synts i den moderna versionen.

De första tre säsongerna av Wentworth är en helhet och mästerligt. Jag har tidigare tagit upp serien och skrivit om varför jag tycker den är så mycket bättre än den kultförklarade Orange is the new Black, som har premiär för en ny säsong den 17 juni. Wentworth är mörkare och går betydligt mer på djupet i såväl karaktärsbeskrivning som dramaturgin.

Eftersom de tre första säsongerna av Wentworth är en sådan helhet blev jag både förvånad och misstänksam när en fjärde säsong nu har kommit. När jag skriver detta har de tre första avsnitten av den fjärde säsongen visats på C More. De finns på C More Play.

Jag blev misstänksam eftersom jag tänker att serien blev så populär att produktionen bakom helt enkelt vill mjölka ut lite mer ur succén genom att göra fler säsonger. Vad jag hört är en säsong fem också på väg att spelas in.

wentworthS4_2Flera av karaktärerna är kvar och Bea har sina trogna hejdukar som Max, Doreen med flera omkring sig. I första avsnittet av säsong 4 är de på väg tillbaka till Wentworth då de varit därifrån under ombyggnad och renovering av fängelset efter den brand som utbröt i slutet av tredje säsongen.

Inledningen är krypande. De olika grupperingarna och gäng av kvinnor kontaktar Bea som är orolig hur hon och hennes gäng ska bemötas. Är hon fortfarande högsta hönset? Allt verkar lugnt, men vi anar något under ytan. Den något mesiga fängelsevakten Vera har blivit chef på Wentworth. Vera vill ha projekt där kvinnorna kan engagera och utvecklas, projekt där de fängslande kvinnorna kan få hopp om en framtid utanför fängelsemurarna. Men kan Vera driva fängelset på det sättet? Är hon tuff nog för det? Kan hon hålla de våldsamma individer som finns i schack med hjälp av Bea?

Snart händer något som jag för min del har lite svårt att riktigt tro på. Den vidriga förre fängelsechefen Joan Ferguson kommer till Wentworth för att sitta i isoleringscell fram till sin rättegång. Att en tidigare fängelsechef verkligen skulle sitta i förvar i just det fängelse där hon tidigare chefat är inte särskilt troligt. Hon är som förut rakt igenom ond och beräknande och falsk. Det är svårt att tro på en sådan karaktär. Dessutom är hon storväxt och inte särskilt snygg i kroppen – det är nästan lite att driva med fördomar om storväxta kvinnor, att de skulle vara mer onda. För mig är det ett stort minus för Wentworth och min skepsis är kvar efter att jag sett tre avsnitt av den fjärde säsongen, som för övrigt består av tolv avsnitt. Å andra sidan upphävs det negativa av det övriga med karaktärer som engagerar mig som tittare och en beskrivning av maktkamperna och människornas relationer som är intressanta att följa. Så jag kommer troligen att se alla tolv avsnitten.