Nitram
Svensk biopremiär 5 augusti 2022
Regi Justin Kurzel
En lång vandring utan hopp, raka vägen till katastrofen. Filmen bygger på en verklig händelse, ett av ett av Australiens största trauman i modern tid, massakern i Port Arthur 1996 då 35 människor sköts ihjäl och ett tjugotal blev svårt skadade. I filmen får vi följa den unga man som utförde detta hemska massmord.
Det är en fruktansvärd hemsk tillvaro vi får följa. Den unga mannen som föraktfullt kallas Nitram av mobbande barn och ungdomar tycks inte ha någon chans i livet. Det som är så hemskt är att vi hela tiden ser att allt är på väg mot en stor katastrof. Där finns inget hopp. Det finns inte heller någon riktig förklaring. Det finns delförklaringar som kan säga något men något svar på vad som kunde hindrat utvecklingen ser jag inte.
Nitram skulle troligen i svensk barnpsykiatri idag få flera bokstavs-diagnoser. Han är en udda person. Det som skrämmer mig är om en film som denna kan få människor att sätta likhetstecken mellan att ha ADHD och/eller borderline-personlighet och/eller något från Aspergersyndrom och att vara farlig. Jag tänker att filmskaparen inte vill hitta några förklaringar eller svar på hur en ung man kan besluta sig för att utföra ett sådant massmord på människor. Nitram var så omtänksam mot hundarna att han släppte dem fria innan han åkte iväg för att skjuta ihjäl människor.
Nitram hyllades av kritiker i Australien och kammade vid Australiens motsvarighet till Oscarsgalan hem priser i hela åtta kategorier. Caleb Landry Jones som spelar Nitram är en av filmens plus, liksom de övriga tre huvudkaraktärerna: Essie Davis, som den mystiska väninnan Helen, tillsammans med Judy Davis och Anthony La Paglia, som de maktlösa föräldrarna, gör genomgående lysande rolltolkningar. Det känns ända in i hjärteroten att se föräldrarnas maktlöshet. Deras son är udda och får inga vänner och föräldrarna ser hans våldsamhet som finns där, hela tiden, och samtidigt älskar de sin son. Föräldrarna försöker så gott det kan. Kan samhälle och medmänniskor göra något för att hindra att någon blir så utanför allt? Skulle samhället kunnat gett mer stöd åt föräldrarna? Det är en svår fråga för Nitram är inte lätt att ha att göra med. Han leker verkligen med det som är farligt.
Att det är så enkelt att få tag på vapen i Australien är förstås en bit i det som möjliggjorde katastrofen. Men för övrigt är det många olika orsaker som vävs samman.
Filmens behållning är de duktiga skådespelarna. Men då katastrofen hela tiden hänger som ett mörkt moln över filmens handling är den svår att se, den gör ont. Jag lider med föräldrarnas maktlöshet. Nitram skildrar en obeveklig färd mot katastrof