• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Australien

Tankar om filmen Nitram – en obeveklig färd mot katastrof

3 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Nitram
Svensk biopremiär 5 augusti 2022
Regi Justin Kurzel

En lång vandring utan hopp, raka vägen till katastrofen. Filmen bygger på en verklig händelse, ett av ett av Australiens största trauman i modern tid, massakern i Port Arthur 1996 då 35 människor sköts ihjäl och ett tjugotal blev svårt skadade. I filmen får vi följa den unga man som utförde detta hemska massmord.

Det är en fruktansvärd hemsk tillvaro vi får följa. Den unga mannen som föraktfullt kallas Nitram av mobbande barn och ungdomar tycks inte ha någon chans i livet. Det som är så hemskt är att vi hela tiden ser att allt är på väg mot en stor katastrof. Där finns inget hopp. Det finns inte heller någon riktig förklaring. Det finns delförklaringar som kan säga något men något svar på vad som kunde hindrat utvecklingen ser jag inte.

Nitram skulle troligen i svensk barnpsykiatri idag få flera bokstavs-diagnoser. Han är en udda person. Det som skrämmer mig är om en film som denna kan få människor att sätta likhetstecken mellan att ha ADHD och/eller borderline-personlighet och/eller något från Aspergersyndrom och att vara farlig. Jag tänker att filmskaparen inte vill hitta några förklaringar eller svar på hur en ung man kan besluta sig för att utföra ett sådant massmord på människor. Nitram var så omtänksam mot hundarna att han släppte dem fria innan han åkte iväg för att skjuta ihjäl människor.

Nitram hyllades av kritiker i Australien och kammade vid Australiens motsvarighet till Oscarsgalan hem priser i hela åtta kategorier. Caleb Landry Jones som spelar Nitram är en av filmens plus, liksom de övriga tre huvudkaraktärerna: Essie Davis, som den mystiska väninnan Helen, tillsammans med Judy Davis och Anthony La Paglia, som de maktlösa föräldrarna, gör genomgående lysande rolltolkningar. Det känns ända in i hjärteroten att se föräldrarnas maktlöshet. Deras son är udda och får inga vänner och föräldrarna ser hans våldsamhet som finns där, hela tiden, och samtidigt älskar de sin son. Föräldrarna försöker så gott det kan. Kan samhälle och medmänniskor göra något för att hindra att någon blir så utanför allt? Skulle samhället kunnat gett mer stöd åt föräldrarna? Det är en svår fråga för Nitram är inte lätt att ha att göra med. Han leker verkligen med det som är farligt.

Att det är så enkelt att få tag på vapen i Australien är förstås en bit i det som möjliggjorde katastrofen. Men för övrigt är det många olika orsaker som vävs samman.

Filmens behållning är de duktiga skådespelarna. Men då katastrofen hela tiden hänger som ett mörkt moln över filmens handling är den svår att se, den gör ont. Jag lider med föräldrarnas maktlöshet. Nitram skildrar en obeveklig färd mot katastrof

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Australien, Filmkritiker, Filmrecension, Nitram

Den hyllade barnpjäsen Svärdsfisken ges för första gången på svenska av Riksteatern

2 mars, 2018 by Redaktionen

Foto: Sören Vilks

Ett fantasifullt äventyr om en farfar och hans barnbarn. Svärdfisken är en hyllad barnpjäs skriven av den australiensiske dramatikern Damien Millar och sätts nu upp på svenska för första gången. Ett familjedrama för mellanstadiet om havet men också hur man tillsammans övervinner besvikelser, rädslor och svårigheter. Premiär i Hallunda den 7 mars.

Ett pressmeddelande berättar:
Svärdfisken är en äventyrsberättelse och ett familjedrama som handlar om elvaårige Robin som bor med sin farfar Thomas i en liten kuststad. Robins farfar är snäll men allt för ofta rätt grinig, i synnerhet när han tänker på Robins pappa som försvann ner i havsdjupet för ungefär ett år sedan. En mörk natt ger de sig ut på havet för att försöka rädda en svärdfisk, som trasslat in sig i ett nät. Under deras äventyrliga och farofyllda tur ut mot det öppna havet stöter de på en mängd utmaningar och tvingas möta sin egna rädslor. För översättning och manusbearbetning står Riksteaterns dramatiker Ninna Tersman.

– Jag kom i kontakt med pjäsen när jag bodde i Australien för tre år sedan. När jag läste texten tyckte jag den hade så många bottnar – på samma gång ett relationsdrama mellan den gamle och hans barnbarn, en äventyrsberättelse samt att den också innehåller en existentiell dimension om livet och döden – skildrat på ett lekfullt och drastiskt sätt, säger Ninna Tersman översättning och bearbetning.

Svärdfisken är ett samarbete mellan Riksteatern och Byteatern Kalmar Länsteater. Föreställningen kommer under våren att spela närmare 50 föreställningar för mellanstadieelever över hela Sverige. Till hösten spelas föreställningen i Byteatern Kalmar Länsteaters regi i sydöstra Sverige. För regi står Daniel Rylander som har regisserat ett tjugotal föreställningar i Sverige, Danmark och på Island.

– Jag hoppas publiken tar med sig känslan av att ha varit med om ett fantasifullt och överraskande äventyr, där musik och lekfull visualitet får ta stor plats, säger Daniel Rylander.

Premiär den 7 mars 2018 i Hallunda

Medverkande
Anna Wadström
Ulf Montan

Manus Damien Millar
Översättning och bearbetning Ninna Tersman
Regi Daniel Rylander
Scenografi och kostym Anna Dolata
Mask Anna Olofson
Musik Linus Wileryd
Dockmakare Amanda Cederquist
Ljus Anders Hebbe Herbertzon

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Australien, Barnteater, Riksteatern, Scenkonst, Teater

Wentworth säsong 4 har kommit nu – något för dig som gillar Orange is the new Black

12 juni, 2016 by Rosemari Södergren

Wentworth är en ohyggligt skickligt gjord tv-serie om livet på ett kvinnofängelse i Australien.
Bea, huvudkaraktären, kommer dit för att hållas i förvar fram till en rättegång där hon ska ställas inför rätta för mordförsök på sin man. Hon är oskyldig. Hennes man har själv försökt begå självmord men vill inte på något vis att det ska komma fram.

Fängelsemiljön är tuff och Bea tvingas in i svåra val. Serien visar på ett ohyggligt trovärdigt sätt hur fängelsemiljön kan förstöra människor.

Wentworths första säsong hade premiär 2013 och bygger på tv-serien Kvinnofängelset som producerades 1979–1986. Wentworth är en prequel förlagd till nutid, alltså en serie som skildrar vad som hände huvudkaraktärerna i Kvinnofängelset innan den seriens handling utspelade sig.

Wentworth har exporterats till över tjugo länder. De flesta av karaktärerna är löst baserade på karaktärerna ur Kvinnofängelset, men fram till den tredje säsongen har ingen av de huvudsakliga skådespelarna ur originalserien synts i den moderna versionen.

De första tre säsongerna av Wentworth är en helhet och mästerligt. Jag har tidigare tagit upp serien och skrivit om varför jag tycker den är så mycket bättre än den kultförklarade Orange is the new Black, som har premiär för en ny säsong den 17 juni. Wentworth är mörkare och går betydligt mer på djupet i såväl karaktärsbeskrivning som dramaturgin.

Eftersom de tre första säsongerna av Wentworth är en sådan helhet blev jag både förvånad och misstänksam när en fjärde säsong nu har kommit. När jag skriver detta har de tre första avsnitten av den fjärde säsongen visats på C More. De finns på C More Play.

Jag blev misstänksam eftersom jag tänker att serien blev så populär att produktionen bakom helt enkelt vill mjölka ut lite mer ur succén genom att göra fler säsonger. Vad jag hört är en säsong fem också på väg att spelas in.

wentworthS4_2Flera av karaktärerna är kvar och Bea har sina trogna hejdukar som Max, Doreen med flera omkring sig. I första avsnittet av säsong 4 är de på väg tillbaka till Wentworth då de varit därifrån under ombyggnad och renovering av fängelset efter den brand som utbröt i slutet av tredje säsongen.

Inledningen är krypande. De olika grupperingarna och gäng av kvinnor kontaktar Bea som är orolig hur hon och hennes gäng ska bemötas. Är hon fortfarande högsta hönset? Allt verkar lugnt, men vi anar något under ytan. Den något mesiga fängelsevakten Vera har blivit chef på Wentworth. Vera vill ha projekt där kvinnorna kan engagera och utvecklas, projekt där de fängslande kvinnorna kan få hopp om en framtid utanför fängelsemurarna. Men kan Vera driva fängelset på det sättet? Är hon tuff nog för det? Kan hon hålla de våldsamma individer som finns i schack med hjälp av Bea?

Snart händer något som jag för min del har lite svårt att riktigt tro på. Den vidriga förre fängelsechefen Joan Ferguson kommer till Wentworth för att sitta i isoleringscell fram till sin rättegång. Att en tidigare fängelsechef verkligen skulle sitta i förvar i just det fängelse där hon tidigare chefat är inte särskilt troligt. Hon är som förut rakt igenom ond och beräknande och falsk. Det är svårt att tro på en sådan karaktär. Dessutom är hon storväxt och inte särskilt snygg i kroppen – det är nästan lite att driva med fördomar om storväxta kvinnor, att de skulle vara mer onda. För mig är det ett stort minus för Wentworth och min skepsis är kvar efter att jag sett tre avsnitt av den fjärde säsongen, som för övrigt består av tolv avsnitt. Å andra sidan upphävs det negativa av det övriga med karaktärer som engagerar mig som tittare och en beskrivning av maktkamperna och människornas relationer som är intressanta att följa. Så jag kommer troligen att se alla tolv avsnitten.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Australien, C More, drama, kvinnofängelse, TV-serie, wentworth

Pond: ”Förvänta er att skrapas från marken som smält ost från en grill”

19 december, 2014 by Jonatan Södergren

pond

Pond har delat ett par medlemmar med Tame Impala, men betrakta dem inte som ett sidoprojekt. Sedan de bildades 2008 har de hunnit ge ut flera album. Deras femte, Hobo Rocket, släpptes 2013 och de är nu aktuella med uppföljaren Man, It Feels Like Space Again. Den 12 mars gör de sin första Sverigespelning på Kägelbanan i Stockholm. Kulturbloggen mailade lite med bandets gitarrist Joe Ryan.

Kan du berätta lite om hur bandet har utvecklats sedan starten?

– Jag antar att vi har blivit bättre på att skriva låtar i takt med att vi lagt ner mer tid på ackordföljderna. Kanske är det vad som kallas att mogna, eller så är det bara tur.

Är den nuvarande banduppsättningen mer färdigutvecklad än de tidigare?

– Oh man, vi är som Spinal Tap. Vi har haft så många trummisar och medlemsbyten genom åren. Den nuvarande uppsättningen är så färdigutvecklad som vi någonsin kommer bli. Men vi har skalat ner inför nästa års turné. Nu är det bara jag, Nick, Jay och Jamie.

Märker ni av att ni har mer förväntningar på er nu?

– Bara våra egna förväntningar, men dem tänker jag inte gå in på. Vi bryr oss egentligen inte om vad andra tycker. Jag skulle tappa förståndet om jag började skriva musik för andra människor. Jag skulle bekymra mig så mycket över vad andra tycker, och det låter som en mardröm för kreativiteten.

Vad var startpunkten den här gången? Var det något ni ville göra annorlunda från era tidigare album?

– Vi vill att alla våra album ska skilja sig från varandra. Den här gången var skillnaden att vi visste att vi hade två veckor på oss att bli klara. Så mycket tid har vi inte haft sedan Beard, Wives, Denim. Dessutom var studion väldigt mysig, fylld med fantastiska synthar, leksaker, sällsynt utrustning och sjuka bandspelare som vi spelade in på. Och låtarna skrevs lite annorlunda. Det är svårt att beskriva. Jag tvekar att använda ordet moget, men kanske är det lite mer moget och färdigutvecklat.

Ni har redan delat med er av ett första smakprov från albumet, Elvis’ Flaming Star. Hur kom den låten till?

– Den låten har vi haft med oss sedan vi spelade in Beard, Wives, Denim. Jag har kvar en demo och den har inte förändrats särskilt mycket från sin ursprungliga struktur. Jag minns inte hur vi tänkte från början, men när vi spelade in den hade vi med både trummaskin och riktiga trummor. Tonvis med skumma synthar och ostämda pianon, jag skrev melodin på min irländska bouzouki. Vi försökte kliva ur gamla vanor. Vanligtvis lägger vi lager på lager med gitarr, men det lämnar inget andrum, vilket är viktigt i en inspelning. Så genom att använda andra instrument istället för gitarr lyckades vi sprida ut soundet och ge låten mer rymd.

Kan du berätta lite om låtskrivarprocessen? Är det en kollaborativ process? Har det förändrats genom åren?

– Det skiljer sig från album till album, men för det mesta skriver vi individuellt. När väl grunden eller strukturen till en låt är formad visar vi upp den så alla kan komma med förslag och sätta sin egen smak på det. Det är lättare att förklara för de andra om du visar upp en demo istället för att försöka hitta ord för vad det är du vill få fram. Men låt oss säga att jag skrivit en låt och gjort en demo, de andra kommer ändå ha en enorm inverkan på slutresultatet. Jay kanske föreslår ett bättre ackord, jag kanske slänger in en skum fras som Nick skriver en text kring. Vi är ett lag.

Ni har delat ett par medlemmar med Tame Impala, hur skulle du beskriva er relation med dem idag? Är det en vänlig rivalitet?

– Vi är bara bröder som knappt kan tro att vi får göra musik och åka runt i världen och spela den. Ännu konstigare att folk gillar oss. Så nej, det är ingen rivalitet oss emellan, det är för varmt i Australien för rivalitet.

Hur är musikklimatet i Australien nu? Är det olika i Sydney, Melbourne och Perth eller känner ni att ni är del av en psykedelisk scen?

– Varje stad har sin scen och de är väldigt olika sinsemellan. Jag tycker inte att vi är del av någon psykedelisk scen och jag skulle inte säga att vi är psykedeliska heller.

Nästa år beger ni er ut på en världsturné som bland annat innefattar er första spelning i Sverige. Vad kan vi förvänta oss av spelningen? Något roligt turnéminne ni vill dela med er av?

– Jag har varit i Sverige tidigare och älskar det. Människorna är trevliga och ölen är berusande. Ni kan förvänta er att skrapas från marken som smält ost från en grill! Vi kommer göra vårt bästa för att vara både sjukdomen och botemedlet. Det är alltid vansinnigt när vi är på turné. Jag försöker komma på något turnéminne som inte är barnförbjudet, men jag håller mig till mottot ”what happens on tour stays on tour”.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Australien, It Feels Like Space Again, Kägelbanan, män, POND, Tame Impala

Kulturbloggen möter Jagwar Ma

2 juli, 2013 by Jonatan Södergren

jagwar

Jagwar Ma – en ur Sydney sprungen duo som utgörs av Gabriel Winterfield och Jono Ma – debuterade redan 2011 med singeln Come Save Me. När debutalbumet Howlin landade tidigare i år kändes det lika mycket som ett rymdskepp som en tidsmaskin, ett kalejdoskop av retro-futuristiskt sprakande färger som förenade dansmusik med rockinstrument på ett sätt världen inte skådat sedan början av 90-talet. Liksom bara av farten tycks alltifrån 60-talspop (Let Her Go) till chillwave (Backwards Berlin) och sockersöta Beach Boys-melodier (That Loneliness) ha smugit sig in i deras DNA. I samband med att Hultsfredsfestivalen ägde rum i Sigtuna utanför Stockholm mötte Kulturbloggen, strax innan det var dags för soundcheck, upp ledsångaren Gabriel Winterfield i ett av alla de tält som fanns uppställda i festivalens backstageområde.

Kan du berätta lite om hur ni bildades och hur ert debutalbum tog form?

Gabriel: Jono och jag spelade i andra band tidigare, vi började bara göra musik tillsammans på skoj men upptäckte snart att vi tyckte om det. I början hade vi egentligen inte några visioner – vi gjorde bara musik som vi själva tyckte om – sedan spelades albumet in under det gångna året.

Men ni startade upp bandet 2011, eller hur?

Gabriel: Då släppte vi Come Save Me. Vi spelade in låten i september vilket är sommar i Australien, sedan klippte Jono ihop en video som vi lade ut på YouTube. Klippet drog till sig uppmärksamhet från skivbolagsfolk i Europa. Då tänkte vi att vi kunde göra ett större släpp, så vi tog ner videon och gömde oss i ett år för att sedan komma tillbaka återuppstådda med ett helt album.

Hur kom ni i kontakt med européerna?

Gabriel: De kontaktade oss genom YouTube. De skickade ett meddelande och sedan ledde det enda till det andra. Vi hade skrivit ut våra e-postadresser ifall någon skulle visa sitt intresse, vilket de gjorde.

Ni tycks hämta inspiration från flera olika genrer. Hade ni några särskilda ljudbilder i åtanke när ni skrev låtarna?

Gabriel: Jag och Jono försökte imponera på varandra i studion, vår musiksmak täcker det mesta och dessutom kommer vi ju båda från DJ-bakgrunder. Vi kunde ta en lunch eller något och lyssna på en låt för att sedan gå tillbaka in i studion och göra den exakta motsatsen till låten vi precis lyssnat på – vid andra tillfällen kunde vi säga ”vi gör ett gitarrsolo som påminner om den där James Brown-låten”. Uncertainty handlade till exempel helt och hållet om att göra någonting funky med staccato-gitarrer. Vi kände – och dansade oss – fram genom hela albumet. Dans är en konstform som jag verkligen gillar, att använda kroppen som ett instrument – jag är nog mer primal av mig – jag gillar att känna, sjunga och dansa medan Jono är mer insatt i techno-biten, så han gillar att programmera elektroniska ljud. Det är lite som människa möter maskin, vi rör oss fram och tillbaka hela tiden. När det kommer till inspiration finns det nog ett antal band vi skulle överväga att kalla våra förfäder, vi älskar till exempel Chemical Brothers och Aphex Twin, men även band som Portishead – att få spela med såväl dem som My Bloody Valentine idag är en ära.

Vissa element i er musik påminner mycket om 90-talet då dans och rock möttes på ett sätt som världen inte hade skådat tidigare.

Gabriel: Jag känner mig definitivt hemmastadd i vissa delar av 90-talet – men jag är tjugotre år så jag är för ung för att egentligen kunna minnas något. Jono är visserligen ett par år äldre än vad jag är, men han är också för ung. Vi älskar 90-talet, men jag tror att vi blickar tillbaka på samma sätt som folk i mina föräldrars ålder som precis missade 60-talet, men som älskar det just därav. De som faktiskt upplevde 60-talet säger snarare ”det var häftigt, men inte så häftigt”. Känner du till uttrycket ”rose-tinted glasses”? Att du bara ser det positiva i något. Så är det nog för mig när det gäller 90-talet. Jag älskar slutet av 90-talet då allting skulle vara så futuristiskt.

Jag upplever er musik som både futuristisk och retro på samma gång.

Gabriel: Jag tror bara att vi gillar väldigt mycket olika typer av musik, jag kan inte härleda det till någonting annat – samtidigt lyssnar jag egentligen inte längre på lika mycket musik som jag brukade. Det är lite ironiskt att i intervjuer så ofta bli tillfrågad vilken slags musik man lyssnar på – jag skapar musik, om jag vill höra något skriver jag det själv. Man I Need är definitivt en låt som handlar om att göra slut med någon. Min flickvän som jag hade då sa ordagrant ”you’re not the man I need” eftersom jag aldrig var hemma, jag var bara iväg och gjorde musik hela tiden, så det blev vår version av The Supremes Respect. Hela tiden sa jag till henne att det skulle lösa sig, att jag en dag skulle komma hem med skörden, men jag antar att hon inte kunde vänta. Hela den perioden var ganska rolig faktiskt. Jag och Jono levde i isolation medan våra privatliv höll på att rasa samman – vi är ganska nöjda nu, men det är mycket sorg på albumet – Come Save Me är vår version av The Beatles Help!.

Det är mycket 60-tal över albumet, utöver redan nämnda The Beatles förs tankarna ofta till The Beach Boys.

Gabriel: Definitivt, sakerna de gjorde var riktigt häftiga. Hela grejen med 60-talet är att inspelningarna från den tiden låter så ärofulla, förstår du vad jag menar? Väldigt runda och varma – de låter bokstavligen talat gyllene – och jag tror det är svårt att återskapa det soundet idag även om det helt klart var något vi eftersträvade, speciellt genom att lägga flera olika lager av harmonier på varandra.

Det dyker alltid upp massa australienska band som slår igenom internationellt. Tycker du att Australien är en mer inspirerande plats för musiker än andra platser i världen?

Gabriel: I vissa fall, men det beror på vad du vill göra, jag skulle köpa ett album även om det var tolv låtar inspelade akustiskt på en öde ö – bara låtskrivandet var tillräckligt intressant – och hur mycket skulle det kosta? Ingenting, det är något du kan göra i ditt eget sovrum, så jag tror att det i slutändan bara har att göra med hur kreativ du kan vara. Jag gillar begränsningar. Ikutaro Kakehashi som grundade Roland-företaget skrev en bok för inte så länge sedan som heter I Believe in Music där han ur en väldigt filosofisk ståndpunkt beskriver hur begränsningar kan fostra kreativitet. Istället för att köpa en synth som kan göra allting åt dig köper du en synth som enbart har en ljudinställning och en uppsättning parametrar – det driver faktiskt kreativiteten, så för att återknyta till det du sa tror jag på sätt och vis – eftersom Australien är så isolerat – att vi lärt oss att hushålla med begränsade resurser. Fast vi spelade in det mesta av albumet i Frankrike ändå.

Varför döpte ni albumet till Howlin?

Gariel: I början var det namnet på Uncertainty, den andra låten på skivan, sedan tyckte vi att det var en passande titel för hela albumet. Det är en referens till Howlin’ Wolf – såklart – men också till det faktum att det på gården i Frankrike där vi spelade in majoriteten av albumet bodde en hund som hette Whiskey. På morgnarna brukade vi yla åt henne så svarade hon. Det tyckte jag om, det kändes lite som att återvända till naturen.

Vilka är Jagwar Mas ambitioner för den närmsta framtiden?

Gabriel: Jag vill bara att det ska bli större och större – inga reservationer, jag vill spela inför så många människor som möjligt – sedan är ambitionen att få alla som kommer och ser oss att känna att de är del av någonting. Självklart ska vi göra ett till album, men det blir om ett tag. När en film går bra och om handlingen tillåter vill du ju att det ska komma en uppföljare. Kanske det här är som den första Terminator-filmen, kanske nästa album blir som tvåan – den ena är lite råare – men det är två av mina favoritfilmer så det kanske kan bli en cool mall.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Australien, Howlin, Hultsfred, Jagwar Ma, Man I Need, Sydney

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Way Out West satte nytt publikrekord

Way Out West satte nytt publikrekord. … Läs mer om Way Out West satte nytt publikrekord

Foto: Way Out West, dag 3

Way Out West, dag 3 13 augusti … Läs mer om Foto: Way Out West, dag 3

Bilder: Nick Cave på Way Out West

Nick Cave på Way Out West 12 augusti … Läs mer om Bilder: Nick Cave på Way Out West

Bilder: Way Out West, dag 2

Way Out West, dag 2 12 augusti … Läs mer om Bilder: Way Out West, dag 2

Lyssna: Sabina Ddumba – Best Friend” feat. Joel Malka

Sabina Ddumba släpper sin andra av två … Läs mer om Lyssna: Sabina Ddumba – Best Friend” feat. Joel Malka

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in