Det finns konserter där publiken sjunger med. Och så finns det konserter där publiken för en stund verkar vilja bli en del av själva föreställningen. David Byrnes avslutning av Rosendal Garden Party tillhör den senare kategorin.
Söndagskvällen på Djurgården bjöd på en märklig kontrast. Kylan låg kvar över Rosendals fält, men på scenen skapade Byrne och hans tolv personer starka ensemble en värme som gjorde väderprognosen irrelevant. Det här var inte bara en konsert. Det var en noggrant koreograferad, men samtidigt lekfull och mänsklig, uppvisning i hur popmusik kan se ut när den vägrar stå still.
Vid 74 års ålder rör sig Byrne fortfarande som någon som vägrar låta sig definieras av sin ålder. Han dansar, gestikulerar, berättar historier och leder sitt band genom ett set där gamla Talking Heads-klassiker samsas med nytt material utan att det känns som en kompromiss. Tvärtom. Låtar från den aktuella repertoaren får samma omsorg och energi som publikfavoriterna.
Det mest imponerande är kanske ändå bandet. Tolv musiker som ständigt byter instrument och roller, samtidigt som de ingår i koreografin. Gitarrer, slagverk, blås, cello och körsång vävs samman till något som känns både exakt och organiskt. I en tid då många stora konserter lutar sig mot gigantiska skärmar och förinspelade effekter blir Byrnes show nästan radikal i sin mänsklighet. Klädda i likadana blå kläder, som jag beskrev som en fångdräkt, men min fru tyckte mer att det var en pyjamas. Vad vi än kallar det, så inget man ofta ser på scenen.
Öppningen med Heaven är magisk, långsam vacker och en perfekt början med bara några musiker på scenen. En scen som består av tre videoskärmar och ett stor tom scen.
När ”This Must Be the Place” kommer svajar publiken i takt som om hela festivalområdet plötsligt andas tillsammans. ”Once in a Lifetime” låter fortfarande lika besynnerlig och briljant som när den först släpptes, medan ”Life During Wartime” får en ny laddning i en samtid där världen återigen känns osäker. Men kvällens största jubel sparas till finalen. ”Burning Down the House” förvandlar Rosendal till ett enda stort dansgolv där även de mest reserverade åskådarna till slut ger upp motståndet.
Det finns något uppmuntrande i att Byrne fortfarande framstår som en outsider trots sin ikonstatus. Han är lika delar professor, konstnär och popstjärna. Lite kufisk, ofta charmig och ständigt nyfiken. Det är just den nyfikenheten som gör att låtar som är över fyrtio år gamla fortfarande känns levande.
Rosendal Garden Party har under åren lockat många stora namn, men få har utnyttjat festivalens öppna och naturnära miljö lika väl som David Byrne.
Samtidigt fanns det en mer jordnära frustration i upplägget runt omkring konserten. Schemat drog ut på tiden på ett sätt som blev påtagligt för publiken på plats. Slowdive spelade till exempel sitt set ungefär två timmar innan Byrne gick på scen, och trots ett relativt kort framträdande på omkring femtio minuter följde en väntan på drygt en timme – i praktiken närmare sjuttio minuter – innan huvudnumret började. Det skapade en märklig tomhet i flödet, där energin som byggts upp under dagen hann svalna något innan den fick tändas igen. Det är inte den enda långa pausen på dagen, det är ungefär lika mycket musik som det är pauser mellan akterna.
När publiken till slut lämnar området är det inte bara klassikerna som ekar kvar. Det är känslan av att ha sett en artist som fortfarande, efter alla dessa år, hittar nya sätt att få människor att samlas kring musik.
En festivalfinal värdig sitt rykte – och en påminnelse om att kreativitet inte har något bäst före-datum.