Foto: Mats Bäcker
Trollflöjten
Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto Emanuel Schikaneder
Översättning Alf Henrikson
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer
Regi Stéphane Braunschweig
Scenografi Stéphane Braunschweig i samarbete med Alexandre de Dardel
Kostymdesign Thibault Vancraenenbroeck
Ljusdesign Marion Hewlett
Videodesign Anders Ekman
Mask och peruk Therésia Frisk
Dramaturg Tuvalisa Rangström Dirigent
Henrik Schaefer|Nathanaël Iselin|Teo Hillberg|Jonathan Jennesjö
Prins Tamino Endre Aaberge Dahl
Fågelfångaren Papageno Anton Lundqvist
Prinsessan Pamina Clarice Granado
Nattens drottning Karolina Andersson
Tempelherren Sarastro Johan Schinkler
Folkoperans orkester Emma Nyman (violin), Lars Wehlin (violin), Gloria Foresti (viola), Mattias Rodrick (cello), Isak Josefsson (kontrabas), Henrik Lundberg (flöjt), Siobhan Losciale (oboe), Jan-Erik Alm (klarinett), Martin Krafft (fagott), Heléne Sikdal (valthorn), Laura Oliveira (valthorn)*, Ulrik Nilsson (slagverk)
Premiär på Folkoperan 19 februari 2025
Musikaliskt är det en stor, helt underbar upplevelse. Den älskade musiken från Mozarts Trollflöjten väller över mig och tar mig till en skimrande värld inombords. Premiären fick stående ovationer och under föreställningens gång applåderades det mycket för de olika sånginsatserna. Orkestern liksom solisterna imponerar stort. Strålande insatser av Nattens drottning (Karolina Andersson) och Tempelherren Sarastro (Johan Schinkler) och av övriga, både de unga och de mer erfarna. Men för mig var kvällens allra största behållning nattens
Fågelfångaren Papageno (Anton Lundqvist). Anton Lundqvist sprider sådan glädje i varje scen han är med i och är en fantastisk talang i att kombinera sång med skådespeleri.
I Stéphane Braunschweigs regi blir det en bättre om barns frigörelse. Vad är det för värld som de vuxna lämnar över till barnen? Men jag tycker att dramat, handlingen, krånglar till det och är inte direkt rak. Sarastro har kidnappat prinsessan Pamina från sin mamma Nattens drottning. Nattens drottning övertalar prins Tamino att befria henne. På ytan speglar det mer en vårdnadskonflikt, även om Sarastro inte är fadern utan god vän till Paminas far som dött. Sarastro leder ett tempel som ska hylla goda värderingar. Hmm. Men samtidigt är fångvaktarna långt ifrån trevliga.
Budskapet är mer än dubbelt. Sarastro säger att hans tempel aldrig bedriver hämnd. Samtidigt uttalar han hot mot Nattens drottning. Varken Nattens drottning eller Sarastro tycks stå för en god sida.
Föreställningen är ett samproduktion mellan Folkoperan och Uppsala stadsteater. Det märks på hur smart scenografi-lösningen är. Den består i stort sett av ett gigantisk svart staket som kan sätta ihop och öppnas efter vad som ska skildras. Sedan används videoprojektioner för att bland annat visa fåglar som flyger i en bur eller lejon som finns i den farliga skogen. Smart och smidig lösning som jag tycker fungerar väl. Det är musiken och sången som är sätter skapar berättelsen.
Kostymerna är stilenliga där Nattens drottning såväl som Sarastro och hans hantlangare är helt klädda i svart och de två oskyldiga unga tu, Tamino och Pamina, är klädda i vitt för att utstråla hur oskuldsfulla de är medan Pagageno och Pagagena är de enda som har färgrika kläder och därför är de enda som egentligen tycks vara mänskliga, alla andra är mest principer av gott eller ont.
Det snyggt genomfört och musiken är imponerande stark och berörande och fantastisk. Men berättelsen är intrasslad och jag tycker inte riktigt att handlingen säger det som utlovas: ett mystiskt sångspel om ungdomlig frigörelse i en orättvis, maktfullkomlig och polariserad värld.
Har svårt att se att de unga kan gå sin egen väg. Jag tycker inte att föreställningen talar om någon möjlighet för unga att befria sig från den äldre generationens bojor. Någon ungdomlig frigörelse gestaltas väl ändå inte i föreställningen? Tamino måste genomgå prövingar, han måste tester som tempelherren Sarastro bestämt. När Tamino utfört allt enligt Sarastros befallningar får han sin Pamina. Ett kluvet slut. Lyckan uppnås genom att man klarar tester och priset är prinsessan. Det intressanta är att Papageno inte klarade testerna men ändå får sin Papagena. Sensmoral: prinsar och prinsessor är fast i gamla strukturer men hippies eller vanliga glada underklass-människor kan göra som de vill.
Trollflöjten är en av världens mest älskade operor och det märks, föreställningen är nästan slutsåld långt in till slutet av mars. Om handlingen inte är perfekt dramaturgiskt gör inget, det är en ren njutning att sitta i salongen och ta in musik, sång, scenografi och kostym.