Animerad

“Metropia”är en av de mest speciella filmer som lanseras i år. Den svenskproducerade animerade filmen handlar om ett Europa där klimatförändringar förändrat landskapet och där ett tunnelbanesystem förbinder alla europeiska länders tunnelbanespår.
Ägaren av tunnelbanan har satt samman ett system där schampo gör att små minisändare kommer in i människors huvuden och via tunnelbanorna finns system som fångar upp alla de gör. Men inte bara det. Det finns en stor hemlig central som övervakar individerna och mer än så: övervakaren kan inte bara se och höra allt en person gör, övervakaren kan läsa tankarna och kan själva tala inne i människans skalle.
Snacka om en våt dröm för FRA.
Tarik Saleh, regissören till “Metropa” började skriva på filmens manus för sex år sedan, redan innan FRA-debatten var igång. Han var rätt förutseende.
Dagens Nyheters Mårten Blomkvist verkar inte alls hålla med mig om att Metropia lyckats fånga dagens problem. Han anser att ”Metropia” inte är någon bra framtidsvision:
… filmens problem är att upphovsmännen tycks vara för närsynta för att se ens sin egen tid.
Blomkvist är kritisk till animationstekniken.
När jag såg filmen på en förhandsvisning var filmens regissören Tarik Saleh och manusförfattaren Stig Larsson där för en frågestund efteråt.
Tarik Saleh sade att animationstekniken är helt ny, ingen liknande film har gjorts. Tarik Saleh är uppväxt i animationsvärlden, hans föräldrar jobbade med det, uppgav han.
Men DN:s Blomkvist tycker inte ens att animationstekniken i “Metropia” är något särskilt:

Även animerad film utan ”Upp”-budget är i dag tekniskt driven: förra veckan SVT-visade danska ”Princess” (2006), israeliska ”Waltz with Bashir”, eller David Aronowitschs och Hilda Heilborns ”Slavar” och Jonas Odells ”Lögner” (alla 2008) är några exempel.

Revolutionen inom animationen har redan nått långt utanför Pixars studio. ”Metropia” känns som en eftersläntrare.

Själv är jag ingen teknisk expert och jag bryr mig inte om huruvida tekniken är imponerande eller inte. Film ska berätta något. Det är berättelsen som är det viktiga, berättelsen: både den uppenbara och det som förmedlas i känslor och mellan raderna, det som gör att jag som tittare engegerar mig och fortsätter tänka på det en film eller bok tagit upp. I den bemärkelsen har jag svårt att tro att någon ser “Metropia” opåverkad.

En annan aspekt som ofta är viktig för att jag ska fängslas av en berättelse är att det inte ska vara bara svart eller vitt. Att karaktärer har djup, att det inte är enbart goda eller enbart genom-onda.
“Metropia” uppfyller också detta krav.

I sin recension i DN skriver Blomkvist att affischerna till “Metropia” gör en nedstämd (han gav filmen betyg 2):

Anblicken av ”Metropia” gör en nedstämd. Mycket ambition går till spillo här.
Mest kraft har lagts på teckningarna och där är hantverket på hög nivå.

1970-talsunderground och avancerad digital teknik möts i bilder som utformats minutiöst. Många bygger på foton och det känns exotiskt med animerad film med hyperrealistiskt återgivet stockholmskt tunnelbanekakel.

Sedan angriper Blomkvist “Metropia” för att det redan finns filmer som skildrar klastrofobiska känslor. Hmm? So what? Ett ämne blir väl inte uttömt för att en eller två gör det bra. Det finns väl plats för fler att skildra samhället ur klastrofobiskt dystert nedstämt perspektiv?
Betyg 3 i Göteborgsposten.
Betyg 3 i Svenska Dagbladet.
Betyg 2 i Sydsvenskan.

Luftslottet som sprängdes
Den tredje och förmodligen avslutande delen av filmatiseringen av Stieg Larsson Milleniumdeckare är väl en av veckans filmpremiärer som många sett fram emot.
Förmodligen skriver jag, för att det lär finnas en oavslutad fortsättning som en släkting (jag tror det är sambon) har tillgång till. Vad löfte om pengar kan förmå människor till att göra, det är mänsklighetens historia full av vittnesbörd om. Kanske någon stjäl fortsättningsmanuset eller, ja vad som helst kan hända. Många vill säkert läsa en fortsättning, dessutom, vill veta vad Stieg Larsson tänkt skulle hända med Elisabet Salander och Mikael Blomkvist.
De första två filmerna har fått bra kritik och storpublik, film två är till och med nominerad i flera kategorier till Fenix-priset, det europeiska filmpriset, Europas Oscar.
Trean som nu haft premiär: “Luftslottet som sprängdes” har fått blandat mottagande.
Betyg 3 i Aftonbladet som kategoriserar den som Bläddervänlig
spänningsfilm.
DN gav den betyg 2 (väldigt viktigt dåligt filmhumör DN-recensenterna tycks haft den här veckan, med den ena tvåan efter den andra).
Betyg 3 i Expressen.
Här har Expressen listat vad de olika traditionella mediernas filmkritiker tyckte om filmen.
En Expressen artikel till kring det ämnet.
Betyg 2 i Svenska Dagbladet.

”Away we go”
Sam Mendes ”Away we go” är den ena film som DN-kritikerna uppskattat den här veckan, den fick betyg 4 av Croneman.
Burt och Verona (John Krasinski & Maya Rudolph) är ett par i 33-årsåldern som inte riktigt får syn på sina liv. Verona är i sjätte månaden, Burt ofta i sjunde himlen; de är ett förälskat par som inte har så många uttalade ambitioner.
Det är lite lustigt, för den filmen är den som Kulturbloggens recensent inta alls var så imponerad av. Paret reser runt för att hitta en plats de vill stanna på och upptäcker efter diverse händelser att de hör hemma var som helst, bara de har varandra. Typ.
Att John Kasinskis Burt är en person som det är svårt att gilla, han är lite för tramsig, gör inte filmen bättre.
Fast även om det första intrycket efter filmen var: “Jaha, so what?” har filmen vuxit lite i efterhand.
Betyg 3 i Göteborgsposten.
Betyg 4 i Svenska Dagbladet.

Metropia Teaser

Metropia official trailer

Luftslottet som sprängdes

Away We Go – Official Trailer

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmpremiärer, animerad, science fiction, trailer, Metropia, Luftslottet som sprängdes, Salander, Sam Mendes, Away we go