Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Animerad

Filmrecension: Sirocco och vindarnas rike – vindlande vacker, rolig, spännande och poetisk

by

Sirocco och vindarnas rike
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Benoît Chieux

En vindlande vacker, rolig, spännande och poetisk animerad berättelse om två systrar, Julia som precis fyllt fem år och storasyster Carmen, åtta år, som dras in i en magisk portal till vindarnas rike, en fantasivärld från böcker som en väninnan till deras mamma skrivit. En hyllning till fantasin och dess läkande kraft.

Julia, den minsta, är rätt jobbig. Hon kan inte sitta still en sekund. De kommer till Agnes, som är författare och väninna till deras mamma. Agnes ska passa dem medan deras mamma är på väg på en fotbollsturnering med ett pojklag hon har hand om. Stackars Agnes hade totalt glömt bort att hon skulle passa flickorna. Agnes har suttit uppe hela natten och skrivit på en bok. Hon ber Julia och Carmen att sitta lugna i vardagsrummet och läsa en bok medan Agnes sover en halvtimme för att orka med att hitta på något med dem.

Julia gnäller en del när hon och hennes syster ska ta det lite lugnt en stund. Då händer något magiskt. En levande leksak dyker upp hos dem. Leksaken har kommit vilse och vill tillbaka till sin värld i fantasin. Leksaken ritar upp en hopphage där sista steget är en portal till en fantasivärld, vindarnas rike. Julia är inte något barn som tänker efter utan hoppar med, rakt genom portalen, till äventyret. Då måste storasyster också följa med, hon måste förstås skydda sin lillasyster.

Jag tycker mycket om sättet animeringarna är utförda. De är mjuka och vågliknande. Julia och Carmen möter farligheter och en elak borgmästare men de träffar också nya vänner, som operasångerskan Selma. För att kunna ta sig tillbaka till sin värld måste de tillsammans med Selma söka upp Sirocco som styr de farliga vindarna. Men gör han det? Selma är inte överens med flickorna om att Sirocco är så ond.

På ett mjukt och ändå spännande sätt tar denna berättelse upp frågor om sorg och saknad, om vänskap och lojalitet och systerskap och om att våga möta det som skrämmer. Och att våga se bakom fördomar om vem som är ond och vem som är god.

Den visas på bio med svenskt tal och det fungerar mycket bra. Målgruppen är barn och vuxna som tar med sig barn. Som vuxen blir jag hänförd över filmen även om jag såg den utan medföljande barn. En magisk berättelse som helt suger in mig i fantasins värld. En film för alla åldrar.

Animatören Benoit Chieux har skapat en fabulös saga som blandar poesin och stämningen från Studio Ghiblis mästerverk med de psykedeliska och färgstarka effekterna från The Beatles’ Yellow Submarine. Sirocco och vindarnas rike är ett episkt sagoäventyr som garanterat tar med hela familjen på en oförglömlig drömlik resa!

Filmen vann publikens pris på Annecy Animation Festival. Den är skriven av Alain Gagnol som Oscarsnominerades 2012 för En katt i Paris. I ett pressmeddelande beskrivs filmen:
Animatören Benoit Chieux har skapat en fabulös saga som blandar poesin och stämningen från Studio Ghiblis mästerverk med färgstarka effekterna i stil med The Beatles’ Yellow Submarine. SIROCCO OCH VINDARNAS RIKE är ett episkt sagoäventyr som garanterat tar med hela familjen på en oförglömlig drömlik resa!

Jag skriver under på vartenda ord i den beskrivningen.

Filmrecension: The Peasants – en episk roman blir ett levande konstverk

by

The Peasants
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2023
Regi DK Welchman och Hugh Welchman

En episk roman av Nobelpristagaren Władysław Reymont stiger in i konstverk som skildrar livet på den polska landsbygden – litteratur och konst möts och blir en film, rent bokstavligt dessutom. Konstverk får liv och människor och djur på tavlorna börjar röra på sig och träd rör sig i vinden. Regissörsparet DK Welchman och Hugh Welchman är tidigare kända för filmen Loving Vincent som totalt hänförde Kulturbloggens recensent och gav den betyg 5 och skrev:Årets och kanske till och med årtiondets konstnärligaste film, helt enkelt ett mästerverk och en hyllning till konsten och Vincent van Gogh. Filmen är skapad av hundra konstnärer och allt i filmen, varenda filmsekvens, är oljemålningar.

The Peasants är också skapad av handmålade oljemålningar som målats över det inspelade materialet. Det är gediget och det är en stark och sorglig berättelse om hur omöjligt det var för en kvinna att vara självständig och ha konstnärliga ambitioner i en fattig by under 1800-talet i Polen. Det är utan tvekan ett imponerande filmarbete och en episk berättelse med djup i där inget är enbart svart eller vitt men där människor som springer i flock blir fruktansvärda. Skälet till att denna film inte får betyg 5 är att de animerade skådespelarna och miljöbilderna är skakiga och ansiktena ser ut som AI-genererade bilder. Ofta är det dock fantastiskt och oerhört lyckat och det känns som att konstverk får liv framför mina ögon.

Handlingen utspelas i en liten by, Lipce, i Polen under sent 1800-tal. Jagna är en ung kvinna som lever tillsammans med sin mamma. Hon är en av byns vackra unga kvinnor men hon vill inte leva efter de regler som styr. Hon vill skapa, hon vill vara kreativ och hon vill inte gifta sig av materiella skäl. Det fick dock inte utrymma för självständiga kvinnor i en sådan by.

Byns rikaste bonde Maciej Boryna, en äldre man, har blivit änkling. Omgivningen råder honom att gifta om sig, fast han egentligen inte är så intresserad. Han är ganska nöjd med att ha vuxna barn och barnbarn. Borgmästaren övertalar honom att fria till Jagna. Att fria betyder att komma med ett rent affärsförslag till Jagnas mamma. Maciej Boryna och Jagnas mamma skriver ett avtal om hur mycket mark som blir Jagnas när de gifter sig. Därmed har Jagna inget val utan måste gifta sig.

Maciej Borynaär ingen ond man. Att Jagna inte är kär i honom är inte något stort problem, egentligen. Det som ställer till det är att Jagna uppvaktas passionerat av Maciejs äldste son Antek.

Berättelsen är gripande, det tar tag i mig och jag skulle vilja träda in i konstverken, in i filmen, och prata människor tillrätta. Ge Jagna stöd. Det är fruktansvärt att se hur bybor kan lura varandra och ljuga och egga upp varandra till hat. Det är en tydlig metafor för hur hat än idag kan sätta fart och dominera en stor flock.

Berättelsens styrka är att den är mänsklig och begriplig. Med mänsklig menar jag både ur en skrämmande och ur realistisk synvinkel. Ingen är enbart god eller enbart ond, människorna drivs av olika krafter. Ibland gör människor andra illa av rädsla, ibland av bekvämlighet, det skulle kosta för mycket att bryta byns oskrivna regler.

Livet i byn är inte bara tungt och arbetsamt med patriarkala strukturer, det känns också glädje, fest och musik. Om ett samhälle enbart innebar sådant som är begränsande och grått skulle människor inte finna sig i de regler som omgärdar deras liv. Vi får också följa växlingarna mellan de fyra årstiderna. Det är mycket vackert målat, ofta har animatörerna utgått från konstverk och vi får följande med på en odyssé genom de fyra årstiderna.

Jagnas situation skulle utspelas i de flesta europeiska länder under 1800-talet – procentuellt sett bodde många fler på landsbygd än i städer under den tiden än idag. Patriarkala strukturer fanns också i städer på den tiden men var nog ännu mer utpräglade i byar.

Filmen är vacker men också mycket sorglig och ändå bubblar lite hopp under utan. En episk romanserie blir ett levande konstverk.

En katt i Paris – en bedårande originell film för alla åldrar

by

En katt i Paris
Betyg 4
Bipremiär i december 2012 och släpps på dvd 20 juni 2012

En katt i Paris är en bedårande fransk animerad film för alla åldrar. Handlingen kretsar kring katten Dino och hans matte, flickan Zoe. Dino lever dubbelliv. På dagen är han en snäll huskatt men på natten har han hittat en tjuv som han följer med på inbrott. De smyger över hustaken, tjuven och katten.

Zoe lever med sin mamma och har en kvinna som tar hand om henne när mamman jobbar. Mamman är polis och jobbar mycket. Zoes pappa, som också var polis, dödades av en gangster. Zoes mamma är fixerad vid att fånga den gangstern.

Zoe pratar inte. Vi vet inte säkert, men anar att det har att göra med att hennes pappa har dött.

Filmen blev nominerad till en Oscar. Det var den mer än väl värd. Historien är överraskande och originell.
Bilderna och animationerna är som konstverk. Jag är ingen konstvetare, men jag tror att den som kan en del om konst hittar många små extra detaljer i bilderna när den smidiga
fasadklättrande gentlemannatjuven rör de sig över takåsarna och murarna i den sovande staden på natten, förbi en gällt gläfsande knähund och andra fallgropar där Eiffeltornet och Notre Dame glittrar i fjärran över stadssilhuetten.

Kattens karaktär är skickligt fångad. Jag njuter av att se Dinos rörelser. Det är fascinerande hur mycket som kan sägas med små medel.

Musiken är förstås också av hög kvalitet: franska toner blandade med mer bombastisk filmmusik.

Det franska animationsparet Felicioli och Gagnol ligger bakom filmen: Felicioli står för tecknandet och Gagnolför själva historien, fångar skickligt kattigheten både hos Dino och hans mänskliga tjuvkompanjon.

En katt i Paris har nu nått dvd-butikerna och om du inte har sett den lär du få en högtidsstund tillsammans med denna vackra animerade franska saga.

Fler recensioner av En katt i Paris: Dagens Nyheter och Expressen.

Tankar om Metropia och andra av veckans filmpremiärer: Luftslottet som sprängdes och Away we go

by

metropia
”Metropia”är en av de mest speciella filmer som lanseras i år. Den svenskproducerade animerade filmen handlar om ett Europa där klimatförändringar förändrat landskapet och där ett tunnelbanesystem förbinder alla europeiska länders tunnelbanespår.
Ägaren av tunnelbanan har satt samman ett system där schampo gör att små minisändare kommer in i människors huvuden och via tunnelbanorna finns system som fångar upp alla de gör. Men inte bara det. Det finns en stor hemlig central som övervakar individerna och mer än så: övervakaren kan inte bara se och höra allt en person gör, övervakaren kan läsa tankarna och kan själva tala inne i människans skalle.
Snacka om en våt dröm för FRA.
Tarik Saleh, regissören till ”Metropa” började skriva på filmens manus för sex år sedan, redan innan FRA-debatten var igång. Han var rätt förutseende.
Dagens Nyheters Mårten Blomkvist verkar inte alls hålla med mig om att Metropia lyckats fånga dagens problem. Han anser att ”Metropia” inte är någon bra framtidsvision:
… filmens problem är att upphovsmännen tycks vara för närsynta för att se ens sin egen tid.
Blomkvist är kritisk till animationstekniken.
När jag såg filmen på en förhandsvisning var filmens regissören Tarik Saleh och manusförfattaren Stig Larsson där för en frågestund efteråt.
Tarik Saleh sade att animationstekniken är helt ny, ingen liknande film har gjorts. Tarik Saleh är uppväxt i animationsvärlden, hans föräldrar jobbade med det, uppgav han.
Men DN:s Blomkvist tycker inte ens att animationstekniken i ”Metropia” är något särskilt:

Även animerad film utan ”Upp”-budget är i dag tekniskt driven: förra veckan SVT-visade danska ”Princess” (2006), israeliska ”Waltz with Bashir”, eller David Aronowitschs och Hilda Heilborns ”Slavar” och Jonas Odells ”Lögner” (alla 2008) är några exempel.

Revolutionen inom animationen har redan nått långt utanför Pixars studio. ”Metropia” känns som en eftersläntrare.

Själv är jag ingen teknisk expert och jag bryr mig inte om huruvida tekniken är imponerande eller inte. Film ska berätta något. Det är berättelsen som är det viktiga, berättelsen: både den uppenbara och det som förmedlas i känslor och mellan raderna, det som gör att jag som tittare engegerar mig och fortsätter tänka på det en film eller bok tagit upp. I den bemärkelsen har jag svårt att tro att någon ser ”Metropia” opåverkad.

En annan aspekt som ofta är viktig för att jag ska fängslas av en berättelse är att det inte ska vara bara svart eller vitt. Att karaktärer har djup, att det inte är enbart goda eller enbart genom-onda.
”Metropia” uppfyller också detta krav.

I sin recension i DN skriver Blomkvist att affischerna till ”Metropia” gör en nedstämd (han gav filmen betyg 2):

Anblicken av ”Metropia” gör en nedstämd. Mycket ambition går till spillo här.
Mest kraft har lagts på teckningarna och där är hantverket på hög nivå.

1970-talsunderground och avancerad digital teknik möts i bilder som utformats minutiöst. Många bygger på foton och det känns exotiskt med animerad film med hyperrealistiskt återgivet stockholmskt tunnelbanekakel.

Sedan angriper Blomkvist ”Metropia” för att det redan finns filmer som skildrar klastrofobiska känslor. Hmm? So what? Ett ämne blir väl inte uttömt för att en eller två gör det bra. Det finns väl plats för fler att skildra samhället ur klastrofobiskt dystert nedstämt perspektiv?
Betyg 3 i Göteborgsposten.
Betyg 3 i Svenska Dagbladet.
Betyg 2 i Sydsvenskan.

Luftslottet som sprängdes
luftslottetDen tredje och förmodligen avslutande delen av filmatiseringen av Stieg Larsson Milleniumdeckare är väl en av veckans filmpremiärer som många sett fram emot.
Förmodligen skriver jag, för att det lär finnas en oavslutad fortsättning som en släkting (jag tror det är sambon) har tillgång till. Vad löfte om pengar kan förmå människor till att göra, det är mänsklighetens historia full av vittnesbörd om. Kanske någon stjäl fortsättningsmanuset eller, ja vad som helst kan hända. Många vill säkert läsa en fortsättning, dessutom, vill veta vad Stieg Larsson tänkt skulle hända med Elisabet Salander och Mikael Blomkvist.
De första två filmerna har fått bra kritik och storpublik, film två är till och med nominerad i flera kategorier till Fenix-priset, det europeiska filmpriset, Europas Oscar.
Trean som nu haft premiär: ”Luftslottet som sprängdes” har fått blandat mottagande.
Betyg 3 i Aftonbladet som kategoriserar den som Bläddervänlig
spänningsfilm.
DN gav den betyg 2 (väldigt viktigt dåligt filmhumör DN-recensenterna tycks haft den här veckan, med den ena tvåan efter den andra).
Betyg 3 i Expressen.
Här har Expressen listat vad de olika traditionella mediernas filmkritiker tyckte om filmen.
En Expressen artikel till kring det ämnet.
Betyg 2 i Svenska Dagbladet.

”Away we go”
Sam Mendes ”Away we go” är den ena film som DN-kritikerna uppskattat den här veckan, den fick betyg 4 av Croneman.
Burt och Verona (John Krasinski & Maya Rudolph) är ett par i 33-årsåldern som inte riktigt får syn på sina liv. Verona är i sjätte månaden, Burt ofta i sjunde himlen; de är ett förälskat par som inte har så många uttalade ambitioner.
Det är lite lustigt, för den filmen är den som Kulturbloggens recensent inta alls var så imponerad av. Paret reser runt för att hitta en plats de vill stanna på och upptäcker efter diverse händelser att de hör hemma var som helst, bara de har varandra. Typ.
Att John Kasinskis Burt är en person som det är svårt att gilla, han är lite för tramsig, gör inte filmen bättre.
Fast även om det första intrycket efter filmen var: ”Jaha, so what?” har filmen vuxit lite i efterhand.
Betyg 3 i Göteborgsposten.
Betyg 4 i Svenska Dagbladet.

Metropia Teaser

Metropia official trailer

Luftslottet som sprängdes

Away We Go – Official Trailer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,