• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Polen

En omogen och briljant roman.

20 oktober, 2017 by Robert Salmela

 

Ferdydurke
Författare: Witold Gombrowitcz
Utgiven: 2016
Översättare: David Szybek
ISBN: 9789186629755
Förlag: Modernista

Härom helgen bröt jag mot ett antal sociala konventioner då jag på väg ut från en tillställning frågade en väns vän om hela min jacka verkligen luktade kön. Vilket den gjorde –  95 grader är lyckligtvis min bästa vän – och odören var utan tvekan omistlig. Men kommunicerar man inte på samma frekvens, vill man inte veta av vare sig könsdofter eller opassande kommentarer, blir det lätt en aning fel. Och jag vet, läskigt nog, fortfarande inte varifrån doften härstammade.

Gud, bespara mig anständighetskravet som fordrar detta evinnerliga artighetsprat och alla breda och lismande leenden. Kräks ni inte ibland av de förväntningar ni känner trycker mot er; att ni måste leva upp till en respektabel nivå av vad som är socialt passande? Att visa att man kan vara någorlunda socialt fähig? Usch. Rädslan för den Dåliga stämningen är allenarådande i landets sociala rum och en outtalad överenskommelse tycks finnas att vi tillsammans skall upprätthålla chimären. Hur många överslätande och putslustiga kommentarer används inte för att undvika något så jobbigt som en stram atmosfär!

Witold Gombrowicz’ Ferdydurke, här för första gången i en direktöversättning från polska till svenska, är en besynnerlig bok. En trettioårig man sitter och skriver om minnen från puberteten när en magister oförhappandes dyker upp i hans hem. Inget kringelkrångel, rakt på sak: ”Så där, Josef lille, nu går vi till skolan.” Josef utbrister ”Vadå för skola!?” varpå magister Pimko svarar ”Rektor Piórkowskis. En första rangens undervisningsinrättning. Det finns lediga platser i sjätte ring. Din utbildning har försummats, och i första hand måste luckorna kompletteras…Var inte rädd, vi lärare älskar småttingar, pull pull pull…”.

Tanken är att skolvistelsen skall vara en moraliskt uppbygglig tid för Josef och magistern hyser inga tvivel härom. Idén kommer bli fruktbärande i och med att stadens bästa lärare står att finna där. En ansamling lärare som från katedern strikt följer läroplanen och lär ut vikten av att kunna recitera någon gammal vidunderligt fantastisk poet utan minsta darr på stämman. Varje tillstymmelse till egen tanke jagar de efter bästa förmåga bort ur huvudena – både ur sina egna och elevernas.

”Jag har också ofta redan förr sagt: de som fastar och vakar mycket och uträttar stora verk men som inte förbättrar sina brister och sin vandel, vari all sann bättring ligger, de bedrager sig själva och är djävulens åtlöje…skalet måste gå sönder, och det som är inuti måste komma ut: ty vill du ha kärnan, måste du bryta sönder skalet. Vill du finna naturen ohöljd, så måste du bryta sönder alla liknelser, och ju längre man tränger in, desto närmare är man väsendet.”

Djävulens åtlöje. Säger inte det allt! Vardagsspråket har svårt att frigöra sig från det metafysiska och strängt taget tror jag inte ett sådant behov är av nöden. ”Själ”, ”paradis”, ”helvete” är kärnfulla begrepp oavsett grad av sekulärism. De är uttryck vi kan använda för att undvika tala förbi varandra alltför mycket. Samtidigt är de i text materialiserade typexempel på något Gombrowicz vänder sig emot eller åtminstone angriper: Stelhet, orubblighet och allt som kväser ungdomligt omogen kreativitet. I det här fallet en, låt vara utdaterad, borgerlig miljö där Josef skall passa in genom att uppfylla vissa later och forma ett antal socialt godtagbara karaktäristika.

Citatet här ovan är från en sedan 800 år hädangången kristen mystiker – Mäster Eckehart (Predikningar, Natur & Kultur). Varför just lyfta fram denne uråldrige förkunnare? Naturligtvis i ett tarvligt försök att imponera och förställa mig, men även för att jag tycker det är ett mitt-i-prick-prickande. För mig är skalet allt vad streberi, tillgjordhet, oärlighet, själv- och själsvåld, rigida samhällsstrukturer-, normer- och institutioner, omvärldsförväntningar, likriktningsintentioner heter. Sådant som, om man vågar lukta, får näshåren att kröka sig i skam.

På den förstklassiga undervisningsinrättningens skolgård formas två fraktioner med varsitt ideal vilka ungdomarna är redo att bloda ned både lans och sabel för: gossen mot grabben; det mogna och förväntade i ett envig med det omogna och rebelliska. Denna episod är utomordentligt underhållande och lyckligtvis följer dess märg med Josef när han inkvarteras hos en familj vars anständighet är bortom alla rimliga tvivel – kan man tro. En känsla kommer emellertid snart krypande längs utmed väggarna; att han är för evigt förlorad om han inte gör motstånd. En kuslig dimma som tycks vaporisera utur alla dessa persona och tillgjorda maner och inandas han bara en ynka bit till blir han en av dem, alltså anständig och hemsk. Således försöker han genom mer eller mindre genomtänkta och framgångsrika drag- och motdrag luckra upp skenheligheten – och ärligt talat – den motbjudande polerade ytan som är familjens mask både inför varandra och omvärlden. Crescendot som det hela slutar i vill jag krypa ned under täcket med och omfamna och gulligulla med, pull, pull pull.

Han undflyr och flyr vidare. Av en slump slår en tidigare skolkamrat följe. De söker något framom samhällets främsta linje – både som abstraktion och konkret cement, elektricitet, människor, droskor, alltså stadsgränsen. De beger sig ut i terra incognita, blir nästan uppätna av skällande människor som gläfser som hundar för att hålla civilisationen stången, men räddas i sista stund av en – moster! Eller räddas och räddas, det ena hushållet verkar vara värre än det andra. Här har vi att göra med ett herrskap som håller pöbeln och tjänstefolket på avstånd med lavetten som symbol. Men de har börjat nära en subversiv kraft vid sin barm…

Om man vill lyssna, ställer boken läsaren ett antal frågor. Många är behandlade ur olika perspektiv, men vi behöver ständigt fråga oss dem i livsvitaliserande syfte. Hur ser våra liv ut och vad underkastar vi oss? Man kan påpeka att allt fast och beständigt förflyktigas, för att oförskämt beskära en marxistisk term som ändå gör sig utmärkt i detta sammanhang. Räds vi denna tillståndens flyktighet? Vill vi ingå i något stabilt, konventionellt? Jag upplever ibland att en ständig framåtrörelse är vad som premieras; att det finns en rädsla för stillaståendet, för ögonblicksreflektionen över just ögonblicket. Det finns utan tvekan ett visst spelrum för människan – och nu talar vi om en vit svensk (medelklass)kontext – att verka efter eget huvud, men att mena att det finns utrymme för ett radikalt annorlunda leverne är närmast komiskt. Det låter sig inte göras utan sociala och materiella konsekvenser.

Att umgås med Ferdydurke är som att läsa en mer avancerad version av Hugo och Josefin – och lika befriande! Som nämnt ovan är boken eller åtminstone dess teoretiska kärna befryndad med många andra, men här är den iklädd en språkdräkt som forsar fram med ett tempo som är lika rivigt som en halvliter lågkvalitativ absint i vrångstrupen. Översättningar är alltid en delikat sak och ett språks subtila nyanser är ofta immuna mot all typ av överföring till ett annat språk. Inget tyder emellertid på översättaren David Szybek inte lyckats med konststycket att fånga upp lejonparten av det polska språkets mångsidighet.

”Den ’fria’ men också ’svaga’ människan utmärks av sin autonomi – hon är inte styrd utifrån men går till sin kunskap utan traditionens bistånd. ’Svagheten’ är i själva verket hennes öppenhet för mångfalden möjligheter, livsmodeller. ’Jämförd med den som har traditionen på sin sida och inte behöver några skäl för sitt handlande är en fri ande alltid svag, särskilt i handling; han ser för många motiv och perspektiv och är därför ovan och osäker på handen’” – UIE i samtal med Nietzsche i Ett liv efter födseln.

Om vi för en stund skalar av den medicinska betydelsen i begreppet unipolär, är det knappast något som är kännetecknande för människan. Tvenne själar lever i våra bröst, tusen impulser som olika väg vill vandra. Blir vi obekväma av att inte lyckas ta ett helhetsgrepp om en annan, att denne är ”hemmastadd både i det höga och det låga”? En individ som inte enkelt låter sig infångas skrämmer både i sin genomgripande och omtöcknande ombytlighet. Inledningen av Ferdydurke berör just detta och gör det på ett snillrikt vis: Strävan efter vuxenheten är det samma som en omedveten rörelse till att foga sig i något som inte är sprunget ur sig själv.

 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Eckehart, nietzsche, Polen, Polsk författare, roman, Skönlitteratur, ulf i. eriksson

Filmrecension: Agnus Dei ställer frågan: Hur skapas ondska genom lydnad och hur skapas godhet genom olydnad?

30 november, 2016 by Ulf Olsson

agnusdei

Agnus Dei
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 december 2016

Filmen utspelar sig i krigslutets Polen i december 1945. Polen var ockuperat av Sovjetunionen även om Europa ännu inte var fullständigt uppdelat mellan västmakterna och Sovjetunionen. Det var en smärtsam och osäker efterkrigstid och filmen är påtagligt genomsyrad av det kalla kriget skuggor. Exempelvis framkommer det genom att människor inte kunde söka sig till vilken hjälporganisation som helst, i detta fall det franska eller polska Röda Korset. En av filmens huvudpersoner Mathilde som är en ung franska läkare jobbar för Röda Korset för att hjälpa franska överlevande från koncentrationsläger och andra fångläger. En dag kommer en polsk nunna, Maria, och ber Mathilde om hjälp. Hon berättar inte riktigt vad det handlar om men säger ändå att någon kommer att dö om ingen hjälp ges. Men istället för att erbjuda sin hjälp leder Mathilde med viss tvekan ut Maria ur sjukhuset med hänvisning till att hon som polska måste söka sig till det polska Röda Korset. Det vill inte Maria eftersom hon tror att det kan leda till att klostret stängs.

Men Maria ger sig inte och lyckas så småningom få Mathilde att bryta mot reglerna och i smyg följa med till klostret. Där möter hon succesivt ett stort antal gravida nunnor som blivit ofredade av soldater ur den sovjetiska armén. Nunnorna var alltså drabbade av det manliga våld som hundratusentals kvinnor har drabbats av genom krigens historia. Nunnorna, gravida såväl som inte gravida, lider av djup skam. De känner sig orena, smutsiga, skyldiga och syndiga trots att de är helt oskyldiga. De kämpar förtvivlat för att med hjälp av sin tro kunna försonas med sin synd och sin graviditet och vill absolut inte att det som har hänt skall komma ut. Nunnorna och särskilt abbedissan vill att det skall förbli klostrets hemlighet.

Nunnorna förväntas lida och försonas i tysthet, som en religiös plikt. Genom att söka hjälp har Maria alltså brutit mot klostrets regler. Genom att hjälpa har Mathilde brutit mot sjukhusets regler. Genom sina brott mot respektive regelsystem stöter alltså både kvinnorna på motstånd från såväl sjukhuset som klostret. Sakta men säkert vinner dock Mathilde nunnornas förtroende och får till slut se på, ta på och undersöka nunnornas kroppar vilket enligt tron anses vara ett religiöst brott. Det hela måste dock döljas för abbedissan som fortsätter att vara orolig för att graviditeterna skall bli kända utanför klostret. Men vad är hon rädd för? Vad har hänt med det barn som hon säger sig ha lämnat bort till en födande nunnas släkting? Vad väntar alla de barn som står på tur att födas. Barn som är lika oskyldiga som deras våldtagna mammor. Denna typ av funderingar växer sig allt starkare under filmens gång.

Det vilar ett pulserande obehag över filmen. Kraven på religiös såväl som sekulär lydnad och tystnad, kampen mellan försoning och bestraffning samt nunnornas tysta skam och förtvivlan kryper allt djupare under skinnet på åskådaren. Filmen är väl värd att se. Den ställer frågor om människans villkor inte bara under svåra förhållande utan också på ett mera generellt plan. I såväl Mathildes som Marias ansikten och kroppar speglas de inre och yttre kamperna mellan lydnandets pris och olydnandets nödvändighet. Hur skapas ondska genom lydnad och hur skapas godhet genom olydnad?

Regissör: Anne Fontaine
Skådespelare:
Lou de Laáge spelar Mathilde
Agata Buzek spelar Maria
Agara Kuleza spelar klostrets Abbedissa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Agnus Dei, Andra världskriget, Filmrecension, Polen, Scen

Filmrecension: Ida – en stor film om en ung kvinnas val i efterkrigstidens Polen

22 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

ida

Ida
Betyg 4
Regi Pawel Pawliowski
Sverigepremiär 24 oktober

Polens Oscarsbidrag 2014 har nyligen haft premiär i Frankrike, Storbritannien och USA där den genomgående fått ett fantastiskt mottagande och en stor publik. Det är en unik film som lär tilltala alla som är nyfikna på andra kulturer än Hollywoodsagor.

Huvudpersonen i filmen, Anna, är en ung kvinna som växt upp i ett nunnekloster eftersom hennes föräldrar och bror dödades då hon var ett spädbarn. Hon står nu redo att avlägga klosterlöftena och bli nunna. Abbedissan i klostret insisterar på att Anna först ska besöka sin enda levande släkting, sin moster Wanda som är en frigjort intellektuell som arbetar som domare och på fritiden dricker mycket alkohol och träffar olika och många män för att ha sex. Wanda bär på smärtsamma minnen som hon försöker döva med sprit och sex.

Handlingen utspelar sig i det tidiga 1960-talets Polen och är filmad helt i svartvit. Filmen har en vilsam klippning, regissören vågar låta kamerorna ligga stilla och vågar låta oss vila i bilder och vågar låta bilderna tala till oss. Mycket sägs utan att det uttalas i ord. Att filmen är i svartvit ger en känsla av sextiotalet. Det är ett bra val av regissören att låta filmen vara i svartvitt. Den är mycket välregisserad på det sättet. Kläderna och bilarna, husen och miljöerna, allt känns autentiskt. Till och med kulhålen finns kvar i de halvt sönderbombade kvarteren och grå fattigdom har lagt sig över det mesta.

Anna upptäcker tillsammans med sin moster en mörk del av Polens förflutna och de hittar sanningar som människor försökt gömma undan. Anna ställs också inför sitt livs val: hur vill hon leva sitt liv? Jag lovar att det här är ingen film där tittaren vet slutet från början, det är en film som trots sitt mjuka tilltal bjuder på flera överraskningar. Ida är en stor film om en ung kvinnas val i efterkrigstidens Polen

Det är fascinerande att få en inblick i en kultur i ett land som rent geografiskt ligger väldigt nära Sverige men som har en mycket annorlunda bakgrund, starkt påverkad både av rysk kommunism och katolicism. Jag vill se mer sådana här filmer från olika delar av Europa. Skillnaden mellan att växa upp i Polen och i Sverige kan vara mycket stor.

Ett tillfälle att se mer från Polen är den polska filmfestivalen Kinoteka. Ida invigde den sjätte upplagan av polska filmfestivalen Kinoteka Stockholm som visar ett urval av de nyaste och bästa polska filmerna. Festivalen äger rum 16-19 oktober på Biografen Sture.

Kineteka on tour visar polska filmer på andra festivaler och biografer, bland annat Kulturhuset Stadsteatern, Cinemateket, Stockholms Judiska Filmfestival och Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Kinoteka är en svensk version av en liknande festival med samma namn som har arrangerats i tolv år i London och andra brittiska städer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Pawel Pawliowski, Polen, Scen

Musikfestival i Polen – ett prisvärt alternativ för musikälskaren

10 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Precis hemkommen från en fantastisk musikfestival i dagarna fyra i Polen, på ett stort före detta militärfält i Gdynia, precis granne med staden Gdansk i norra Polen sitter jag och summerar mina intryck och tankar.

Festivalen Opener Festival som också fått ett annat namn efter sin huvudsponsor, kallas för Heineken Opener, är en stor festival som har stora band och artister bokade och som vill ta upp konkurrensen med Roskilde. I år var den tävlingen så uppenbar att festivalerna pågick samtidigt. När det gäller antalet festivalbesökare vann Roskilde rätt tydligt med sina 120.000 festivalbesökare. Men Opener Festival skulle lugnt kunna locka lika många. Där finns gott om utrymme på det gigantiska gräsområdet.

Jag pratade med några engelsmän som var där. De berättade att avgiften för festivalen plus flygresan blev billigare för dem än att köpa enbart festivalbiljett till exempelvis den stora brittiska festivalen Glastonbury.

Priset för en fyradagarsbiljett med tältplats kostar lite drygt 800 svenska kronor. En endagarsbiljett kostar cirka 300 kronor. Där finns både tvådagars- och tredagarsbiljetter också, med och utan camping.

En mycket bra service är också att för 45 svenska kronor kan du köpa ett åkband som gäller för de lokala tåget. Bra att ha ifall du väljer att på på hostel eller hotell, exempelvis. Då visar du bara upp bandet och åker gratis under festivalen.

Festivalbussarna som kör besökare till festivalområdet avgår från Gdynia tågtstation hela tiden. De fyller på bussarna och kör i ett.

Öl och mat är väldigt billigt. En öl i festivalområdet kostar 20 svenska kronor och mat får du från 30 kronor.

Självklart finns det filmvisningar och till och med teatervisningar i festivalområdet och där finns en del annat att göra, som att dansa på disco.

Engelsmännen bodde i tält under festivalen och passade på att turista några dagar efteråt i Gdansk där de hittat ett hostel för 50 kronor per natt.

Så jag undrar lite varför festivalen inte är så känd? I minglet pratade jag med en del festivalbesökare från Polen som menade att arrangörerna inte verkar särskilt engagerade i att göra den känd. De arbetar inte särskilt aktivt gentemot medier och de är dåliga på att använda sociala medier. Om de har något Twitterkonto så har det inte märkts. Deras Facebooksida har inte mer än cirka 500 likes och de tycks inte använda den aktivt. Vi som mailat de pressansvariga flera gånger har aldrig ens fått ett svar. Det är helt enkelt en nonchalant inställning, på något sätt.

Festivalen borde ju ha enorm potential med sitt läge, mitt i Europa, kan den locka festivalbesökare från både västra som östra Europa och Skandinavien. Priserna är så bra i Polen att det är överkomliga priser och plats finns det ju i området.

Den är bra arrangerad på många sätt med flera scener varav tältscenen är en stor scen med tak och plats för mer än tiotusen åskådare.

Maten är bra och inte dyr och vi behövde aldrig köa länge för vare sig mat eller för att gå på toaletter.
Däremot var toaletterna som under de flesta festivaler rätt grisiga fram emot kvällen och toapapper måste man se till att bära med sig själv.

Festivalen var lugn och jag såg inte särskilt många som var starkt påverkade av droger eller alkohol och inga slagsmål.

Det finns många sätt att ta sig till Gdynia/Gdansk. Det går billiga flyg med till exempel lågprisbolaget Wizzair och det går båtar från Karlkrona och från Stockholm med olika prislägen.

Här kan du läsa några av konsertrecensionerna vi på Kulturbloggen gjorde från Opener festival:
Opener Festival: The XX – en värdig final – här är filmklipp
Opener Festival: Mumford & Sons – video och recension
Opener Festival: Public Enemy – årets tyngsta hiphopspelning
Opener Festival: Franz Ferdinand – fullt ös – bilder, recension, filmklipp
Opener Festival: Cardigans spelar Gran Turismo – Moto Boy höjer soundet
Opener Festival: Bloc Party
New Order – bilder, recension och filmklipp
Opener Festival: Justice
Opener Festival: Wiz Khalifa – recension och filmklipp
Opener Festival: Intryck från Björk 

Läs även andra bloggares åsikter om musik, musikfestival, Opener Festival, Polen

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Musik Taggad som: Musik, Musikfestival, Opener festival, Polen

Opener Festival: Franz Ferdinand – fullt ös – bilder, recension, filmklipp

7 juli, 2012 by Rosemari Södergren

Franz Ferdinand
Opener Festival: Main Stage
6 juli 2012
Betyg 4

Det skotska indierockbandet Franz Ferdinand är populärt i Polen. Det var uppenbart när de slog de första ackorden på stora scenen på Opener Festival i Polen på fredagskvällen. Folk bara vällde in medan soundet av gitarrer, trummor och Alexander Kapranos sträva sångröst flödade ut över området.
Under festivalen har den riktiga känslan av att vara på en stor festival inte riktigt infunnit sig för alla tiotusentals besökarna har varit utspridda på de olika scenerna och framför allt har många minglat i mat- och ölområden. Men äntligen var det en spelning som drog riktigt många av festivalbesökarna.

Franz Ferdinand bjöd på energiskt ös från start med en av deras stora hitlåtar: “The Dark of the Matinée”.

Paul Thomson på trummor, Robert Hardy med basen, Nicholas McCarthy på gitarr och klaviatur och Alexander Kapranos med gitarr och sång bjöd på fullt ös. Ett riktigt gitarrparty där inte många kunde stå still. Bandets sångare och gitarrist for dockså runt på scen och det verkar som att bandmedlemmarna trivs ihop. De samspelade bra.

Det är skönt med band som kör på och inte slösar bort den ganska korta tiden på scenen med en massa prat. Alexander Kapranos ställde i stort sett bara den obligatoriska frågan: “Hello guys how are you?” och sade att han var glad över att vara tillbaka på polsk mark. Det var några år sedan de spelade där senast –  2006.

Det var som sagt full fart och mycket ös. Publiken hoppade och dansade och viftade med i takten. En stund i mitten av spelningen blev det lite enformigt eftersom de satsade mer på fart än något finlir. Men då kom låten “Can+t stop feeling” och konserten lyfte igen.

Sista extranumret var en äkta klimax med en lång version av “The Fire” som bjöd på sköna trumsolon och publiken sjöng med spontant.

Det känns som att det börjar bli dags att få Franz Ferdinand till Sverige igen. Sist jag såg dem var jag lite besviken men nu har de återupprättat sitt rykte för mig.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Franz Ferdinand, Opener Festival, Opener Air, Polen, Gdynia, recension, konsert, musik, musikfestival, indierock, Skottland

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Franz Ferdinand, Gdynia, indierock, konsert, Musik, Musikfestival, Opener Air, Opener festival, Polen, Recension, Skottland

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Ikonisk trumpet sätter guldkant på skiva med Gibrish

För ganska exakt ett år sedan skrevs i … Läs mer om Ikonisk trumpet sätter guldkant på skiva med Gibrish

Filmrecension: Nimby

Nimby Betyg 3 Premiär digitalköp 26 … Läs mer om Filmrecension: Nimby

Teaterkritik: Detaljer av Lars Norén

Detaljer Av Lars Norén Tillgänglig på … Läs mer om Teaterkritik: Detaljer av Lars Norén

Lyssna: Tribe Friday – get up!

P3 Guld-nominerade Tribe Friday släppte … Läs mer om Lyssna: Tribe Friday – get up!

Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Ida Segerborg gör en personlig tolkning … Läs mer om Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in