Anna Einarsson
Necessities
3
Inspelad på Rixmixningsverket Stockholm 13-14/11 2024
Producent: Anna Einarsson(egen utgivning) Anna Einarsson Music
Releasedatum: 15/9 2025
Sångerskan och kompositören Anna Einarsson har bara varit ett namn för mig, inte någon jag ingående lyssnat på. Skulle ju kunna ha hört henne på en festival kan tyckas eftersom hon nu är aktuell med sin åttonde fullängdare. Inte otänkbart att jag har gjort det, fast det i så fall fallit i glömska. Den genreöverskridande tonsättaren vars uttryck är hennes röst sägs under tre decennier ha skapat en personlig värld med ingredienser från jazz, bunden konstmusik och improvisation. Syntesen förekommer i men kan absolut ses som anmärkningsvärd. Einarsson innehar en doktorsexamen i musik, skrivit flera beställningsverk och gjorde musiken till operan Fotografen vars libretto behandlar kvinnliga pionjärer. Att hon varit mångsidigt kreativ inser man när man läser att Einarsson skapat live-elektronik och skrivit för egna gruppen Anagram, Stenhammarkvartetten, symfoniorkester, kammaropera, kör och barn.
Hon samarbetade på debuten med bland andra Peter Gullin och Trio X. Titeln på nya albumet signalerar att hon brinner för att sprida egentillverkad musik utan att kompromissa. ”Jag komponerar musik av nödvändighet, ett sätt att navigera genom världen – ett sätt att förstå dess kaos och finna ögonblick av stillhet i det.” All text & musik plus arr på Necessities ansvarar Einarsson för, som ju dessutom tagit hand om produktionen. Låtarnas poetiska, ömsom filosofiska texter är skrivna på engelska.
Hon omger sig denna gång med enligt egen utsago några av landets mest lyhörda jazzmusiker. Fyra anmärkningsvärda instrumentalister jag känner väl till. Vilka som avses? Jo, pianisten Stefan Wingefors känd från diverse renommerade smågrupper och Bohuslän Big Band, trumslagaren, kompositören och arrangören Peter Danemo som gett ut ett tvåsiffrigt antal album tillsammans med andra och under eget namn, professorn och tvåfaldige Gyllene Skivan -belönade saxofonisten Joakim Milder som sedan länge är konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band sam kontrabasisten Christian Spering, en av de med mest tyngd i branschen på sitt instrument sedan 90-talet. Har recenserat dem var för sig live och på skiva. Pianisten förekommer frekvent i Göteborg på diverse scener, inte minst på våra två populära jazzkrogar.
Med en både för henne själv och lyssnarna utmanande approach konkurrerar artisten om uppmärksamheten med en mer känd kollega som Lina Nyberg. De befinner sig i liknande flytande regioner, vilka kräver koncentrerade lyssnare som önskar tuggmotstånd. Vokalt sett kan refereras till Norma Winstone och Josefine Cronholm. När tonspråket blir oförutsägbart till svenska exempel som Linda Kallerdahl och Sofia Jernberg. Luftigt sökande inledning attraherar. tenorsaxen banar väg med vindlande formuleringar efter första verserna av Under The Stars. Att musiken är klurigt hal gör den svår att definiera. De ogripbara abstrakta dragen motiverar det grekiska begreppet i min rubrik. Går näppeligen att förneka att exklusiva kompositioner resulterar i smal musik, ett konstaterande mer än en värdering.
I brist på adekvat vokabulär hävdas att det oftast sjungs vertikalt med emfas och anspänning. Hör svävande sträva kompositioner vilka ibland ter sig medryckande och angelägna. Inte sällan uppstår dock distansering. Uppskattar gliporna med stick, till exempel det med Wingefors och soft rytmsektion i Verse Of Hope. Suggestiva slingan ur pianot och saxen som sträcker ut i Take It Slow tillhör också skivans höjdpunkter. Gillar att kvartetten ges generöst med utrymme att färga melodierna, lägga in olika temperament som är fallet i Where Light Takes Hold. Basintro utmärker en dynamisk låt vars ringlande jazzvisa skrudats i folkton. Fäster mig vid krävande, fast kantigt kul rytmik i Onwards. Märker att Tomorrow med sina drygt fyra minuter är det närmaste konventionell ballad man kommer.
Albumet innehållet elva kompositioner, somliga med jazz-stuk medan andra påminner om samtida konstmusik. Alla har inte tillräcklig substans. Möjligen fordras att man lyssnar ihärdigt åtskilliga gånger som Bengt Eriksson i LIRA. Experimentellt anlagda åttonde spår tillhör de stycken som för mig försvinner bort i ett ostrukturerat utforskande, vilket torde vara avsiktligt. Blir uppenbart att det för Einarsson handlat om att förverkliga en vision. Av det skälet saknas ett bollplank, externa öron som åtminstone excutive producent. Produktionens krävande anrättning hade troligtvis tjänat på en sådan funktion. Vill också flika in att lyssning i hörlurar nattetid rekommenderas. Då kommer estetiken bäst till sin rätt. Artistens röstkvalitéer är odiskutabla liksom valet av musiker. Sammantaget efterlyser melodikern i mig en större grad av tillgänglighet.