Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Belarus

På Dramaten: Författare från Belarus visar hur lögner kan växa till och förvandla både människor och hela länder

by


Alhierd Bacharevič Foto: Julia Cimafiejeva

Den belarusiske författaren Alhierd Bacharevič skildrar i boken Segertorget hur lögner kan växa till och förvandla både människor och hela länder. Dramaten.Doc gör nu en gestaltad läsning av texten med skådespelarna Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir och Livia Millhagen. Efter läsningen den 15 oktober 2025 delas Hiroshima Award ut till Belarusiska PEN, som i exil i Polen fortsätter att försvara det fria ordet.

Ett pressmeddelande berättar:
Bacharevič beskriver lögnen som en kraft som inte bara fängslar den som uttalar den, utan också alla som väljer att tro på den:
– Om en makthungrig människa börjar tro på sina egna lögner leder det både honom själv och landet till katastrof.

Segertorget handlar om budbäraren Ljoksa Spole som skickas från fronten för att berätta för regenten att kungen har lidit ett katastrofalt nederlag. På vägen får han veta att ett nytt påbud är utfärdat – alla som kommer med dåliga nyheter skall avrättas. Utvägen är att komma med bra nyheter. Men det är lögn, och lögnen måste upprätthållas – kosta vad det kosta vill.

Sedan protesterna i Minsk 2020 har regimen slagit ner på oliktänkande och ödelagt civilsamhället – något som ofta hamnat i skuggan av Rysslands krig mot Ukraina.

Alhierd Bacharevič (f.1975) är en av de mest kända nu levande belarusiska författarna. Hans böcker är översatta till flera språk och har belönats med internationella priser, bl. a. Erwin-Piscator-Preis (2021) och Leipziger Buchpreis, ett av de viktigaste litterära priserna i Tyskland (2025). Efter protesterna 2020 har Alhierd Bacharevič tvingats i exil och bor nu i Tyskland. Segertorget är utgiven av Ersatz förlag (2025).

Ges i Dramatenbaren 15–16 oktober. Bearbetning och regi av Dmitri Plax. Texten är översatt av Stefan Eriksson.

Filmrecension: Motherland – skrämmande ärligt inifrån diktaturen i Belarus

by

Motherland
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Alexander Mihalkovich och Hanna Badziaka

En skrämmande skildring av hur vitrysk/belarusisk militär och polis formas till total hänsynslösa mördare. En dokumentär om livet i en av Europas diktaturer som inte går att glömma. Filmen sitter kvar inom mig och går inte att skaka av sig. Jag inser att detta pågår i världen, i Europa nu. Förmodligen inte bara i Belarus utan också i Ryssland och andra forna öststater.

I Belarus organisation för militär härskar traditionen dedovshchina. Den har pågått i generationer och innebär att de soldater som varit med längre har fritt fram att plåga, misshandla och mobba rekryter och lägre graderade soldater. Syftet är att göra pojkar till män. Hur det nu kan någon kan bli en bra mnn genom att bli misshandlad hela tiden och tvingas lyda blint.

Misshandeln för med sig dödsfall som ofta göms undan under beteckningen självmord. Svetlana förlorade sin son på det sättet. Militärerna påstod att han hängt sig men Svetlana kan med hjälp av medicinskt kunniga tekniker bevisa att han mördats. Svetlana är inte ensam om att förlora sin son på grund av traditionen dedovshchina. Hon reser runt och samlar berättelser, fruktansvärda berättelser, där föräldrar berättar om söner de förlorat till militären. Hon skriver ner och samlar bevis för att skicka ett dokument och klagomål till president Aleksandr Lukasjenko.

Det är inte bara militären som har makt och rätt att bruka övervåld mot medborgare. Också Belarus polis står för grymma övergrepp. I dokumentären får vi se när polis dödar en medborgare med ett basebollträ.

Vi får också följa Nikita, en ung man som kallats in till militärtjänstgöring och vi får se och höra hans diskussioner med de vänner han har som sluppit undan. Nikita tas ut för att delta i den grupp soldater som kallas in för att knäcka folk som protesterar mot valfusk och som protesterar mot polisens våld och som protesterar mot att polis torterar gripna demonstranter. Ett hopp, fast svagt, är de massprotester som ägde rum 2020 då Lukasjenko valdes om. Tiotusentals demonstranter fyllde gatorna i Minsk. Ett grymt polisvåld, assisterade av militär mötte demonstranterna. En stark scen är när vi inifrån en liten bil får se hur polisen slår sönder bilens fönster med polisbatonger.

Filmens ena regissör, Alexander Mihalkovich, har också gjort denna obligatoriska värnplikt. Ett bärande moment i denna dokumentär är fragment av brev som filmens Alexander Mihalkovich skrev under sin tid som soldat. Han skriver om att de tvingas tvätta sig i snön. Han berättar om hur de tvingas bära hårda kängor som är tillverkade av fångar som ristat in sin kvarvarande tid bakom galler under sulorna.

Det är en dokumentär som skildrar livet i en diktatur, för något annat än diktatur är det svårt att kalla detta land.

Fotot är starkt och oerhört talande, som i inledningen där vi får se folk samlas för att nya rekryter ska svära sin ed och vi får se närbilder på marscherande ben som håller samma takt och förmedlar en stark bild av hur hjärntvättad en stor grupp kan vara när den är helt synkroniserad på det sättet.

Denna dokumentär har vunnit CPH:DOX Award 2023 och FIPRESCI International Film Critic’s Award för Bästa dokumentär vid Wiesbaden goEast 2023. Vid Krakow Film Festival 2023 vann den Publikpriset.

MOTHERLAND by Alexander Mihalkovich & Hanna Bazdiaka | Sweden, Ukraine, Norway | 2023 | TRAILER from Lightdox on Vimeo.

Filmrecension: Disco Boy – från Belarus till Frankrike och främlingslegionen

by

Disco Boy
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Giacomo Abbruzzese

En film som är svår att betygsätta. Den är högaktuell och samtidigt magiskt mystisk och skildrar inte allt i en rak följd. Tankar, drömmar och känslor gestaltas på ett sätt så att det av och till är svårt att veta vad som är vad, svårt att avgöra vad som är berättelsens verklighet. Berättelsen är tidlös, då varken mobiltelefoner eller datorer är med men samtidigt är innehållet högaktuellt och börjar i Vitryssland, vidare till Frankrike och sedan till Niger Delta, en delstat i södra Nigeria vid Nigerflodens utlopp i Atlanten och hamnar sedan tillbaka i Frankrike.

Aleksei (spelas av Franz Rogowski) lämnar i smyg sitt hemland Belarus tillsammans med en vän. De lyckas ta sig ut från Belarus till Polen som fotbollssupportrar. I Polen avviker de och ger sig iväg mot målet, Frankrike. Varför de vill just till Frankrike vet vi inte riktigt från början. De berättar för en lastbilschaufför de får lift med att de ska på en festival eller konsert med techno-musik.

Vägen till Frankrike är snårig emellanåt där de måste ta sig fram i ogenomtränglig skog och mot slutet ta sig över vatten. Under sista sträckan över gränsen förolyckas hans vän och Aleksei får ta sig fram i Frankrike själv. Han tar sig till Paris och går med i Främlingslegionen. Han lyckas bli antagen och om han står ut i fem år kommer han att få franskt medborgarskap.

Den nigerianska staten sslår hårt mot befrielserörelsen MEND. I Disco Boy får vi följa Jomo, en ung man i Niger Delta som kämpar med en gerillagrupp för att deras område ska bli av med oljeföretag som suger ut området med stöd av regering och politiker. När gerillagruppen kidnappar två fransmän hamnar Aleksei med sin trupp i Främlingslegioner där på uppdrag att befria de kidnappade. Jomo och Aleksei möts och denna korta träff påverkar dem båda för alltid.

Jag brukar oftast uppskatta filmer som inte berättar allt glasklart. Magiska stämningar kan säga mycket mer ibland. Det kan bli fantastiska filmer när filmskaparen inte använder traditionell dramaturgi utan istället talar till oss via känslor som förmedlas genom bilder utan ord. Men det är lite för mycket sådant för att jag ska helt sluka filmen. Många scenbilder är medvetet suddiga, dimmiga. Det fungerar inte perfekt. Inte för mig i alla fall. Filmen skulle vunnit på att klippas om lite, tänker jag. Antingen ta ännu ett steg mot det otydliga eller berätta lite mer realistiskt. Inte ens filmens titel är tillräckligt träffande.

Franz Rogowski som spelas Alex är ett skäl till att filmen ändå får betyg 3. Utan hans rollprestation hade den fått lägre betyg. Franz Rogowski är en duktig och intressant ung tysk skådespelare som briljerade i huvudrollen som Hans Hoffmann i filmen Den stora friheten, som gick på bio 2021.