Försvunna människor
Betyg 2
Premiär på SVT Play 8 november 2022
En mörk, deprimerande och högst orealistisk berättelse två män som ofrivilligt dras in i en katastrof. En stressande skildring som missar vad den egentligen berättar om.
Der är en sådan där bakvänd deckare som blivit vanlig på senaste år sombörjar med att vi får följa de som begår brottet och vi kommer dem nära och på sätt och vis förstår vi dem. Fast dt är svårt att sympatisera med nån, alla är skyldiga på sitt sätt. Inte ens poliserna är hjältar eller positiva förebilder.
Huvudpersonen Erwin (spelas av Peter Viitanen) tycks vara en rätt snäll man, inte särskilt våldsam i alla fall. Han jobbar på ett åkeri och då och då ställer han upp på att smuggla in flyktingar i en stor tankbil. Den här gången hämtar han åtta flyktingar i Köpenhamn, varav en är en liten krabat på under året. De är alla flyktingar från Syrien.
Erwin ville egentligen inte köra den här gången. Han är orolig av flera skäl. Hans gamla pappa som bor på ett äldreboende har trillat och brutit armen. Pappan är väldigt ledsen och vill helst att Erwin hälsar på varje dag. Det som stressar Erwin ännu mer är att hans fru vill skiljas. Frun är en riktig hemsk girigbuk till ragata. Erwin har en tonårsdotter som bor med sin mamma, som för övrigt verkar vara en mycket trevligare människa än Judit som vill skilja sig. Judit vill inte vara skiljas utan vill ha värdet av halva huset, som Erwin är uppväxt i och hans pappa hr byggt. Det är en rätt usel lag som säger att utan äktenskapsord får frun också halva huset som mannen hade redan innan de gifte sig.
Frun ringer och är otrevlig och det gör att Erwin gör ett ödesdigert misstag under körningen av flyktingarna. Det är en väldigt stark bild av den så kallade fjärilseffekten som talar om att alla i världen är vävt av samma material och hör ihop. Allt påverkar varandra. Om Judit inte hade varit så elak och grym hade inte kedjan av katastrofer satts igång. Det är för mig seriens tema. Tyvärr räcker inte det för att göra serien bra. För det första har den en lång rad orealistiska delar, som att ortens poliser får utreda fallet helt själv utan att det kommer utredare från högre ort. Den tragedi som inträffar borde dessutom lockat dig en stor hord av journalister.
Det är också rätt svårt att tro på att Erwin är så handfallen att han inte gör något för att inte bli upptäckt. Att han fortsätter cykla omkring med sin speciella cykel, att han inte gör något för att förändra sitt utseende. Att han mest sitter hemma och deppar och häller i sig sprit.
Andra detaljer som är helt omöjliga att tro på är att bebisen har feber i värmen och ändå tog ingen av honom jackan utan får fortsätta vara tjockt påpälsad. Varenda vuxen människa vet väl att man tar av småbarn kläder så de kan bli avkylda när de har feber. Det är minst lika svårt att tro på att varken Erwin eller kvinnan i utrymmet bakom förarhytten inte skulle höra blandningarna från de som är instängda.
Peter Viitanen i rollen som Erwin har i stort sett samma ansiktsuttryck i varenda scen, helt förstörd. Ahmed som jobbar på pappas äldreboende är också väldigt klushigt framställt, mentalt blåögd som på fullt allvar tror att svensk polis skulle efterlysa flyktingar som är på väg till Sverige och försvunnit längs vägen. Ahmed framställs också som så gullig som en prinsesstårta.
Det serien framför allt visar är att något måste göras i världen för att få bort flyktingsmugglare, det måste gå att fly från förföljelse utan att anlita flyktingsmugglare.
Det är ju flyktingsmugglarna som sätter flyktingars liv på spel i båtar över medelhavet eller i containrar.
Jag är förvånad över hur många orealistiska detaljer det är och hur klyschigt karaktärer skildras. Och det där att i stort sett alla på något sätt har flyktingbakgrund blir lite för övertydligt budskap. Erwins pappa flydde från ett baltiskt land, polisen Anja flydde som unge från Bosnien och så vidare, och så vidare. Med så många duktiga skådespelare hade jag högre förväntningar.
Serien utspelas under 1980-talet, handlingen i den första säsongen är från 1983 och den andra säsongen är 1984. Varje säsong tar ett år i taget. Åttiotals-känslan är en av seriens nostalgiska styrker. Tänk att det fanns en tid då ingen gick runt med mobiltelefon och inte kunde följa någon på Facebook. Redan denna så väl förvaltade tidsmiljö ger serien högt betyg. Även om säsong 3 var knepig här då Mike, Will och de andra som var barn och sprang runt i kortbyxor i de första två säsongerna fortfarande sprang omkring i kortbyxor men med långa ben och det såg jättelöjligt ut. I denna fjärde säsong har barnen fått bli de tonåringar som de är och både Mike och Will har äntligen fått på sig långbyxor.
De första sju avsnitten i säsong 4, volym 1, har premiär 27 maj medan de sista två avsnitten, volym 2, kommer 1 juli. En fundering finns förstås: varför släppa säsongen i två omgångar? Siffror visar att Netflix förlorat ett stort antal prenumeranter i Storbritannien. Konkurrensen mellan streamingtjänster har hårdnat. Kriget i Ukraina och efterverkningar efter covid-19-pandemin har satt igång en inflation som gör att många familjers ekonomi försämrats. Det är naturligt att många börjar se över sina kostnader och väljer kanske bort en eller fler streamingtjänster. Samhället öppnat upp och det finns annat att göra än att sitta inomhus och kolla på tv-serier. Kan uppdelning av säsong 4 av en av årets säkert mest efterlängtade säsongspremiären på Netflix vara ett sätt att ”lura” prenumeranter att behålla Netflix under sommaren?
