Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jon Fosse

Dramaten hyllar årets Nobelpristagare i litteratur Jon Fosse

by

Jon Fosse. Foto: Tom A. Kolstad.

Dramaten bjuder in till en kväll för att hylla årets Nobelpristagare i litteratur, Jon Fosse – på Stora scenen tisdagen den 12 december.

Ett pressmeddelande:
”för hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara” tilldelas dramatikern och författaren Jon Fosse 2023 års Nobelpris i litteratur. Dramaten uppmärksammar, som varje år, årets pristagare i litteratur med en kväll där läsning, samtal och musik varvas med filmer från teaterns arkiv.

Medverkar gör: Sofia Adrian Jupither, regissör, Marie Lundquist, översättare och poet, Daniel Pedersen, författare och förläggare, Lina Rydén Reynolds, författare och förläggare, Leif Zern, författare och kritiker samt Berit Gullberg, författare och f.d. teaterförläggare. Moderator: Anneli Dufva, dramaturg på Dramaten.

Texterna framförs av skådespelarna Stina Ekblad, Irene Lindh, Hannes Meidal, Ana Gil de Melo Nascimento, David Fukamachi Regnfors och Joel Valois. För musikunderhållning står Irma Schultz & Hans Kennemark. Jon Fosse själv kommer inte att närvara under kvällen men en specialfilmad intervju med honom kommer att visas.

Jon Fosse, född 1959, är en av vår tids främsta dramatiker. Han fick sitt genombrott med sin poesi och prosa redan på 80-talet och debuterade som dramatiker 1992 med Någon kommer att komma, vilket var början på en enastående dramatisk produktion. Han är översatt till ett 80-tal språk och spelad över hela världen. Under senare år har han blivit hyllad för sitt stora prosaverk Septologin, som också lockat många nya, unga Fosse-läsare. Han har dessutom skrivit såväl barnböcker som essäer. På Dramaten har sju av hans pjäser och dramatiseringar satts upp. Flicka med gul regnjacka hade Sverigepremiär på Dramaten 2009 och just, fram till 22 november, spelas på Lilla scenen hans dramatisering av Ágota Kristófs Den stora skrivboken.

Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

by

Den stora skrivboken
Av Jon Fosse dramatiserad efter Ágota Kristóf roman Stora Skrivboken, samt en tidigare dramatisering av Marc van der Velden.
Regi Sofia Adrian Jupither, biträdande Julia Hackman
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Video Emi Stahl
Musik Michael Breschi
Dramaturg Anneli Dufva
Medverkande Rakel Benér Gajdusek, David Book, Thérèse Brunnander, Magnus Ehrner, Nina Fex, David Fukamachi Regnfors, Otto Harge, Rita Hjelm, Ellen Jelinek, Omid Khansari, Pablo Leiva Wenger, Marcus Vögeli
Premiär på Dramaten 28 maj 2023

Det ”är helt biografiskt” säger Ágota Kristóf i intervjun från år 1999 som finns publicerad på Dramatens hemsida inför premiärkvällen. Men det var inte två pojkar, utan ”vad jag såg med min bror Jeno”, när vi hänvisades att bo på landet, säger hon. Inte heller flyttade de in hos mormor, men hon står för andra ”hårda kvinnor” de mötte där, förklarar hon. Och angående vad som hänt om hon inte flytt Ungern – tror Kristóf sig ha kunnat bli ”mindre ensam”, kanske lyckligare… Kvällens pjäs baseras på hennes verklighet när hon var runt tio år.

Många tankar och intryck blandas då jag – faktiskt själv läst romanen nyöversatt 2019 (den delen som ju är skriven ur pojkarna perspektiv) – och nu även sett Jon Fosses premiär i Sofia Adrian Jupithers regi. Hur iscensätter man ett så starkt original?

Tvillingpojkarna – som ju nedtecknar allt det ohyggliga de tvingas vänja sig vid – i en stor skrivbok – står där på scenen och talar till oss. Växelvis uttalar de orden med varannan mening fördelat. De står rakt upp och ner- till en början civiliserade i var sin vit skjorta – som med tiden blir smutsig på grund av dagar utan tvätt. Vi hör vad som händer dem i denna hårda tid. Vissa scener gestaltas. Till en början blir det kanske ett stelt spel, men upplägget växer under pjäsens gång. Händelser vi knappt orkar höra landar hos oss i publiken.

Vi upplever ett lantligt men fattigt och oroligt Ungern – här gestaltat mot en fondvägg av en dunkel skog vid en övervägande mörk scen. Medan krig rasar, soldater hittas döda sänds dessa barn ensamma till landsbygden. Föräldrarna är antingen vid fronten eller saknar mat o arbete i staden. Pojkarna överlämnas hastigt av sin mor och förväntas sedan klara miljöskiftet från stad till land. Utlämnade till en kärv kämpande mormor de aldrig träffat – som ryter ”horungar” efter dem – skapar de sig sin egen trogna följeslagare – enligt romanen – i form av texten i den stora skrivboken. Den blir ett slags ”vittne” eller någonting som följer med dem genom deras strapatser. Men här läses den upp. Kanske blir boken den förälder de var helt utan? I en slags lek tar de över att härda och uppfostra sig själva. De filar av sina känslospröt så pass att de inte tvekar att offra sin egen far. ”Slå oss” ropar de till mormor ena stunden… andra stunden lär de sig döda hönor eller hänga katter för att komma över sina rädslor.

Pjäsen låter lagom många händelser stiliserat bli förstådda ur romanens grundtext, på ett avvägt sätt. Skådespelarna agerar naket så händelserna når oss utan pardon.

Mina tankar går till Brechts Mutter Kurage – i talkörerna – i upplägget av barnens röster men också med tanke på de tydliga – lite främmandegjorda – men ändå sammansatta – karaktärerna. Vi upplever den skenheliga men också generösa prästen, kärva men också någon stans varma rytande mormodern, kvinnliga och mjuka lismande förövaren och desperata – ständigt jagade – utnyttjade harmynta byflickan. Tvillingarna noterar, agerar, överlever.

Irakisk Kristus på Galeasen tog ett annat grepp för att gestalta krigsupplevelser. Här visades kaos o förvirring… desperation och snabba val ur de vuxnas perspektiv. I Dramatens Stora Skrivboken följer vi ur psykologiskt perspektiv, sakta hur en traumatisering växer fram hos två barn – när otryggheten blir för stor att bära och enda vägen ut är att självmant sluta reagera och bara agera (för överlevnad).

Är det nu så att vi svenskar är distanserade – fredsskadade – som sades under pandemin – och nu återigen hörs yra genom röster och spekulera kring gröt och fattigas matvanor – så kan inte den här pjäsen komma mer än lägligt.

Teaterkritik: Någon kommer att komma på Teater Giljotin – enastående om livslögner

by

Någon kommer att komma
Av Jon Fosse
Översättning Lars Norén
Regi Kia Berglund
Originalmusik Rikard Borggård
Premiär 20 november 2017 på Teater Giljotin, Stockholm
Föreställningens längd: En timme och femton minuter

Om jag skulle välja en teaterföreställning av alla de jag sett hittills i år som jag ska se en gång till: då blir det Teater Giljotins uppsättning av Jon Fosse Någon kommer att komma. Den är bara en timme och en kvart men har allt. Dramatikern Jon Fosse var redan en av mina favoriter. Hans draman är så täta och mitt i allt det avskalade för vi se oss själva och mänskligheten som vi är. Det är en enastående förställning om våra livslögner.

Ett par, en man och en kvinna, har köpt ett hus långt bort någonstans, ett isolerat hur där de ska slippa träffa andra människor. De ska vara bara de två, de två ensamma tillsammans, de två ensamma i varandra. Som för att indoktrinera sig själv och varandra upprepar de ständigt samma fraser, precis som människor i en relation så ofta faller in i samma saker som de upprepar för att hålla igång relationen. Dessa fraser som vi använder lika mycket för att intala oss själva något som för omgivningen.

Kan två människor isolera sig och leva bara för varandra och helt slippa från omvärlden? Det är en lögnaktig myt, väl underbyggd av amerikanska Hollywood-produktioner. Jon Fosse monterar itu den myten så skickligt i manus till detta enastående drama.

Svartsjuka och hur vi lurar oss själva är huvudtemat för Nån kommer att komma. Som jag ser den. En av storheterna med Jon Fosses dramatik är att hans draman talar till oss på flera plan.

Regissören Kia Berglund har tillsammans med hela sitt team och skådespelare skapat en föreställning som är perfekt. Helt perfekt. Scenlösningen är underbart enkel. På bakre väggen är en stor bild projicerad där hav möter himmel. När skådespelarna är utomhus finns en enkel träbänk på scen, i övrigt inget mer. När de är inomhus finns inget mer än att den liten kvadrat på scengolvet är belyst. Föreställningen har nyskriven musik av Rikard Borggård som förstärker och fördjupar scenbilden och dialogen.

Skådespelarna gör sina roller så bra. Angela Kovács spelar kvinnan som i programmet kallas ”hon”. Angela Kovács gör den rollen precis så som jag tänker mig att Jon Fosse vill att den ska göras. Vi vet inte riktigt var vi har henne och det tror jag ”hon” inte själv vet. När de två, ”hon” och ”han” (också lika bra gestaltad av Tobias Hjelm) kommer in på scen och anländer iklädda regnkläder till sitt nyköpta hus övertygar de varandra om att nu ska de äntligen få vara de två, bara de två. Dialogen är som ett mantra.

Hon börjar först bryta mönstret och tar upp att hon är säker på att deras tillvaro hotas. ”Någon ska komma”, det är hon övertygad om och hon blir mer och er skrämd. Det är fascinerande att se hur han senare i föreställningen tror att det är han som visste att någon skulle komma. Hur människor kan förvrida minnen efter situationen.

Den som sedan kommer, mannen, spelas av Zardasht Rad. Också han är som klippt och skuren för sin roll. Att de tre skådespelarna framför dialogerna med en spelstil som lutar åt reciterande är viktigt. En alltför realistisk naturalistisk spelstil hade förstört dramat karaktär.

Jon Fosse är en av nutidens stora dramatiker. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över. Teater Giljotin var den första teatern som iscensatte Jon Fosses pjäser utanför Norges gränser 1997. Sedan dess har hans pjäser uppförts på alla Sveriges stora scener och rönt stora framgångar världen över.

Här du kan läsa mer om de tre skådespelarna:
Angela Kovács och Tobias Hjelm och Zardasht Rad

Trilogin av Jon Fosse – vacker, vemodig, sorglig och går inte att sluta läsa

by

trilogin

Trilogin
Författare Jon Fosse
Utgiven: 2015-11
Översättare: Urban Andersson
ISBN: 9789100154691
Förlag: Albert Bonniers Förlag

En kärleksberättelse, vacker, vemodig, sorglig och den kryper under huden på mig och jag vill in och skaka om människorna, påverka, förändra det ödesmättade. När jag börjat läsa kan jag inte lägga undan boken, jag vill läsa och läsa och läsa …

Den norska dramatikern Jon Fosse är en av mina favoriter bland nutida dramatiker. Hans draman kan på ytan verka som små vardagliga berättelser, det är vanliga människor vi möter, ofta lite av livet tilltufsade – men i det lilla kan vi förnimma de stora existentiella frågorna. Jon Fosse har en stor bredd i sitt skrivande. Han har skrivit drama, poesi, essäer, romaner och kortare berättelser. Relativt få av Fosses texter har översatts till svenska. Trilogin som gavs ut 2015 fick Nordiska rådets litteraturpris med motiveringen:
Årets prisvinnare är ett sällsynt gott exempel på hur formmässigt nyskapande kan gå hand i hand med ett innehåll som förmår beröra tvärs över tid och plats. I en prosaberättelse med klart poetiska kvaliteter och med en medveten och lekfull inställning till historien berättas en kärlekshistoria som spänner över alla och inga tider. Författaren har som få andra förmågan att utmejsla sin helt egna litterära form. Klangbotten från Bibeln och kristen visionsdiktning förenas med spänningsskapande element och poetiska bilder på ett sätt som öppnar berättelsen om två människor, som älskar varandra, gentemot världen och historien.

Nyskapande är helt rätt. Romanen som är indelad i tre delar, Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning, är skriven utan korrekta satser. Där finns inga punkter utan all text kommer i långa, långa sjok, som följer människornas sätt att tänka och resonera inombords. Trots att de enda skiljetecknen som finns är kommatecken är texten inte svårläst, den griper tag i mig och jag sugs in i Asle och Alida, de två tonåringarna som älskar varandra och snart ska få ett barn ihop. De vandrar runt i staden, knackar på i hus efter hus, för att få hyra ett rum. Alida är höggravid och det blir nej, nej, överallt. Det är så sorgligt, så tungt.

Ibland blir jag arg på dem. När de utsätts för grova orättvisor säger de, tänker de. ”ja de är så det är, så är det, inget att göra åt, så är det”. Jag vill skaka om dem och säga att det måste gå att förändra, det måste gå att träffa rätt personer. Ibland gör de riktigt felaktiga val. Som unga människor som är förälskade och övergivna av vuxenvärlden kan göra. Berättelsen utspelar sig i en värld för ungefär hundra år sedan, tänker jag. På ett sätt är den väldigt ålderdomligt, å andra sidan är den tidlös och klassisk och skildrar två tonåringar som är utsatta och svikna av de flesta.

Barnet av Jon Fosse på Dramaten – det går inte att värja sig mot dess berättelse

by

barnet

Barnet
Av Jon Fosse
Översättning Steve Sem-Sandberg
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi Johannes Holmen Dahl, Jan Lundberg
Ljus Norunn Standal
Kostym Sophie Reble
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Premiär 1 oktober 2015, Lejonkulan, Dramaten
Föreställning som recenseras: 10 oktober 2015

barnetmammabesokEn och en halv timmes drama på en enkel scen med trägolv och inga möbler och knappt någon rekvisita, och vi möter enkla människor som det inte är något särskilt med och ändå är det som om vi möter livets stora drama. Barnet av den norske dramatikern Jon Fosse går inte att skaka av sig. Dramat ligger kvar i mitt inre och i all sin enkelhet ställer den de allra största existentiella frågorna.

Fredrik är en relativt ung man, han köper gärna en påse med öl och drar runt i stan, sitter på en parkbänk eller hänger i en busskur eller slinker in på en krog. Agnes strövar också ofta runt, ensam och längtande efter något eller någon som ska ge livet betydelse. För att komma i kontakt med människor tar hon aldrig med eld till cigaretterna. Genom att fråga om eld kan hon få kontakt med de hon stöter på.

Fredrik och Agnes träffas i en busskur och börjar prata och på något sätt hände något, de går därifrån hand i hand, slinker in i en kyrka de upptäcker längs vägen. De blir ett par och får tag på en lägenhet och sedan kom den stora lyckan: Agnes blir med barn. De ska bli mamma och pappa.

barnettulpanerÄr Fredrik och Agnes väldigt speciella, ensamma och udda? Jag tycker inte det. Jag tycker de är mänskliga. De inser att de är ensamma när de träffas. Är vi inte alla ensamma fast många fyller sin ensamhet med illusioner av karriärer, familjer, bekanta, prylar … Dramat kan ses och tolkas på många sätt, allt ligger i betraktarens öga.

Vissa scener är så starka att jag har svårt att inte gråta. Jag tänker speciellt på scenen då Agnes mamma är på besök och hon har köpt presenter och mat, fast hon har dålig ekonomi själv. Agnes tycker det är pinsamt och jobbigt att mamman är så snäll, det är så uppenbart att mamman skriker efter sammanhang, skriker efter att vara någon, att betyda något för någon, skriker efter en väg ut ur sin ensamhet.

Varför drabbas en del så hårt av livets tragedier? Bär vi på en undermedveten kunskap om vår sorg i förväg? Ibland har jag funderat på om det är så. Jag undrar om Jon Fosse när han skrev dramat också funderat i sådana banor? Dramats storhet ligger i att en sådan skenbart enkel kort berättelse rymmer så många lager och öppnar för så många sätt att se den på. Jag tror ingen går därifrån opåverkad. Dramat lever vidare inne i mig och ger mig många tankar efteråt.

barnetfredrikEtt stort beröm till samtliga skådespelare, de är så bra. Hulda Lind Jóhannsdóttir är helt rätt som Agnes mamma, jag känner hennes önskan att äntligen få bli mormor och därmed bekräftad med ett människovärde ända in i märgen och Eric Stern som Fredrik kan uttrycka så mycket med så små medel, bara genom att stå upp sänder han signaler och berättar något.

Den norske regissören Johannes Holmen Dahl som är nyutexaminerad från Teaterhögskolan i Oslo har valt att låta dramat framföras på en mycket enkel scen med trägolv och inga möbler. Några ölflaskor som får bli vaser åt var sin gul tulpan är några av de få sakerna på scen. Bilden av flaskorna med blomma i är ett starkt uttryck. Längst bak finns ett fönster, ingen kuliss utan ett riktigt fönster, som vetter mot gatan utanför. Fönstret är öppet på vid gavel då vi kommer in i salongen och stängs av skådespelarna i början av föreställningen och öppnas när föreställningen är slut – och vi är redo att återigen bege oss ut i våra egna ensamheten och försök att hitta någon mening eller någon gud.

Medverkande
Eric Stern, Ana Gil de Melo Nascimento, Adam Pålsson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Nadja Weiss, Otto Hargne Kin