• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jon Fosse

Teaterkritik: Någon kommer att komma på Teater Giljotin – enastående om livslögner

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Någon kommer att komma
Av Jon Fosse
Översättning Lars Norén
Regi Kia Berglund
Originalmusik Rikard Borggård
Premiär 20 november 2017 på Teater Giljotin, Stockholm
Föreställningens längd: En timme och femton minuter

Om jag skulle välja en teaterföreställning av alla de jag sett hittills i år som jag ska se en gång till: då blir det Teater Giljotins uppsättning av Jon Fosse Någon kommer att komma. Den är bara en timme och en kvart men har allt. Dramatikern Jon Fosse var redan en av mina favoriter. Hans draman är så täta och mitt i allt det avskalade för vi se oss själva och mänskligheten som vi är. Det är en enastående förställning om våra livslögner.

Ett par, en man och en kvinna, har köpt ett hus långt bort någonstans, ett isolerat hur där de ska slippa träffa andra människor. De ska vara bara de två, de två ensamma tillsammans, de två ensamma i varandra. Som för att indoktrinera sig själv och varandra upprepar de ständigt samma fraser, precis som människor i en relation så ofta faller in i samma saker som de upprepar för att hålla igång relationen. Dessa fraser som vi använder lika mycket för att intala oss själva något som för omgivningen.

Kan två människor isolera sig och leva bara för varandra och helt slippa från omvärlden? Det är en lögnaktig myt, väl underbyggd av amerikanska Hollywood-produktioner. Jon Fosse monterar itu den myten så skickligt i manus till detta enastående drama.

Svartsjuka och hur vi lurar oss själva är huvudtemat för Nån kommer att komma. Som jag ser den. En av storheterna med Jon Fosses dramatik är att hans draman talar till oss på flera plan.

Regissören Kia Berglund har tillsammans med hela sitt team och skådespelare skapat en föreställning som är perfekt. Helt perfekt. Scenlösningen är underbart enkel. På bakre väggen är en stor bild projicerad där hav möter himmel. När skådespelarna är utomhus finns en enkel träbänk på scen, i övrigt inget mer. När de är inomhus finns inget mer än att den liten kvadrat på scengolvet är belyst. Föreställningen har nyskriven musik av Rikard Borggård som förstärker och fördjupar scenbilden och dialogen.

Skådespelarna gör sina roller så bra. Angela Kovács spelar kvinnan som i programmet kallas “hon”. Angela Kovács gör den rollen precis så som jag tänker mig att Jon Fosse vill att den ska göras. Vi vet inte riktigt var vi har henne och det tror jag “hon” inte själv vet. När de två, “hon” och “han” (också lika bra gestaltad av Tobias Hjelm) kommer in på scen och anländer iklädda regnkläder till sitt nyköpta hus övertygar de varandra om att nu ska de äntligen få vara de två, bara de två. Dialogen är som ett mantra.

Hon börjar först bryta mönstret och tar upp att hon är säker på att deras tillvaro hotas. “Någon ska komma”, det är hon övertygad om och hon blir mer och er skrämd. Det är fascinerande att se hur han senare i föreställningen tror att det är han som visste att någon skulle komma. Hur människor kan förvrida minnen efter situationen.

Den som sedan kommer, mannen, spelas av Zardasht Rad. Också han är som klippt och skuren för sin roll. Att de tre skådespelarna framför dialogerna med en spelstil som lutar åt reciterande är viktigt. En alltför realistisk naturalistisk spelstil hade förstört dramat karaktär.

Jon Fosse är en av nutidens stora dramatiker. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över. Teater Giljotin var den första teatern som iscensatte Jon Fosses pjäser utanför Norges gränser 1997. Sedan dess har hans pjäser uppförts på alla Sveriges stora scener och rönt stora framgångar världen över.

Här du kan läsa mer om de tre skådespelarna:
Angela Kovács och Tobias Hjelm och Zardasht Rad

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Jon Fosse, Scenkonst, Teater Giljotin, Teaterkritik

Trilogin av Jon Fosse – vacker, vemodig, sorglig och går inte att sluta läsa

10 januari, 2016 by Rosemari Södergren

trilogin

Trilogin
Författare Jon Fosse
Utgiven: 2015-11
Översättare: Urban Andersson
ISBN: 9789100154691
Förlag: Albert Bonniers Förlag

En kärleksberättelse, vacker, vemodig, sorglig och den kryper under huden på mig och jag vill in och skaka om människorna, påverka, förändra det ödesmättade. När jag börjat läsa kan jag inte lägga undan boken, jag vill läsa och läsa och läsa …

Den norska dramatikern Jon Fosse är en av mina favoriter bland nutida dramatiker. Hans draman kan på ytan verka som små vardagliga berättelser, det är vanliga människor vi möter, ofta lite av livet tilltufsade – men i det lilla kan vi förnimma de stora existentiella frågorna. Jon Fosse har en stor bredd i sitt skrivande. Han har skrivit drama, poesi, essäer, romaner och kortare berättelser. Relativt få av Fosses texter har översatts till svenska. Trilogin som gavs ut 2015 fick Nordiska rådets litteraturpris med motiveringen:
Årets prisvinnare är ett sällsynt gott exempel på hur formmässigt nyskapande kan gå hand i hand med ett innehåll som förmår beröra tvärs över tid och plats. I en prosaberättelse med klart poetiska kvaliteter och med en medveten och lekfull inställning till historien berättas en kärlekshistoria som spänner över alla och inga tider. Författaren har som få andra förmågan att utmejsla sin helt egna litterära form. Klangbotten från Bibeln och kristen visionsdiktning förenas med spänningsskapande element och poetiska bilder på ett sätt som öppnar berättelsen om två människor, som älskar varandra, gentemot världen och historien.

Nyskapande är helt rätt. Romanen som är indelad i tre delar, Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning, är skriven utan korrekta satser. Där finns inga punkter utan all text kommer i långa, långa sjok, som följer människornas sätt att tänka och resonera inombords. Trots att de enda skiljetecknen som finns är kommatecken är texten inte svårläst, den griper tag i mig och jag sugs in i Asle och Alida, de två tonåringarna som älskar varandra och snart ska få ett barn ihop. De vandrar runt i staden, knackar på i hus efter hus, för att få hyra ett rum. Alida är höggravid och det blir nej, nej, överallt. Det är så sorgligt, så tungt.

Ibland blir jag arg på dem. När de utsätts för grova orättvisor säger de, tänker de. “ja de är så det är, så är det, inget att göra åt, så är det”. Jag vill skaka om dem och säga att det måste gå att förändra, det måste gå att träffa rätt personer. Ibland gör de riktigt felaktiga val. Som unga människor som är förälskade och övergivna av vuxenvärlden kan göra. Berättelsen utspelar sig i en värld för ungefär hundra år sedan, tänker jag. På ett sätt är den väldigt ålderdomligt, å andra sidan är den tidlös och klassisk och skildrar två tonåringar som är utsatta och svikna av de flesta.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Bok, Bokblogg, Jon Fosse

Barnet av Jon Fosse på Dramaten – det går inte att värja sig mot dess berättelse

12 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

barnet

Barnet
Av Jon Fosse
Översättning Steve Sem-Sandberg
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi Johannes Holmen Dahl, Jan Lundberg
Ljus Norunn Standal
Kostym Sophie Reble
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Premiär 1 oktober 2015, Lejonkulan, Dramaten
Föreställning som recenseras: 10 oktober 2015

barnetmammabesokEn och en halv timmes drama på en enkel scen med trägolv och inga möbler och knappt någon rekvisita, och vi möter enkla människor som det inte är något särskilt med och ändå är det som om vi möter livets stora drama. Barnet av den norske dramatikern Jon Fosse går inte att skaka av sig. Dramat ligger kvar i mitt inre och i all sin enkelhet ställer den de allra största existentiella frågorna.

Fredrik är en relativt ung man, han köper gärna en påse med öl och drar runt i stan, sitter på en parkbänk eller hänger i en busskur eller slinker in på en krog. Agnes strövar också ofta runt, ensam och längtande efter något eller någon som ska ge livet betydelse. För att komma i kontakt med människor tar hon aldrig med eld till cigaretterna. Genom att fråga om eld kan hon få kontakt med de hon stöter på.

Fredrik och Agnes träffas i en busskur och börjar prata och på något sätt hände något, de går därifrån hand i hand, slinker in i en kyrka de upptäcker längs vägen. De blir ett par och får tag på en lägenhet och sedan kom den stora lyckan: Agnes blir med barn. De ska bli mamma och pappa.

barnettulpanerÄr Fredrik och Agnes väldigt speciella, ensamma och udda? Jag tycker inte det. Jag tycker de är mänskliga. De inser att de är ensamma när de träffas. Är vi inte alla ensamma fast många fyller sin ensamhet med illusioner av karriärer, familjer, bekanta, prylar … Dramat kan ses och tolkas på många sätt, allt ligger i betraktarens öga.

Vissa scener är så starka att jag har svårt att inte gråta. Jag tänker speciellt på scenen då Agnes mamma är på besök och hon har köpt presenter och mat, fast hon har dålig ekonomi själv. Agnes tycker det är pinsamt och jobbigt att mamman är så snäll, det är så uppenbart att mamman skriker efter sammanhang, skriker efter att vara någon, att betyda något för någon, skriker efter en väg ut ur sin ensamhet.

Varför drabbas en del så hårt av livets tragedier? Bär vi på en undermedveten kunskap om vår sorg i förväg? Ibland har jag funderat på om det är så. Jag undrar om Jon Fosse när han skrev dramat också funderat i sådana banor? Dramats storhet ligger i att en sådan skenbart enkel kort berättelse rymmer så många lager och öppnar för så många sätt att se den på. Jag tror ingen går därifrån opåverkad. Dramat lever vidare inne i mig och ger mig många tankar efteråt.

barnetfredrikEtt stort beröm till samtliga skådespelare, de är så bra. Hulda Lind Jóhannsdóttir är helt rätt som Agnes mamma, jag känner hennes önskan att äntligen få bli mormor och därmed bekräftad med ett människovärde ända in i märgen och Eric Stern som Fredrik kan uttrycka så mycket med så små medel, bara genom att stå upp sänder han signaler och berättar något.

Den norske regissören Johannes Holmen Dahl som är nyutexaminerad från Teaterhögskolan i Oslo har valt att låta dramat framföras på en mycket enkel scen med trägolv och inga möbler. Några ölflaskor som får bli vaser åt var sin gul tulpan är några av de få sakerna på scen. Bilden av flaskorna med blomma i är ett starkt uttryck. Längst bak finns ett fönster, ingen kuliss utan ett riktigt fönster, som vetter mot gatan utanför. Fönstret är öppet på vid gavel då vi kommer in i salongen och stängs av skådespelarna i början av föreställningen och öppnas när föreställningen är slut – och vi är redo att återigen bege oss ut i våra egna ensamheten och försök att hitta någon mening eller någon gud.

Medverkande
Eric Stern, Ana Gil de Melo Nascimento, Adam Pålsson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Nadja Weiss, Otto Hargne Kin

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Jon Fosse, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Norsk debutant regisserar Jon Fosses Barnet på Dramaten

8 september, 2015 by Redaktionen

barnet_dramaten

Den 1 oktober är det premiär för Jon Fosses Barnet i regi av norske regissören Johannes Holmen Dahl, nyutexaminerad från Teaterhögskolan i Oslo. I huvudrollerna som paret Agnes och Fredrik ser vi Ana Gil de Melo Nascimento och Eric Stern. I övriga roller Adam Pålsson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Nadja Weiss och Otto Hargne Kin.

Ett pressmeddelande berättar:
Fredrik och Agnes möts i en busskur en regnig kväll. Han dricker öl ensam. Hon är medvetet utan tändare för att ha en anledning att prata. De tar sig in i en kyrka. När Agnes blir gravid flyttar de ihop och lämnar sina gamla liv för ett nytt i ett gemensamt hem med tulpaner och nystickade barnkläder. Men graviditeten går inte enligt planerna. Barnet är en hoppfull berättelse om tro: tron att förändring är möjlig och att tillit kan få finnas i denna värld.

– Eirik Stubø var handledare på skolan och såg flera av mina föreställningar där, och att bli erbjuden att regissera på Dramaten så tidigt efter regiutbildningen kändes till en början både overkligt och pirrigt. Men fördomarna om hur tufft det kan vara att komma som ung till en stor institution stämmer inte, alla har varit väldigt vänliga och engagerade. Och jag har fått ett otroligt duktigt gäng skådespelare, säger Johannes Holmen Dahl.

Jon Fosse är Norges mest framstående samtida dramatiker och har rönt stor internationell uppmärksamhet. Regissören Johannes Holmen Dahl har tidigare gjort två mindre skoluppsättningar på Nationaltheatret i Oslo.

Medverkande
Eric Stern, Ana Gil de Melo Nascimento, Adam Pålsson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Nadja Weiss, Otto Hargne Kin
Översättning Steve Sem-Sandberg
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi Johannes Holmen Dahl, Jan Lundberg
Ljus Norunn Standal
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange
Premiär 1 oktober 2015, Lejonkulan

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Jon Fosse, Scenkonst, Teater

Mor och barn på Fria Teatern – relationsdrama öppet för tolkningar

29 september, 2012 by Eva Gustin

Mor och barn
Fria Teatern, Lilla scen, Kungsholmen
Premiär den 27 september 2012

Fria Teatern framför Mor och barn av Jon Fosse på sin lilla scen på Bergsgatan i Stockholm. Den norske författaren och dramatikern Jan Fosse anses vara den som införde postmodernismen i norsk litteratur och hans pjäser spelas flitigt världen över.

Mor och barn är en dialog mellan två personer: modern, som bor i Oslo där hon gjort karriär på ett ämbetsverk, och sonen som växt upp på Vestlandet och studerat utomlands i flera omgångar. Nu besöker han sin mor efter många år.

Mötet blir ansträngt och de båda har svårt att nå varandra. Man anar skuldkänslor hos modern som pratar på för att fylla tystnaden. Birgitta Sundberg gestaltar skickligt den sjävcentrerade men ändå osäkra kvinnan som söker bekräftelse – och kanske förlåtelse – från sin son.
Henrik Ståhl har jag tidigare sett mest i ganska uppsluppna sammanhang som Ståhlhenrik i Bolibompa och i Sommarlovprogrammet Salve (som var ett av min dotters favoriter i slutet av 90-talet). Som sonen i Mor och barn spelar Henrik en helt annan person – tillknäppt och fåordig. Under stora delar av pjäsen svarar han bara ja och nej på moderns frågor.

Samtalet hålls på en ganska neutral nivå, samtidigt som det är stora och allvarliga frågor som behandlas. Mammans konflikter med mormodern och pappan till sonen kommer i dagen. Meningen med konsten och litteraturen berörs och även trosfrågor behandlas. Samtalet kommer in på den djupt kristna mormodern och mamman som inte längre vill tänka på de stora frågorna. Sonen ifrågasätter om det ens är värt att leva, eller om det hade varit bättre om han aldrig fötts.

I Nationalencyklopedin skriver litteraturhistorikern Staffan Bergsten om Jon Fosses dramatik:

Liksom flera teman går igen i verk efter verk präglas romanerna och teaterstyckena också av ett genomgående stildrag: en malande upprepningsteknik som med en fackterm kallas minimalism. I prosaverken kan stycken utan avbrott sträcka sig över flera sidor och pjäsernas repliker är fulla av omtagningar och småord som upprepas igen och igen. Men hör man dem på scen eller läser dem högt för sig själv låter de helt naturliga och autentiska. Öppet förråder orden sällan vad personerna tänker och känner, det som driver handlingen framåt är ofta fördolt för de agerande själva. På ytan kan det råda en vardagens tristess men därunder utspelas livsavgörande konflikter och blottas ställvis hisnande existentiella djup.

Beskrivningen passar perfekt på Mor och barn. Ord som upprepas, från moderns sida, är till exempel: berätta något, berätta om Irland och Tyskland, varför kom du till Oslo? Det är inte heller tydligt om personerna och deras relation utvecklas under dramats gång, eller om de är kvar på samma plats när det slutar som i början.

Man undrar hur mycket av handlingen och personerna som är självupplevt. Jon Fosse återkommer ofta till temat där en (ung man) har stannat kvar och efter många år träffar någon som har gått vidare. Fosse verkar dock vara förtegen om sitt eget liv och det går inte att hitta så mycket, mer än att han (liksom sonen i Mor och barn) är uppväxt på Västnorges kustland och sedan flyttat till Bergen.

Scenografin är enkel och ljussättningen spelar en stor roll för att skapa stämning och dynamik i handlingen. Det är en spännande föreställning som, trots att den utspelar sig under bara en timmes tid av deras liv, ger en ganska målande bild av två personers liv och olika förutsättningar. Det finns mycket som publiken själv får fundera på och slutet är öppet att tolka.

Mor och barn
Av Jon Fosse
Regi Ulla Gottlieb
Medverkande BirgittaSundberg & Henrik Ståhl
Scenografi Bengt Fröderberg
Ljusdesign Markus Granqvist

Foto: Olle Sundberg

Relaterat: Teatermagasinet, Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Jon Fosse, Fria Teatern

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater Taggad som: Fria Teatern, Jon Fosse, relationsdrama

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Teaterkritik: Detaljer av Lars Norén

Detaljer Av Lars Norén Tillgänglig på … Läs mer om Teaterkritik: Detaljer av Lars Norén

Lyssna: Tribe Friday – get up!

P3 Guld-nominerade Tribe Friday släppte … Läs mer om Lyssna: Tribe Friday – get up!

Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Ida Segerborg gör en personlig tolkning … Läs mer om Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

John Hiatt har släppt en ny singel, All … Läs mer om Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

Expressen sviker journalistikens uppdrag

Journalistik har en viktig uppgift i ett … Läs mer om Expressen sviker journalistikens uppdrag

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in