Någon kommer att komma
Av Jon Fosse
Översättning Lars Norén
Regi Kia Berglund
Originalmusik Rikard Borggård
Premiär 20 november 2017 på Teater Giljotin, Stockholm
Föreställningens längd: En timme och femton minuter
Om jag skulle välja en teaterföreställning av alla de jag sett hittills i år som jag ska se en gång till: då blir det Teater Giljotins uppsättning av Jon Fosse Någon kommer att komma. Den är bara en timme och en kvart men har allt. Dramatikern Jon Fosse var redan en av mina favoriter. Hans draman är så täta och mitt i allt det avskalade för vi se oss själva och mänskligheten som vi är. Det är en enastående förställning om våra livslögner.
Ett par, en man och en kvinna, har köpt ett hus långt bort någonstans, ett isolerat hur där de ska slippa träffa andra människor. De ska vara bara de två, de två ensamma tillsammans, de två ensamma i varandra. Som för att indoktrinera sig själv och varandra upprepar de ständigt samma fraser, precis som människor i en relation så ofta faller in i samma saker som de upprepar för att hålla igång relationen. Dessa fraser som vi använder lika mycket för att intala oss själva något som för omgivningen.
Kan två människor isolera sig och leva bara för varandra och helt slippa från omvärlden? Det är en lögnaktig myt, väl underbyggd av amerikanska Hollywood-produktioner. Jon Fosse monterar itu den myten så skickligt i manus till detta enastående drama.
Svartsjuka och hur vi lurar oss själva är huvudtemat för Nån kommer att komma. Som jag ser den. En av storheterna med Jon Fosses dramatik är att hans draman talar till oss på flera plan.
Regissören Kia Berglund har tillsammans med hela sitt team och skådespelare skapat en föreställning som är perfekt. Helt perfekt. Scenlösningen är underbart enkel. På bakre väggen är en stor bild projicerad där hav möter himmel. När skådespelarna är utomhus finns en enkel träbänk på scen, i övrigt inget mer. När de är inomhus finns inget mer än att den liten kvadrat på scengolvet är belyst. Föreställningen har nyskriven musik av Rikard Borggård som förstärker och fördjupar scenbilden och dialogen.
Skådespelarna gör sina roller så bra. Angela Kovács spelar kvinnan som i programmet kallas “hon”. Angela Kovács gör den rollen precis så som jag tänker mig att Jon Fosse vill att den ska göras. Vi vet inte riktigt var vi har henne och det tror jag “hon” inte själv vet. När de två, “hon” och “han” (också lika bra gestaltad av Tobias Hjelm) kommer in på scen och anländer iklädda regnkläder till sitt nyköpta hus övertygar de varandra om att nu ska de äntligen få vara de två, bara de två. Dialogen är som ett mantra.
Hon börjar först bryta mönstret och tar upp att hon är säker på att deras tillvaro hotas. “Någon ska komma”, det är hon övertygad om och hon blir mer och er skrämd. Det är fascinerande att se hur han senare i föreställningen tror att det är han som visste att någon skulle komma. Hur människor kan förvrida minnen efter situationen.
Den som sedan kommer, mannen, spelas av Zardasht Rad. Också han är som klippt och skuren för sin roll. Att de tre skådespelarna framför dialogerna med en spelstil som lutar åt reciterande är viktigt. En alltför realistisk naturalistisk spelstil hade förstört dramat karaktär.
Jon Fosse är en av nutidens stora dramatiker. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över. Teater Giljotin var den första teatern som iscensatte Jon Fosses pjäser utanför Norges gränser 1997. Sedan dess har hans pjäser uppförts på alla Sveriges stora scener och rönt stora framgångar världen över.
Här du kan läsa mer om de tre skådespelarna:
Angela Kovács och Tobias Hjelm och Zardasht Rad
