4
Äger deras samlingsalbum på cd, såg dem på första WOW 2007 och troligen varit på konsert de gjort på Liseberg. Den exceptionellt frontmannen där kaxig image bara är förnamnet har setts gästa Augustifamiljen. Apropå att de debuterade för nästan trettio år sedan och sedan dess släppt sex plattor, ska poängteras att gänget från Fagersta som tagit USA med storm, framför allt är ett synnerligen potent liveband. Ett oomkullrunkeligt faktum! De forna glädjespridande slynglarna från Västmanland ´har växt upp och blivit medelålders, fast på scen kanaliserat genom Howlin´Pelle Almqvist tar man ännu på sig den där tuffa läderjackan-attityden uppumpade med livsbejakande punkig energi.
Pelle kan framstå som en skrikigare light-version av Tomas Öberg. Ett talande exempel på är ständiga påståenden om att The Hives är bäst ( läs inom sin begränsade och kompromisslösa stil) på vad de gör och borde få spela längre. Den självironiskt egenkära sångaren ska ha en eloge för att han presenterar bandet, av vilka basisten uppmärksammas vid till och med två tillfällen. Musikerna som blivit experter på att odla ett typiskt slagkraftigt sound heter Niklas Almqvist (sologitarrist och bror till Pelle), Mikael Karlsson (rytmgitarr), Johan Gustafsson (basist sedan 2013) samt placerad längst upp på scen Christian Grahn bakom trumsetet.
För att vara korrekt träffar jag på presscentret för första gången den andre skribenten som bidrar med recensioner från WOW, vilket gör att jag missar inledningen och istället kommer fram mitt i andra låten, en av flera omedelbara publikfriande hits. Syftar på Main Offender. Själva skulle de hävda att samtliga avverkade låtar ingår i deras hitkavalkad. Catchigt drivet riffande står på en solid grund genom att man har tillgång till en snortajt flexibelt agerande rytmsektion med ”The Johan And Only i spetsen vars begåvning exponeras i helfigur emellanåt. Howlin´s röst ser jag som funktionell, passar för uppgiften. Hives vore inte testosteronstinna Hives utan hans stämma och honom i blickfånget. Han behöver inte ha en förmåga liknande Thåströms eller Freddie W. Betonar istället rollen som domptör.
Antar att majoriten ur publiken vet vad som komma skall. Rekordlång konstpaus inkluderas liksom kravet att alla ska sätta sig som uppbyggnad till euforisk explosion och det ställs en hel del frågor till oss; mer eller mindre relevanta och nästan alltid med komisk knorr. Den gigantiska folkmassan är peppad, roas av vad som händer på Flamingo-scenen. Ljudet är lyckligtvis klart och väl balanserat. Angående influenser tänker jag snarare på New York Dolls och Ramones än Stooges och Sonics. Postpunkiga stilen blandas som sagt upp med snärtigt, oerhört tajt beat. Förtjusningen i enkeljeten hos Ramones går igen i exempelvis Paint A Picture. Deras ende talesperson erkänner att okomplicerad musik är deras grej, lustigt nog inte långt efter att jag skrivit upp impulsen om okomplicerad musik. Tillstår att jag som nyligen var på fantastisk Jazzfestival sällan lyssnar på så här okomplicerade melodier. Ska framhållas att hantverket att förmedla karismatiskt beat behärskas, även om somliga låtar knappt skiljer sig åt. Det är härligt slamrigt och ibland småstökigt, fast den förutbestämda linjen alltid verkar upprätthållas. Man kan det här med att skapa dängor som sätter sig i skallen, en formel för framgång.
Live tas svängarna ut i deras förmodligen största succé Hate To Say I Told You So. Kul att man laborerar man en megahit vars kraft gör den till en av de bästa låtar som producerats i denna slamrigt kompromisslösa genre. Oavsett bpm tappar dessa superproffs aldrig bort sig. Contdown To Shotdown utvecklas till en sanslöst furiös orgie av riffande rytmisk energi. Och vi får en obeskrivligt fantasifull introduktion till Come On och lika festliga på pricken-kommentarer om underbara dysterkvistarna The Cure och Nick Cave. Kul och otroligt energigivande konsert med ett band på bästa spelhumör.
OBS Repertoarens 14 låtar finns angivna på Setlist.fm