4 (5)
Nektar känns som ett band som redan har vuxit ur sin scen. På Way Out Wests tredje största scen, Linné, blir det stundtals nästan för trångt för den energi och det självförtroende de kommer med. De som vill se får stå långt utanför tältet och försöka kika in. Nektar, de är unga, men det märks inte på osäkerheten – för den finns inte. Snarare på hunger, nerv och känslan av att det här är början på något som kan bli betydligt större. Som växer med hög hastighet. Ifjol en akt på Stay out west, i år tredje största scenen. Du kan gissa vad det blir nästa gång på Way Out West.
Och de har publiken med sig. Nektar drar sin egen publik, framför allt en ung sådan, och det är en av de saker som gör spelningen extra intressant. Det är inte bara festivalbesökare som råkat hamna framför Linnéscenen. Här står människor som kommit dit för just Nektar, kan låtarna och sjunger med. Det är ett band som redan har börjat bygga sin egen värld runt musiken.
Sångaren Ilean Arvman Nelson är den självklara mittpunkten. Han strutar runt på scenen som en ung Hurula, både till röst och rörelsemönster. Det finns något både trotsigt och självsäkert i sättet han tar plats. Han behöver inte göra särskilt mycket för att fånga blicken – det räcker att han rör sig genom låtarna med den där lätt nonchalanta attityden.
Men det är texterna som kanske imponerar mest. Formuleringar som fastnar direkt och känns nästan skräddarsydda för att följa med lyssnaren långt efter konserten. Texter gjorda för att bli tatueringar. Det är den typen av rader som får folk att stanna upp mitt i en låt och tänka: den där måste jag komma ihåg.
Nektar har fortfarande mycket kvar att växa in i, men det är svårt att inte känna att Linnéscenen redan är lite för liten. Nästa gång kanske de behöver något betydligt större för att rymma både bandet och publiken som följer efter.
En stark fyra.