Veronica Maggio är ett proffs. Det vet man redan innan hon kliver upp på scenen.
Hon levererar. Alltid. Låtarna sitter, publiken är med och den där särskilda Maggio-känslan infinner sig nästan omedelbart. Det är snyggt, välrepeterat och effektivt – precis som det ska vara när en av Sveriges mest etablerade popartister spelar på Way Out West.
Men frågan är vad som händer härnäst.
För någonstans känns det som att Veronica Maggio har gått lite i stå. Hon är fortfarande väldigt bra på det hon gör, men utvecklingen pekar inte direkt framåt. Det är mer förvaltning än förnyelse.
Det är förstås svårt att klaga på ett koncept som fortfarande fungerar. När Jag kommer, Måndagsbarn eller någon av de andra stora låtarna kommer behöver Maggio knappt göra något för att få publiken med sig. Hon har byggt en katalog som nästan spelar sig själv.
Men just därför blir avsaknaden av överraskningar tydligare.
Man vill se nästa steg. Något som skakar om den välpolerade popmaskinen. Något som visar att Veronica Maggio fortfarande vill någonstans, inte bara fortsätta vara väldigt bra på att vara Veronica Maggio.
Det här är en trygg och stabil spelning från en artist som kan sitt hantverk utan och innan.
Men efter så många år på toppen hade man önskat lite mer framåtrörelse.
Tre plus för ett proffs som levererar – men som behöver hitta en ny riktning för att det inte ska börja kännas som att hon står och trampar på samma ställe.
Tre stjärnor
Skribent: Lea Johansson Maliniemi