4
Äger en cd från sent 90-tal med denna amerikanska sextett. De brukar räknas till alt-country scenen, fast vittförgrenade influenser gör att soundet spretar kraftigt. Är mer regel än undantag att melodier, åtminstone live, sticker iväg i fullständigt oväntade riktningar. Knappt en enda komposition höll sig inom den ram som skissades upp, utan ändrade istället form och energinivå på ett minst sagt fängslande vis. Detta var en av få akter som jag mest såg fram emot eftersom jag inte bevistat någon av deras konserter.. Och det verkar dessutom som om låtskrivaren Jeff Tweedy och hans vänner var vår fotografs favoriter, lyckades infria vad han förespeglade sig. Bandet har gett ut böcker, producerat filmer och är djupt respekterade i branschen. Bandet vars katalog innehåller tretton fullängdare emanerar ur Uncle Tupelo. Om akten före (Saint Etienne) genomgående symboliserar glamour och drömmar om hedonistisk livsföring, representerar Wilco något helt annat. En jordnära dimension där det medhårsstrykande plötsligt övergår i otyglat taggiga partier och jambetonat fritt hållet ensemblespel.
Förutom omnämnde sångaren på i första hand akustisk gitarr har man en rytmsektion bestående av trumslagare Glenn Kotche och på basgitarr John Stirratt. På klaviaturer syns Mikael Jorgensen medan gitarristerna heter Pat Sansone (även keyboard) samt Nels Cline. Sättningen har varit intakt i över tjugo år. Finns all anledning att återkomma till Clines betydelse för soundet, eftersom gitarristen var den instrumentalist som mest präglade en konsert under WOW med sina inlägg, av de akter jag lyssnade på. Vill påstå att denne äventyrlige expressionist ohotad toppar en sådan lista. Att hävda att hans fuzziga spel med svajarm, pedaler och slide banar väg för en i högsta grad eklektisk estetik är inte någon överdrift, något samtliga ur publiken sannolikt håller med om. Det har refererats till Teenage Fanclub fast själva lyfter de fram vindlande gitarrock a´la Television, specifikt album av John Cale och eran 1969-1974. I det sammanhanget kan onekligen deras egensiiniga sound ibland anknyta till The Byrds. Och när Wilco manglade i framvällande långa sekvenser kunde de erinra om Greatful Dead och deras improviserade utflykter. Kommer nog droppa fler referenser.
Deras set på sextiofem minuter i Linné börjar med Handshake Drugs följd av Annihilation. Inledande försynta takter övergår i röj och vidare till behaglig lunk. På min debut som skrivande lyssnare av Wilco-konsert slås jag omgående av anmärkningsvärt gnistrande licks från omnämnd gitarrist. Vilket kreativt handlag med stor rörelsefrihet! Jeff Tweedy urskiljer sug inte alls på motsvarande sätt vokalt, även om hans röst är en central del av bandets idiom. Han gör inte anspråk på att fånga oss som ikoniska stjärnor – Bowie, Bono, Bruce eller Don Henley för att ta ett lovordat exempel med beröring till alt-country. Mikael Jorgensen tillför diskret sina bidrag till melodiers fylliga atmosfär, vilket ibland bryter av mot deras spetsiga utvikningar. Rytmsektion höll låg profil till att börja med, trädde fram ur anonymiteten efterhand. Oklart varför, tycker man det är jättekul att Glenn Kotche i ett par furiösa attacker á la trummisen i The Muppet Show som freakar ut, förhindrar oss från att njuta av tjusig ballad. En gimmick hos Wilco man måste acceptera, helt enkelt vänja sig vid.
När intensiteten tonas med hörs rötterna och de kan i fragment påminna om till exempel Jayhawks. På ett annat ställe associeras till soundet på Old Ways av Neil Young. Njuter av hur gitarrers stämmor flätas in i varann, tänker på att knappt några andra band i denna bland-genre spelar på festivalen. Eftersom tillgång till- förlitlig låtlista finns kan fyllas på med titlar som Hummingbird, If I Ever Was A child och Bird Without A Tail / Base Of My Skull. Sist nämnda titel blir till en skönt sanslös orgie i expansiva faser där Cline drar med sig övriga i underhållande upptåg med distade figurer. Snacka om att fjärma sig från country-vibe för att istället kliva in i annan genre, tänk J. Mascis eller Tom Verlaine. Tweedys mellansnack är nästan obefintligt. Men han tackar för responsen, presenterar ett par låtar och säger att det är trevligt att vara tillbaka. I oväntat liten utsträckning är melodierna harmoniskt uppbyggda, skiftar snarare form i drastiska vändningar. Fruktbara kontraster tycks vara deras signum live. Vad som startar som mjuka ballader byter skepnad totalt. Man vet inte var man har dem, därför spännande att hänga med i deras svårgreppbara berg och dalbana-turer.
Fans jublar åt intro på en hit jag inte har någon relation till. Här blir feature på pedal steel och orgel som omväxling. Vi fascineras av Via Chicago, Everyone Hides, Jesus Etc, och snirklande sällsamma Impossible Germany. Cline firar ånyo triumfer, även om petiga bedömare skulle anmärkt på överflödet av toner. Vässas fingerfärdigt i ackordföljder. Noterar att många byten av instrument sker. Ett taggigt kantigt alster på upploppet har döpts till I´m The Man Who Loves You vars strängbändande excesser får det att svänga till stötigt komp och orgel (ytterligare klaviaturinstrument). Ett minimalistiskt beat alstras, vilket glädjer oss. Finalens medryckande Spiders (Kidsmoke) förlängs med nynnande allsång och publikens handklapp. En spännande upplevelse som gjorde mig exalterad och gav mersmak. Osäker på om Wilco alltid låter på liknande vis eller om detta gig var ett särfall.