I förrgår avslutades vad som marknadsförs som 48:e (skrockfulla hoppade man över att räkna med den trettonde i ordningen) årgången av Göteborg Filmfestival. Jag var för fjärde gången på plats i egenskap av ackrediterad press. Har inga exakta uppgifter om antalet biljetter till visningarna på åtta biografer, varav flera med många salonger. Det rör sig om cirka 270 000 biljettköp/ ackrediterade vilka har möjlighet att se omkring 245 filmer (inklusive kortfilmer i separata program) från uppskattningsvis 80 länder. Inbakad i siffran över sammanlagd publik är förmodligen de som valt att se festivalfilmer hemma on line. Med tanke på nödvändig höjning av biljettpris är det slående vilken lockelse GFF fortfarande utövar som mötesplats för branschen såväl som för filmentusiaster. Lade för egen del ett schema jag är relativt nöjd med utfallet av. Bestämde mig för att inte överkonsumera, acceptera att många intressanta filmer kommer missas samt prioritera att smälta intryck genom generösa pauser; ibland tillbringade på krogen. På elva dagar blev det totalt sett 28 ½ filmer, av vilka en handfull bör betraktas som nästintill fullpoängare. Återkommer i ny krönika med lagom(?) lång genomgång, värdering och personliga reflektioner
Hade turen att få en av de allra sista platserna till A COMPLETE UNKNOWN på dess första visning i Sverige på Draken. En bio-pic vars berättelse skildrar hur Bob Dylan etablerar sig i New York på folkmusik-scenen genom sin genialiska låtskrivarådra och hur han prompt insisterar på att gå sin egen väg. Något som kulminerar 1965 på festivalen i Newport. Kan inte jämföra med I´m Not There av Todd Haynes men har däremot läst den porträtterades memoarer. Äger endast ett halvdussin av Dylans album, varit på två konserter med trettiofyra års mellanrum, sett Dylansällskapet på Stockholms Stadsteater och bevistat en tribut-gala på Stora Teatern i samband med att låtskrivargeniet fyllde 70 år. Man behöver vara nyfiken på Dylans biografi, fast absolut inte nördigt insatt för att ha behållning av skildringen som fått en drös Oscars-nomineringar. Till saken hör att det krävs av skådespelarna inte bara att deras utseende liknar förlagorna, utan att de dessutom lär sig sjunga som Bob Dylan, Joan Baez, Pete Seeger och Johnny Cash. Thimotée Chalamet övertygar med sitt porträtt av den buttre, produktive och föga sympatiske ikonen. Chalamet är jämte Edward Norton och Monica Barbaro i bärande biroller nominerad till flera priser.
Såg på Biopalatset ELLIS PARK om den australiensiske musikern Warren Ellis vars betydelse för Nick Cave och dennes sound inte kan överskattas. 59-årige multiinstrumentalisten, soundscape-artisten och kompositören av filmmusik bjuder på sig själv. Han ger oss bakgrunden till bevarandet av ett unikt tuggummi, spelar sina huvudinstrument fiol och piano, refererar till The Bad Seeds som han anslöt till på 90-talet och synliggör drivkraften vid sidan om konstnärliga skapandet. Den skäggprydde och lite fåfänge mannen visar sig ett skyddshelgon för ett djurreservat i Sumatra, där man ger skadade vilda djur en fristad i syfte att om möjligt släppa ut dem i naturen efter rehabilitering. Ellis besöker dessutom sina föräldrar vilka bor tämligen primitivt. Av pappan som dör under arbetet med dokumentären tycks han ha ärvt en del av sin talang. En värmande film om en humanistisk excentriker som trivs bäst långt ifrån bilden av förutsägbara rockmyter
.
Halvvägs in i festivalen styrde jag stegen mot Hagabion för att se en dokumentär om kemin i Wilmer X, sammanhållningen och gemensamma kärleken till musiken, men också ofrånkomliga slitningar och schismer i ett långlivat rock & roll band med känsla för svängig rhythm & blues; spetsade med svenska texter av deras sångare Nisse Hellberg. Mitt förhållande till Wilmer X kan jämföras med det jag har till Bob Dylan. Sett dem på Liseberg, har Teknikens under på vinyl och en samling av hits på cd och läst biografin om Nisse Hellberg (på hans meritlista ett flertal soloalbum och samarbete med bland andra Peps). Uppskattar verkligen hantverket hos bandet och särskilt extasen de uppnår live. Efter kamp för finansiering av ett projekt utan några som helst pluspoäng vid ansökan och två hängivna år i klipprummet , förmådde filmaren Stefan Berg (gjort Tusen bitar – filmen om Björn Afzelius som jag recenserat här) att få ihop en engagerande dokumentation. Intervjuer varvas med liveklipp från nutid och rikhaltigt arkivmaterial. Medlemmarna i Wilmer X är på plats jämte några fans vilka också figurerar i NÄR TIDEN STANNAR.
Efteråt sker ett intressant samtal. Vad som i filmkretsar kallas q & a med regissör och gruppens låtskrivare, enligt egen utsago inte någon extrovert person. Det fortsätter med häng i Hagabions bar där Sticky Bomb kör ett DJ-set. Utanför salongen påminner jag Jalle Lorensson om ett gig i närheten med ”Fjellis” för så där trettio år sedan vilket han minns. Råkade få chansen att prata om spelställen och konserter med Thomas Holst vid den runda bardisken och efter honom kom jag i givande samspråk med Stefan Berg, ansvarig för att energin och glädjefyllda magin hos ett mycket vitalt band äntligen visualiserats i en genomskådande dokumentär, vars SVT-format tyvärr tvingats klippts ner till hälften. Varför inte två delar likt dokumentären om Nationalteatern? Hur som helst mycket stimulerande evenemang med oväntad bonus.
En banbrytande kompositör som drar paralleller till (bild) konstnärer är Brian Eno, vars katalog spänner från utkristalliserat enkla popmelodier, till epokgörande ambient-klanger, lika omtalade samarbeten och suggestivt berömda beats på Remain In Light respektive My Life In The Bush of Ghosts. Från genombrottet som synt-pionjär i Roxy Music guidar han oss fram till nutid över femtio år senare. Med ny teknik där varje visning frambringar nya element låter Gary Hustwit ljudkonstnären träda fram i helfigur. Hans noga formulerade tankegångar uttalade i eftertänksamt tempo är skönt nog förhållandevis lättillgängliga, vilket är en stor fördel eftersom ENO är otextad. Bildstormande regissör har förstås riklig tillgång till arkivmaterial inklusive en dokumentär (finns på VHS hos mig) tillverkad 1990, samma år Apollo släpptes. Laddade upp med att spela några av mina vinyl-plattor av Brian Eno. Enda nackdelen med att sitta på Stora Teatern under hundra minuter var av ergonomisk art. Man fick i längden ont i nacken av att titta upp mot duken sittandes på parketten utan lutning.
Befann mig på INVIGNINGSFESTEN under halvannan timme. Kom ganska sent direkt efter biobesök, vilket innebar att jag missade huvudattraktionen Dungen. Det tog extra lång tid att komma in på Hotel Draken eftersom många ville vara med och det var kaos vid garderoben. Att jag nämner festen beror främst på att jag njöt av ynglingarna på bilden ovan, nämligen Valter Saarva trio. Han själv vid pianot, Hjalmar Marcus Martner på kontrabas samt Gabriel Säwström Figueroa bakom trumsetet. Under 30-40 minuter lirar de med härlig glöd standards på ett uppfinningsrikt sätt. Har hört den lovande pianisten jamma på Utopia.
Att lyssna på intensiva The Exorcist GBG på Yaki-Da blev den stora behållningen på AVSLUTNINGSFESTEN. Här i nattklubben på fyra våningar brukar annars högkvalitativ jazz spelas, lite som kuliss i restaurangen längst upp. The Exorcist har gjort ett knippe album och lanseras i termer av dödsdisco och rymdfunk. Skulle vilja påstå att de påminner om speedad drum & bass kompletterad med harmonik från syntar. Skicklige trumslagaren Pontus Torstensson kände jag till sedan tidigare. Övriga heter Timo Lundgren (stabil elbasist) och Petrus Fredestad på keyboard/ synt. Tajta trion kännetecknas av en tung, rytmisk ljudmatta kombinerat med passande syntslingor. Deras kompakt frustande groove fångade mig direkt. Kul med maximal output i överlag högenergiskt bpm
OBS Har av förklarliga skäl haft svårt att fokusera denna dag då det värsta massmordet i modern tid inträffat på svensk mark i Örebro. Man blir fullkomligt bedrövad och förskräckt av utvecklingen i Sverige.