Att vänta på något i åratal kan vara riskabelt – förväntningarna hinner bli nästan omöjliga att leva upp till. Men ibland händer det otroliga: verkligheten överträffar drömmen. För mig hände det den 5 juli 2025 i Cardiff, när jag äntligen fick se Oasis live – och det blev allt jag hoppats på och lite till.
Länge leve väntan
Jag har längtat så länge efter att se Oasis. När de spelade under sina storhetsår gick jag knappt på konserter, och chansen rann liksom bara förbi. Så när ryktet kom att bandet skulle återförenas för några exklusiva spelningar, fanns det ingen tvekan: vi måste dit.
Vi försökte få biljetter till premiärkvällen den 4 juli – men gick bet. Som plåster på såren lyckades vi istället få tag på biljetter till kvällen efter. Det visade sig bli en ren vinstlott.
Festen börjar redan på tåget
Redan på tåget till Cardiff började känslan byggas upp. Överallt Oasis-tröjor, bucket hats, öl i plastglas och förväntansfulla blickar. Våra bordsgrannar berättade att det alltid blir så här inför spelningar: en spontan fest på hjul. Mannen vid vårt bord var på väg till sin sjuttonde Oasis-spelning (!), medan hans vän, precis som vi, skulle se dem för allra första gången.
Att kliva av tåget i Cardiff var som att gå rakt in i en enda stor supporterklubb. Gatorna fyllda av fans, pubarna smockfulla, och musiken hördes från varje hörn. Ljuden av olika coverband väller in över gatan, tydligen det som det satsas mest på. Vi går in på The Piano Works, och blir imponerade av kvalitén på coverbandet. Hade inte blivit besviken om jag sett dom som en huvudakt. Vi försökte ta oss in på ett annat ställe, men trängseln fick oss att ge upp snabbt. Istället gick vi mot arenan – där festen fortsatte..
Förband och förväntan
Utanför arenan ringlade kön till merchshopen som en lång orm av förväntan. Vi gick in och satte oss, redo för timmar av väntan på det magiska klockslaget 20.15. Först ut var Cast, som för mig bara var Walkaway, men det räckte gott. Sedan kom Richard Ashcroft från The Verve, som skickligt byggde upp stämningen när han avslutade med The Drugs Don’t Work, Lucky Man och Bitter Sweet Symphony. När han gick av scenen kokade arenan av förväntan.
Med 30 minuter kvar började den stora rusningen till barerna – eftersom man bara fick köpa fyra öl åt gången blev det som en ritual. Folk skyndade tillbaka med armarna fulla av pint, bara för att snart springa vidare till toaletterna.
This is not a drill
Exakt 20.15 tändes skärmarna med orden This is not a drill. Arenan exploderade. Första låten Hello blev precis det – ett rungande, gemensamt hej mellan band och publik.
Setlisten var densamma som kvällen innan, men det spelade ingen roll. Morning Glory gav mig gåshud som inte släppte på hela kvällen, och Stand By Me träffade djupare än jag trodde var möjligt. Det kändes som en enda lång kavalkad av största hitsen, levererade med en kombination av självsäkerhet och spelglädje som man inte alltid får se från band med så lång historia.
Ett magiskt ögonblick
Men det var när Don’t Look Back in Anger kom som allt stannade upp. Liam lät publiken ta över, och arenan förvandlades till ett enda stort körfält. Plastglas höjdes, armar sträcktes mot taket, och plötsligt stod tusentals främlingar och sjöng samma ord som om vi känt varandra hela livet.
När vi lämnade arenan fortsatte festen på gatorna. Folk sjöng fortfarande refrängen, någon skrålade Wonderwall, och det kändes nästan svårt att förstå att det faktiskt var över.
Två kvällar av magi – men andra kvällen blev större
Det blev exakt så magiskt som jag hade hoppats på – och lite till. Jag hade väntat i så många år på att få stå där och sjunga med, och när chansen väl kom var det inte bara en konsert, utan en kväll jag kommer bära med mig för resten av livet. När de sista tonerna av Champagne Supernova klingar ut, får jag tårar i ögonen, är det redan över. Det jag väntat på så länge, är över efter två timmar.
Två kvällar av magi i Cardiff, men den andra kvällen… den blev något större än bara bra musik. Den blev legendarisk. Ett av årets starkaste musikminnen