När: 23/1 – 2/4 2025
Var: 19 salonger på 8 biografer i Göteborg plus VR Experience i Nordstan, Hotel Draken och Yaki-Da
(Dessutom fanns möjligheten att streama filmer, se delar av utbudet on line i sin bostad, vilket visat sig vara är ett populärt alternativ.)
PRISER
BÄSTA NORDISKA FILM (Dragon Award): från Island When The Light Breaks
HEDERSOMNÄMNANDE: My Eternal Summer från Danmark i regi av Sylvia Le Fanu
PUBLIKPRISET (ingående i Nordic Competition): Före mörkret (Norge)
BEST ACTING (ur samma kategori om nio filmer som ovan): Andrea Broein Hovig för rollen i Kärlek
KRITIKERPRISET (filmer ur samma kategori som ovan): Flickan med nålen (Danmark)
BÄSTA NORDISKA DOKUMENTÄR: Trans Memoria
INGMAR BERGMAN INTERNATIONAL DEBUT AWARD: Harami i regi av Denise Fernandes
PUBLIKPRISET (bästa internationella film): Memoair of a Snail (animerad film från Australien)
Ungdomsjury-pris: Happyend
DRAKEN FILM AWARD till svensk kortfilm: Familj av Clara Vida
STARTSLADDEN (bästa kortfilm): Viktor Johansson för The Artist
STARTSLADDEN – Publikens pris: Cows av Jakob Márky och Kasper Häggström
SVENSKA KYRKANS FILMPRIS (Angelospriset): Leva lite av Fanny Ovesen
MAI ZETTERLING-STIPENDIET: Dokumentärfilmarna Annika och Jessica Carlsson
HONORARY DRAGON AWARD: Julie Delpy
NORDIC HONORARY DRAGON AWARD: Thomas Vinterberg
Personlig utvärdering
Hur man än planerar genom att försöka lägga ett optimalt schema brukar efteråt könslan av att röra sig utanför festivalens centrum infinna sig efteråt. Var ändå på invignings-och avslutningsfest, hamnade på mingel med Bergman-veckan, såg några flerfaldigt Oscars-nominerade Hollywood-produktioner i festivalhjärtat Draken vilka blev slutsålda och kunde boka en exklusiv röda mattan-visning där drink ingick. Årets tema var olydnad och motståndets kraft vilket manifesterades i såväl spelfilmer som dokumentärer och i ett seminarium samt i den ironiska vinjett Magnus Krepper övertydligt förkroppsligar. Den ändrar skepnad halvvägs in i festivalen. Värt att nämna att nya konstnärliga ledaren för GFF heter Pia Lundberg. Om ni undrar över vädret var det ofta ganska ogästvänligt, blåsigt och framför allt regnigt.
Insåg för länge sedan att en handfull extraordinära visuella upplevelser är ett rimligt mål , ett mål som lyckligtvis infriades också denna upplaga. Hade tur, fick plats på samtliga visningar jag önskade, pressvisningar kompletterades med ett praktiskt bokningssystem plus en liten kvot för ackrediterade när det var utsålt. Saknade möjligen den där självklara fullpoängaren i år, en film som drabbar lika mycket på ett intellektuellt plan som emotionellt. De halvdussin verk vilka i skrivande stund haft starkast inverkan var storfilmen Brutalisten modellerad efter ett par banbrytande arkitekter, italienskt karga och vackra Vermiglio, dystra obevekligheten i danska My Eternal Summer, Komiska komplexiteten i Meet The Barbarians där Julie Delpy står för manus, regi och gör en huvudroll, osminkade skildringen av ett kompromisslöst och själviskt låtskrivargeni i A Complete Unknown samt skrämmande aktuella Det heliga trädets frukter om slöjupproret i Iran, fruktansvärda responsen från regimen och hur det fatalt påverkar en välbärgad familj med döttrar vars tillvaro slås i spillror med såväl inre som yttre fiender.
En stor eloge ska riktas till organisationen och alla volontärer! Sammanlagd publik på drygt ett par hundratusen personer ska ta sig in och ur biografer, umgås genom att visa hänsyn och gärna bidra till god stämning-. Filmer majoriteten uppskattar belönas med värmande applåder, extra mycket när regissörer/ producenter med flera närvarar. GFF är ett storslaget kollektivt och logistiskt evenemang som verkade fungera utan mankemang. Läste om en obehaglig incident, upplystes på fredagen om att fyra åskådare kollapsat och för eget vidkommande var jag på en pressvisning där ovan maskinist hade problem att få igång ljudet; en detalj i sammanhanget som omgående åtgärdades. Utan att veta i förväg fick vi på sedvanligt manér lyssna till och delta i ett så kallat q & a några gånger. Sådana arrangerades i samband med visningar av ovan nämnda My Eternal Summer, The Last Paradise On Earth (fascinerande socialrealism från Färöarna om hemhörighet) samt i dokumentären om Wilmer X (se föregående krönika).
Endast en dag åkte jag hem till Mölndal för att senare återvända. Det inträffade i samband i samband med att jag hade sett cineastiskt fullgångna Vermiglio, fint introducerad i inspelad form av kvinnliga regissören. Berättelsen med sina fullkomligt fantastiska barnskådespelare och betydelsebärande blickar tog började redan 09:45 andra helgens lördag bekvämt nedsjunken på balkongen på Roy. Samtliga övriga dagar tillbringades i Göteborg, antingen i ett GFF-svep eller med andra aktiviteter inlagda. En ibland irriterande omständighet är att de ansvariga för presentationer vilseleder, publicerar påståenden som definitivt bör ifrågasättas jämte alltför diffusa beskrivningar.
. Största niten var den obegripliga sf-parodin Imperiet av Bruno Dumont, vars meningslösa hopkok av groteskt framställda strider med utomjordingar gjorde att jag lämnade uttråkad efter femtio minuter. Att kalla finska, sexfixerade relationskomedin Sudden Outbursts of Emotions charmig måste betraktas som falsk marknadsföring. Manus baserat på en roman av Anna-Lena Härkönen (läst hennes Akvariekärlek som också filmatiserats) har en närmast hysteriskt uppdriven ton, vilket förvisso lockar fram åtskilliga skrattsalvor.
Hade avsevärda problem med att förlika mig med minst sagt destruktiva kärleksspiralen i franska Beating Hearts á la Till sista andetaget. Likaså att förstå den urspårade motivbilden i Book of Joy från samma land, när tjänst hos kyrkan i missriktad iver att hjälpa övergår i att ställa upp på förödande narkotikaaffärer parat med en uppblossande passion.. Kommer bli för innehållsrikt att analysera varje film jag såg. Kan dock konstateras att det råkade bli en hel del historier förmedlade på franska. Två av dessa motsvarade nätt och jämt mina förhoppningar. Dels glansigt vackra filmatiseringen av coming of age-romanen Bonjour Tristesse läst den ”tyngdlösa” 50-tals klassikern ) med ett par kända namn i rollistan i regi av en kanadensisk debutant som också är författare. Dels lite röriga och intensiva Tre väninnor i en anda av Rohmer plus en humoristisk aspekt; trots att filmens kommenterande voice-over uppträder som en gengångare synlig endast för sin forna maka.
Andelen drama och thrillers överväger i utbudet fast det går att hitta välgjorda komedier, pärlor genomsyrade av absurdism och lärorika dokumentärer. Gäller att blanda genrer, förhoppningsvis finna exempel på skickligt hantverk representerandes skiftande stilar, gärna från länder utanför västvärlden. Undviker helst engelskspråkiga filmer om de inte redan har distribution och därmed har textats eftersom jag har svårt att uppfatta repliker, särskilt när de levereras i forcerat tempo. Vikten av att åstadkomma ett minnesvärt slut ska kanske inte övervärderas. Vi lämnas i ovisshet i ett antal filmer, medan andra getts ett påklistrat slut, en epilog utan att upplösningens steg redovisas. Är detta en ny estetisk trend?
Att blickar kan säga mer än både förklarande repliker och redogörande monologer ( hanterandet av monologer behärskas mästerligt av Guy Pearce i Brutalisten) bevisades i otaliga scener. Bortsett från enstaka flopp och ett par besvikelser var det ett nöje att med ögon och öron ta emot gedigna verk vilka i flera fall hade stora kvaliteter. Foto, klippning, ljudeffekter, skådespelares övertygande insatser, målmedvetet regiarbete, intelligenta manus och engagerande musik är ingredienser som överlag samverkar i framgångsrika produktioner. Ett verk som skickligt laborerar med flera av dessa komponenter är The Last Showgirl vars febriga rytm och undergångskänsla påminner om intensiteten i actionfilmer. Ödena Pamela Anderson i en rörande paradroll och Jaime Lee Curtis gestaltar griper tag i en.
Fotot med växlingar från avslöjande närbilder till panoramavy var förstklassigt i många verk, liksom hur soundtrack och ljudläggning strök under handlingen eller försatte en i en speciell stämning. En företeelse jag faktiskt stördes av var hur regissörer överexponerade rökning vars tändande av cigaretter på ett ofta fånigt sätt symboliserade en cool trygghetsmarkör. Det var den enskilt mest förekommande aktiviteten i manus, nästan alltid som interaktion emellan protagonister. Ett tema av avgörande betydelse i ett knippe filmer jag såg var drogmissbruk. Antingen centralt eller så förekom problematiken som underström i i The Time It Takes, To A Land Unknown, Book Of Joy, Prescence och Brutalisten.
Av en slump såg jag ett par italienska filmer vars berättelser utspelades i en turbulent politisk tid. Både The Great Ambition om landets framgångsrike ledare för Kommunistpartiet och det också självbiografiskt nerviga far-dotter förhållandet skapat av Francesca Comencini, har med Röda Brigadernas kidnappning och mord på premiärminister Aldo Moro (finns gigantisk artikel på Wikipedia) som en fond för att spegla motsättningarna i landet. Två gedigna filmer!
55 årige fransk-amerikanske skådespelaren, manusförfattaren och regissören Julie Delpy hade utsetts till årets hederspristagare. Hon har som bekant medverkat i många berömda regissörers projekt sedan ungdomen och på egna meriter nu uppnått stjärnstatus. Missade tyvärr när hon intervjuades. Kunde däremot jämföra hennes agerande för cirka trettio år sedan i romantiska nyckfulla mötet mot Ethan Hawke i Bara en natt, mot det i smarta skildringen av uppståndelsen kring en flyktingfamiljs ankomst till en överlag mycket välvilligt inställd by i Bretagne Men allt är förstås inte rosenskimrande. Där den förra bestod av filosoferande likt en ömsint bagatell, bör Meet The Barbarians klassificeras som ett snillrikt sätt att behandla en av vår tids mest komplexa frågor, den rent av mest brännande. Berättelsen lyfts av så många raffinerade vändningar och vad utmejslade individer har för sig att man baxnar. Roligt och ytterst tänkvärt på samma gång. Vad gäller upptrissad stämning och absurda förvecklingar kan paralleller dras till underhållande dramakomedin Goodrich vars intrig egentligen är tämligen tragisk. Michael Keaton ges rättmätigt epitetet formtoppad. Och den tjej som är hans snart tioåriga dotter är en otrolig talang, utlöser för mig festivalens främsta ögonblick av obetalbar humor.
Tanken är att snart sätta punkt. Mitt sista ämne kommer avhandla manligt och framför allt kvinnligt fokus. Maskulin styrka och i andra vågskålen skörhet, egoistisk hänsynslöshet kontra viljan att göra gott och lämna positivt avtryck. Konstruktiva egenskaperna tar överhanden i Brutalisten vars spektakulära och välgjorda resultat har likheter till sitt format med Oppenheimer och dess motsats i rafflande otäcka To A Land Unknown, , vars dramatik äger rum i Aten runt två fixande kusiner från Palestina. Manligt perspektiv i olika generationer utmärker också det raffinerade äventyret i Dog Thief vars miljö är högt belägna huvudstaden i Ecuador. Genom att belysa en föräldralös pojkes öde, hur han på ett udda sätt skaffar sig kontroll i en utsatt position växer en berörande berättelse fram.
I två vitt skilda berättelser som bägge var textade eftersom de har distribution, väger det relativt jämt i förhållandet manligt – kvinnligt. Syftar på Steven Soderberghs surrealistiska thriller Prescence vars utifrån kommande ondska det aldrig ges några nycklar till och den tokroliga skildringen av (vård)krävande mammor och en irländsk författardebutant på randen till genombrott, samt dennes oansvariga homosexuella vänner. Hysteriska tonläget i Four Mothers har gemensamma drag med den finska skabrösa komedin nämnd tidigare. Även om frossandet i kompisarnas Pride-utsvävningar känns onödigt påkletat, finns här många scener vilka fyndigt belyser förhållandet mellan utförare (sonen) och mottagare (mamman drabbad av stroke och de jämnåriga kinkiga kvinnor hon tussats ihop med).
Bra manus brukar ju ofta framhållas som en bristvara. Även om några älsklingar borde ha dödats (dvs alltför många uppslag) är manuset till Främmande språk riktigt bra då det vågar vara komplext. Cannesvinnaren Claire Burger har sammanställt en engagerande drabbning mellan två udda tjejer från Tyskland och Frankrike, konfrontationer som får blodet att svalla genom åtrå, kamp, kulturkrockar och skilda uppfattningar. En ung kvinnas öde är i fokus också i belgiska Julies tystnad, angelägen och kusligt aktuell genom att adressera misstänkt sexuella övergrepp inom elitidrott. Ett tennislöfte spelar övertygande huvudrollen vars knipa i form av lojalitetskonflikt uppenbaras efter hand.
Döttrarnas och deras skolkompisars livsfarliga frihetskamp i Det heliga trädets frukter i den nästan tre timmar långa film som medförde att regissören tvingades fly Iran, förtjänar givetvis uppmärksamhet, alla som menar sig vara feminister, eller ser det självklara i att stötta kvinnliga rättigheter uppmanas att gå och se. Och förhoppningsvis ta ställning mot det hedersförtryck som skamligt nog kunnat breda ut sig i vårt land. Ställde upp för att i somliga scener vara naken gestalta erotisk utlevelse i Hong Kong, gjorde den prisade aktrisen Noémie Merlant i Emmanuelle. Denna liderliga kultrulle från 1974 har gjorts i ett flertal remakes, fast inte tidigare regisserats av en kvinna. Huruvida personerna bakom projektet lyckats ska jag låta vara osagt. Sensualismen och omättliga begäret framställs snarare kyligt kalkylerande än med hetta.
Två kvinnor vilka arbetar på sjukhus i Bombay och bor ihop (läkare respektive sjuksköterska) har det trassligt på det privata planet. All We Imagine As Light är tillsammans med Dog Thief att betrakta som mina mest exotiska val. Den indiska filmen var vacker, växlade äventyrsscener med poetiska inslag och en gåtfull knorr. Dock totalt sett en halv besvikelse, gjorde ett splittrat intryck. Apropå kvinnligt perspektiv vill jag allra sist betona tonåriga livsaptiten som fängslar i ödesmättade Bonjour Tristesse och som fullkomligt tar mig i besittning i sorgliga My Eternal Summer.