The Rivals of Amziah King
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 september 2026
Manus och regi Andrew Patterson
Amziah King, mästerligt spelad av den alltid lika charmiga och karismatiska Matthew McConaughey, spelar musik med sina vänner på parkeringen till snabbmatstället där han bjuder sitt band på maten och alla där känner dem redan. Det etableras snabbt att det är en liten småstad – om ens det – där alla känner alla. Musiken och gemenskapen är vad som binder dem samman och när de inte spelar musik för de restauranganställda spelar de också hemma hos sig själva eller på knytkalas som också är en viktig del av den amerikanska småstaden. De blir country till western-känslan som snabbt infinner sig. Det är ett starkt avbrott mot regissörens tidigare debutfilm The Vast of Night från 2019 som var mer av en skräck-sci-fi med retrodoftande känsla. Efter alla år av frånvaro från scenen har Andrew här gjort en stark comeback med en betydligt bättre skriven, regisserad och ihopsnickrad stycke om människors gemenskap, vänskap och behjälplighet även när det kanske inte går som bäst för oss. I motvind testas allt på allvar.
Hur allt fortskrider och utvecklar sig är väldigt intressant, där det snarare än flera scener på följd bara så känns det mer som händelser helt orelaterade till varandra avlöser varandra ungefär som de sprintade på stafett och pinnen bara avlöses till nästa del. Det blir aldrig tråkigt eller förutsägbart. Tvärtom är det lika kaotiskt och osammanhängande som livet självt kan kännas ibland. Vilket gör att tempot och de olika delarna ändå håller ihop och skapar nya vägar framåt istället för att kännas speciellt skriptade. Det ena leder till det andra och gamla bekantskaper skapar nya vägar och möjligheter som gör att karusellen fortsätter snurra. Precis som i livet självt.
Precis som titeln antyder handlar tyvärr inte allt om vänskaper och hur alla är behjälpliga mot Amziah utan en undersökning av stulen honung skapar en absurd händelseföljd som är lika komisk som allvarlig – på flera plan. Men de olika stigarna tas och det grävs djupare i allvaret och de som på kriminellt vis försöker få Amziah ned på knä och finansiell avgrund. Lyckligtvis får han hjälp av Kateri, spelad av Angelina LookingGlass, som hjälper honom gräva och undersöka på ett sätt som sätter själva poliskåren på skam då hon mycket snabbare och effektivare gräver fram och tar reda på vad som faktiskt hänt – och såväl som varför som av vem och vilka. Kanske är hennes urvåningsbakgrund till hjälp i hennes jakt på svar och rättvisa. Men hon är inte en avskild ö hon heller utan tar hjälp av några goda personer som ändå har ett kriminellt förflutet men inte låtit det definiera och stämpla dem i något slags slutgiltig dom över vilka de är som människor.
De olika vägarna som tas är ofta roliga, sammansvetsande men ibland också lika sorgliga som oförutsägbara och väldigt överraskande. På gott och ont. Modiga beslut tas i manusförfattande och regi vilket lyfter filmen oerhört. De cementerar också känslan av att livet är lika gåtfullt som hjärtskärande på så många olika vis. Ibland vackert, ibland bara sorgligt. Ibland kanske både och.
Men det finns också en skönhet i att trots allt så slutar aldrig Kateri med sitt uppdrag att göra rätt för Amziah och trots alla motgångar viker hon sig aldrig eller ger upp. Ett testamente av mänsklig stolthet och ärade av givna löften. Och vikten att aldrig ge upp, hur svårt och tufft det än må bli.