Rykten … jag har tänkt på det där med rykten. Medier är väl egentligen en organiserad form av ryktesspridning. Ja nu beror det förstås på hur var och en definierar ordet ”rykten”.
Egentligen borde ordet ”rykten” vara ett neutralt ord, varken negativt eller positivt. Rykten är något som sprids. Rykten kan vara sanna eller osanna, de kan vara delvis sanna, de kan vara totalt osanna, de kan vara rena rama lögner, de kan var överdrivna, underdrivna …
Journalister har som uppdrag att sprida information. Rykten kan vara information eller åtminstone ha en liten kärna av information. I alla fall tänker jag så. Information är för mig något som ska vara sant.
Ibland blandas väl dessa två begrepp inom nyhetsförmedlingen. Rykten blir nyheter. Ibland är det säkert nödvändigt, En del stora avslöjanden börjar med små, små rykten som någon undersöker närmare.
På senare tid har jag på olika håll hört rykten. Rykten som säger att hundratals farliga gatubarn håller till kring Centralstationen i Stockholm. Dessa farliga gatubarn rånar människor och begår olika våldsbrott.
Idag när jag var i hundrastgården med vår lilla vovve träffade jag några äldre damer som beklagade sig över dessa hemska tider och sade att de ”aldrig vågar åka in till city längre” – på grund av alla dessa farliga gatubarn. ”Ja jag tycker då att de ska skickas tillbaka, varenda en, därifrån de kommer”, sade en av damerna.
Häromdagen såg jag en tråd i Facebook. På Katerina Janouchs facebooksida fanns ett inlägg om att de farliga gatubarnen numer höll till på Södermalm. (Inlägget kommer ursprungligen från Katerina Janouchs hemsida/debattblogg Katerina Magasin:
Det kom ett mejl igår med anledning av de marockanska gatugängen. Avsändaren tänker flytta från Södermalm då situationen blivit allt mer ohållbar. Hon har bett mig uppmärksamma de boendes ökande otrygghet.
Ännu fler människor som berättar att de inte längre vågar gå ut på kvällen eller vara i centrala Stockholm, eller numera på Södermalm.
Jag kan givetvis inte säga att människor är rädda i onödan. Rädslor är starka känslor. Men ibland kan det, faktiskt, gå att skärskåda en rädsla och bearbeta den. Ibland är rädslan större och starkare än den behöver vara. Rädslor kan hindra oss från att leva som vi vill. En del rädslor är bra att vi har, andra rädslor förstör mer än de är till nytta.
Jag är ofta i centrala Stockholm under olika tider på dygnet – och sedan det började rapporteras om dessa farliga gatubarn har jag kikat efter dem. Jag skulle vilja intervjua några av dem. Men jag har inte lyckats hitta någon.
Jag känner en kvinna som jobbar som god man åt ensamkommande flyktingbarn. Hon har haft hand om ett sådant barn, som är ett av marockanska gatubarnen. Han har nyligen fyllt 18 år så hon är inte längre god man åt honom. Men vad hon berättat är att han längtar efter att bo någonstans, att få börja plugga något så han kan få ett jobb.
Nej, jag säger inte att det inte finns kriminella gäng. Jag säger inte att det skulle vara problemfritt med en mängd ensamkommande barn och ungdomare från bland annat Marocko. Jag säger inte att dessa gatubarn inte finns och jag säger inte att det inte förekommer kriminalitet bland dem. Det enda jag säger är att jag inte riktigt tror på att det är så farligt vare sig i centrala Stockholm eller på Södermalm som ryktena menar.
Vad jag vill och önskar:
att medier och alla som sprider vidare uppgifter, rykten, information, påståenden (sanna eller osanna) om farliga gatubarn tänker på att dessa rykten kan få människor att inte längre våga vara i centrala delarna av Stockholm. Deras liv begränsas, kanske helt utan anledning egentligen. Allt vi säger och skriver betyder något och får följder och konsekvenser.