the ark

Hela eftermiddagen dundrade på Siestafestivalen. Redan på långt avstånd kunde man höra gutturala skrål, tio trumslag i sekunden och långa refrängpauser från melodiska vokaler. Där, på väg mot festivalområdet, såg jag en tant som rastade sin hund vid en lekplats, och hon var inte glad. Redan vid ingången, på lillscenen Casa! där Räddningstjänsten lämpligt nog har sin hörna, anländer vreden och smärtan och de hårda känslorna hos osignade band som heter saker som Wraptor och Trauma Machine.

Men även på det stora hela taget var första dagen på Siesta till stor del… ös. Jag klev in i rena rama kriget. August Burns Red, Young Guns, Adept och Bombus heter några av anledningarna, ett par av dom med mer slagkraftiga kanoner än andra. Det började efter lunch, nästan som om det smög igång, nere vid Playa-scenen som ligger längst ner i en dalgång, med Last Days of Aprils slumrande toner. Festivalen snoozade i en kvart ungefär, alltså, men snart brakade någon slags batalj igång. Den stod mellan stora Fiesta-scenen, där det rätt oemotståndliga bandet Bullet malde sin klassiskt odlade retrorock, och den mindre Chili-scenen, där de purfärska pojkarna i Her Bright Skies böjde midjorna på sin… ja, jag vill spontant kalla det emo, men jag vet att det finns yngre människor som säkert skulle säga att jag inte har någon koll. När jag var liten var emo förresten en utdöd genre, något väldigt obskyrt, och man blev gärna lite cool om man visste något om gamla vinylartister som, i mitt fall, kultbandet Rites of Spring. Nuförtiden har det blivit ett samlingsnamn, gärna ett skällsord, för musik som kidsen lyssnar på; musik som låter en massa. Jag tror inte att tanten som rastade hunden skulle säga det, men många jag känner skulle kanske valt att komma till Siestafestivalen med öronskydd rädda för denna anskrämliga ”emo”.

Ja, hursomhelst, så skakade himlen ovan Siestafestivalen denna första dag. Jag tyckte nästan lite synd om det Chicago-baserade gladpopbandet Plain White T’s när dom klev upp på Fiesta-scenen i sina fina tröjor, och förklarade glatt men lite artigt att detta var deras första spelning i Europa på tre år och att dom var glada att vara här i Hezlehålm. Jag funderade för mig själv om dom undrade vad det var för skum svensk svartrockarfestival dom hamnat på. ”We just wanna play some music” säger sångaren Tom Higgenson och levererar gamla singeln Our Time Now och har snart fått igång en övertygande allsångskör, och en växande publikskara som till slut verkar ha fyllt upp hela gräsplanen framför scenen, och här någonstans slår det mig att även om jag kunnat rycka på axlarna åt den här låten framför stereon, så gäller det inte på festival. Här får banden visa vad de går för. Plan White T’s drar på egen hand igång stämningen på detta festivalområde, som ännu är ganska lojt; klockan är fem på eftermiddagen, vilket kan låta relativt sent, men vi har att göra med ungdomar här. Någon står framför ett langosstånd och blåser såpbubblor och ett tag tycker jag mig nästan kunna se fler såpbubblor är människor, men det glesa antalet tjocknar omärkbart. Jag går åt sidan ett ögonblick och ser dom komma i klungor från campingområdet; kidsen har laddat om, men nu är dom på gång igen. Och det är tydligt att fastän vi rör oss ute i det fria fungerar mat- och sovklockan ungefär som hemma.

Den här hårt dundrande eftermiddagen märker jag flera variationer av samma sak. Utan förutsättningar, och bara med envis vilja, ställer sig band på scenen inför publiker de inte alltid kan förvänta sig något gensvar ifrån – och gång på gång ser jag, på scen efter scen, samma passionerade hångel mellan band och publik utspela sig. Dom lyckas liksom pumpa upp varandra. Man kan ta brittiska hardcorebandet Asking Alexandria till exempel (återigen; hardcore? Säger jag rätt?) som är ganska fascinerande att stå inför. Deras mellansnack är inte det mest civiliserade, milt uttryckt, och musiken består av kompositioner som verkar vilja studera olika nyanser av skrik och skrän. Men det hela blir enormt övertygande ändå. Det är tydligt att det här bandet har gått upp på scen med den nästan maskinella inställningen att ge hundra procent av kropp och själ – Nu headbangar vi i takt! Nu snurrar vi gitarrerna! Nu har vi ett till crescendo! – och den enda slutsats man kan dra är att dom måste vara helt outtröttliga. Och publiken längst fram, noterar jag, ser ut som om dom är besatta av något. En slags kärlek, det också.

Ja, tanken som slår mig när jag vandrar omkring på området är alltså denna att Siesta förstås har sina dragplåster, men det framgår tydligt att festivalens själva kropp består av mindre, mycket hårt kämpande band. Det är artister som kuskar runt med ingenting annat än sitt eget engagemang och den passion som dom möter i publikhavet. Ibland är det så rätt att det slår fel, som för danska metalskallarna Raunchy som står nere på Playa och manglar på. Dom har ungefär lika mycket publik som en dålig söndag på kyrkan, men så har dom ju också refränger där dom skrålar ”Stay away!” .Men sångaren skrattar och kör på ändå. Vid gallret är det en intensiv beundrare som höjer sina händer och vrålar efter varje låt . ”You are my army!” säger sångaren och skrattar igen. För att sedan dundra igång en till krossa-förstärkaren-låt.

I takt med att människorna blir fler blir också de klassiska festivalinslagen det. Varannan vatten-försäljarna blir plötsligt mer populära i tid med att tiden går. Kondomutdelarna likaså. Jag har redan nämnt såpbubblorna. Det springer runt folk i Pikachu-dräkter och en och annan sover i en hängmatta. Tre tjejer ansluter till ett kompisgäng alldeles intill Fiesta-scenen där det står några i en ring och dansar – oklart hur – inför Ladytrons mustigt dansanta spelning. Nästa gång jag går förbi ser jag att en av dom där tjejerna sitter och gråter, tröstad av de två andra. Tredje gången jag går förbi skrattar hon, med sina röda ögon, och allt är bra igen.

Denna vittnesbörd får mig genast att tänka på The Ark, som är kvällens stora begivenhet (även om pluttiga Brighton-bandet The Kooks, visar det sig, har en hel del lyriska fans – men det brukar ju dessa brittiska Doherty-aktiga band allt som oftast ha). När ett band går ur tiden ger det ju även perspektiv på hur tiden går i sig. Det här blir ännu tydligare när jag dessutom, medan jag ser mig omkring, ser så många små glada ansikten att jag måste fråga om ens majoriteten kan tänkas vara myndiga (vilket även sångaren i Asking Alexandria förresten också gör, men av helt andra anledningar…).

Jag kommer ihåg den första gången jag hörde The Ark. Rätt svår sak att glömma. Jag var fjorton år och kom hem från skolan, jag minns inte om det var på någon slags lunch eller om det var för dagen, men det var ingen hemma och jag slog på TV:n för att domna hjärnan (vilket jag tror man har ett behov av att göra i den åldern). It Takes A Fool To Remain Sane. Jag antar att den var ny, jag antar att jag zappade mellan MTV Fresh och ZTV Färskingar – detta var fortfarande till stor del en tid när världen var analog och det existerade kanaler som hängav sig helt åt musik (det vill säga kultur) – och jag minns videons själva fade-in, bilden av den där silverblå tunnelbanan och den nästan symmetriskt perfekta kombinationen med en basgång och ett stigande moln av moll. Tre pianoplink och Whatever happened to the funky race, a generation lost in pace, wasn’t life supposed to be more than this, in this kiss I’ll change your bore for my bliss

Och… ja… När jag såg den här videon visste jag först inte vad jag skulle tycka, tänka, känna. Jag kunde överhuvudtaget knappt tycka, tänka, känna. Jag hörde den här låten och det var ungefär som att någon häller vatten i en kanna inför någon som tittat på den där tomma kannan och undrat vad man använder en sån till. Sedan fått ett glas upphällt av det där vattnet och blivit erbjuden att dricka. Långsamt knakade en del knoppar till. Jag visste ju att världen jag levde i var fel, och jag visste ju att livet måste gå ut på något, något annat och jag visste ju att jag inte var speciellt stor men jag visste också att jag var hyggligt skärpt. Jag visste en del om kärlek och smärta och jag kunde uttrycka mig. Men jag hade inte format någonting, inte format något i mig, jag hade inte lagt ihop alla dom här sakerna till en enhet; en egen identitet. Men när jag kom tillbaka till skolan, till mitt liv, såg jag allt omkring med med en helt annan insikt. Det var inte längre bara upplevelser omkring mig som jag helt enkelt registrerade, tog in. Jag förstod plötsligt vad det betydde, eller kunde betyda, jag förstod plötsligt att det fanns ett sammanhang. Och att det här inte alls är vad det ser ut att vara.

Varenda ord i den här sången var inte bara vansinnigt sant utan framför allt var det ord som uppenbarade sig som från ingenstans. Dom existerade inte förrän jag hörde dom. Ola Salos själva uppenbarelse var, till att börja med, mystisk och obegriplig. Jag stirrade på honom med känslan av att jag försökte begripa något jag redan egentligen begrep. Det jag i efterhand med viss ömhet förstår att jag stirrade på var en slags känsla av omöjlighet: Är han på riktigt? Kan man göra såhär? Finns det? Är det? Det var på marknivå, och han var inte en död mytologisk figur som John Lennon, inte ett karismatiskt som ufo som Ziggy Stardust och han var varken den freudianska fadersgestalt man såg i alla åldrade gitarrmän och inte heller den källa till frustration och eskapism jag uttryckte med punk och det som då fortfarande kallas britpop. Han gav det mystiska intrycket av att vara en helt vanlig snubbe. Fast med stil. Som hade saker att uttrycka. Och dessa saker, alltså texten i den här sången, nämnda uppenbarelseord, var rakt upp och ner helt osannolika. Dom skar rakt igenom all den skam och underdånighet jag av samhället och skolan lärde en känna sedan barnsben, och krossade den i ett enkelt slag.

Inuti mig kände jag ett vemodigt vrål, precis det Ginsbergska howl som denna sång är raka vägen inifrån och upp och ur och tillbaka riktat rakt mot medelklassen den kom ifrån. Behovet av att dränka sorgen att bli som dom andra, dom nödtvunget enkla och rädda och förtryckta människorna i medelåderns mellanklasshus, dom olyckliga mammorna och dom olyckliga sönerna och döttrarna, rädslan för att bli fet eller uppfattas som konstig. Uppenbarelsen, det tidiga spåret av en sanning som bara skulle växa och som än idag fortfarande växer, att livet är ett blixtrande sorgligt epos av skönhet och terror, av lycka och mörker, av eufori och kaos – men att det är så. Och att kanalen ut till det verkliga livets flöde måste hållas öppen, att inget fegt förtryck eller rädsla någonsin får täcka den stora bilden med ett torrt slem av någon slags förljugen komfort. Människa! Du ska lida, älska, gråta, skratta. Du ska inte glo på TV, släppa en fjärt och spana in grannens fru. Du ska resa och utforska, inte konsumera och roa dig. Du ska älska, inte dejta och du ska lida utan endorfiner. Du ska anamma galenskapen för det är den enda vägen till en ren och klar och sund känsla i det här förtryckande samhället av systematisk ordning. Samhällets intressen är inte din vän. Därav: It takes a fool to remain sane.

Det var början av The Ark, eller åtminstone genombrottet. Sagan om dom är mer eller mindre välkänd och nu preskriberad. Det här är tredje gången dom står på Siesta-scenen, men det är också sista gången. I och med deras bokslut går dom till historien som ett av det verkliga 00-talets stora svenska band. Ändå är det hela tiden den där vardagseftermiddagen för elva år sedan jag återvänder till. I synnerhet när jag börjar höra spontana körsånger från unga röster stämma upp i deras låtar, medan jag står och funderar på om jag ska köpa en Smålandsrulle. The Ark har betytt saker för unga människor. Dom har stått som förebilder, även om det är ett lite stelt ord, och dom har lyckats skapa ett ljus för unga där det idag mer än någonsin ofta finns alltför mycket mörker. Det tror jag dom kanske vet, men det skadar inte att påpeka det igen. Jag utgår ifrån att dom är stolta; att nå fram så effektivt måste vara vad alla artister eftersträvar, men verkligt få faktiskt lyckas med.

Eftersom jag nuförtiden ska föreställa vara en vuxen människa måste jag tänka på saker som att hinna med tåg hem, och inte kasta mig handlöst in i natten och hoppas på det bästa. ”Do, do, do, do, what you wanna do” ekade den där rösten, som om den förföljde mig, när jag bestämde mig för att lämna över kvällen åt de unga. I skrivande stund är det femton minuter innan The Ark kliver på Fiesta-scenen. Jag vet att publiken är i extas. Jag vet att det kommer att bli bra. Jag vet att det kommer att bli tårar och skratt, dans och jubel. Jag tänkte stanna kvar och se dom, för gammal kärleks skull, men jag hade ingen att hålla i handen.

Här skrev jag om dag 1

Läs även andra bloggares åsikter om Siesta, musik, muiskfestivaler, The Ark

Relaterat: Sydsvenskan och Helsingborsgs Dagblad.