Doktor Glas
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Erik Leijonborg
Berättelsen från 1905 om läkaren Gabriel Glas som mördar prästen Gregorius för att befria den unga Helga från den äldre makens sexterror lämnar inte kultur-Sverige någon ro.
Efter flera nutida romanprojekt med de tre personerna i fokus kommer nu en film som förflyttar Hjalmar Söderbergs handling från 1890-talet till våra dagar.
Det är både intelligent och tankeväckande gjort.
Tonträffen finns där redan från början när 2020-talets doktor Glas bor i ett av de anskrämligt moderna Norra tornen i Vasastaden i Stockholm.
Det vräkiga, ytligt framgångsrika Stockholm för 35-plussare symboliseras på ett hysteriskt roligt sätt av den sexuellt gränslöse succéförfattaren Patrik Gregorius. En skådespelare med det osannolika namnet Christian Fandango skildrar hans framfart med perfekt tonträff.
Jämnåriga hustrun Helga kan inte hänga med i tempot och utsvävningarna. Norska Thea Sofie Loch Næss (jag vet, vad har folk för namn nu för tiden?) stjäl hela filmen med sitt finkalibrerade känsloregister.
Historien är omstöpt ganska rejält, men det fungerar beroende på att Gregorius självupptagna ondska i grunden är densamma, liksom Helgas utsatthet.
Visst finns det nya trådar som inte riktigt knyts ihop, men i stort tycker jag att Isac Calmroth lyckats som manusförfattare med ett projekt fullt av fallgropar.
Enda svagheten tycker jag är Calmroths gestaltning av doktor Glas. I filmens början, när Helga drar igång hela händelseförloppet genom att söka hjälp hos Glas, saknar doktorns agerande trovärdighet.
Han säger för konstiga saker för att vara läkare som tar emot en ny patient, är för vacker för att man ska tro på att han är en 29-årig oskuld, är för obalanserad lite för snabbt.
Styrkan i Söderbergs bok, som inte minskat ett dugg på 120 år, är skildringen av en mördares psyke. En ensam ung man, utan vänner och sexuella erfarenheter, som tänker för mycket och tror att han ska göra världen en välgärning genom att mörda.
Det är som att läsa en beskrivning av de senaste årens skolskjutare, attentatsmän och ibland också gängkriminella. Om man inte kan väcka kärlek, varför inte välja hat? Hellre det än den totala tomheten.
I boken lider Gabriel Glas ”bittert av att jag var ful som hin onde”. Han avundas vackra män. Den pusselbiten saknas här.
Med det sagt tycker jag att det totalt annorlunda sättet att skildra mordet skickar kalla kårar längs ryggen på precis rätt sätt. När sen Helga slänger av sig Hjalmar Söderbergs offerkofta och i Thea Sofie Loch Næss gestaltning går i mål med historien på ett sätt som den gamle författaren med sin kvinnosyn var totalt oförmögen till, då är filmen hemma.
När det talas om svensk biokris, finns bara en gnagande fråga. Vilken är egentligen den tänkta publiken för den här filmen? Jag roades av parallellerna till boken, och hur man skulle lösa dem. Men om man inget vet om förlagan? Då tror jag tyvärr att det är en uppdatering av rollfiguren Glas som man behövt lyckas bättre med.